Jag förstår Magda Gad till fullo!

Jag meddelar härmed att jag tills vidare kommer sluta med min dagliga rapportering på Facebook. Det här är skälen:

*Under 2010-talet var Facebook i stora delar en bra plattform för mig och andra som vill nå ut med information och kommunicera. Människor från hela världen knöts ihop, vilket var gynnsamt för yttrandefrihet och demokrati.

*Min upplevelse är att detta har ändrats. Jag valde därför att avstå från Facebook sommaren 2019. I höstas började jag igen med nya förhållningsregler, men det hjälpte inte och jag önskar nu något nytt för 2020-talet än ännu ett sociala medier-decennium.

*Det finns många anledningar till detta. En är att det saknas ett trygghetssystem som rensar bort hat, hot och propaganda. Användaren måste sköta detta själv alternativt hyra in en firma som gör det. Man kan inte heller kontakta Facebook direkt om man ser hot och hat utan kan enbart anmäla detta i ett formulär, som saknar möjlighet att beskriva ärendet samt att det aldrig ges återkoppling.

*Det saknas även ett system som ser över att läsare inte upprepar samma frågor som redan ställts av andra. Samma fråga kan upprepas obegränsat i en tråd. Det verkar tvärtom som att Facebook på grund av sin utformning gör det svårt för läsare att se vad som redan har kommenterats i tråden, trots att det står där hundratals gånger. Kanske är det för att Facebook vill ha så mycket trafik som möjligt och inte bryr sig om innehållet?

*Polariserade inlägg premieras på det sätt att de får många likes, det sägs att det beror på att känslor och grupptillhörighet går före fakta på sociala medier. Detta leder till utarmning av just fakta.

*Den ökade polariseringen leder i sin tur till större klyftor mellan människor. Istället för att föra dialog handlar det om att visa att en grupp har rätt och den andra har fel. Detta minskar förståelsen för andra människor och förstärker de ”bubblor” som studsar mot varandra istället för att mötas.

*Många kommenterar utan att ha läst inlägget. Som redan har skrivits av andra skribenter leder detta till att man utrycker en känslomässig reaktion, istället för att debattera sakfrågan. Jag skulle önska mig ett system där läsaren får svara på en fråga om innehållet i inlägget för att kunna kommentera det.

*Journalister som jag själv driver, tillsammans med er läsare, enormt mycket trafik åt Facebook. Det innebär att Facebook tjänar pengar på oss och att företag som annonserar på Facebook säljer fler produkter. För mig, som utrikeskorrespondent som rapporterar om krig och krigets offer känns det osmakligt att företag i Sverige ska tjäna pengar på att jag skriver om att människor dödas i Mellanöstern och Afghanistan. Detta problem finns givetvis även med Expressen och annonsfinansiering, och Expressen använder också Facebook, men Expressen är min arbetsgivare som trots allt finansierar mina reportage, till skillnad från Facebook som inte ger en krona för mitt arbete. Expressen kan dessutom erbjuda andra verktyg och kontrollsystem. Det kommer fortfarande bidra till inkomster för Facebook, men i mindre skala.

*Den tid som spenderas på Facebook minskar tid att umgås på riktigt och se människors känslouttryck. Det minskar förståelsen för kommentarer då kroppsspråket och tonen i det som skrivs inte framkommer. Forskare i framtiden får svara på hur detta förändrar oss som människor. Det kanske redan har gjorts?

*Den tid som jag spenderar på Facebook, vilket är majoriteten av min arbetstid, går till att administrera kommentarer, läsa samma frågor som upprepas om och om igen i samma tråd, svarar jag inte kan jag bli taggad och läsare frågar: ”Magda, varför svarar du inte!”, trots att jag redan har svarat fast på ett annat ställe i tråden. Det förekommer också mycket osakligheter, hatretorik mellan olika grupper som är involverade i konflikterna samt att de som verkligen vill diskutera ofta diskuterar Sverige, vilket är ett land som jag inte har bott i på många år och som jag heller inte rapporterar om då jag är utrikeskorrespondent.

*Jag ser också att det förekommer en avhumanisering av människor. I går kväll gav Tino Sanandaji exempel på detta. Efter att nyheten kom att ett passagerarplan störtat i Tehran, att nästan tvåhundra oskyldiga dog och att det fanns svenskar ombord startade folk kommentera om huruvida det rörde sig om ”riktiga” svenskar eller inte, om det var ”semestrande” afghaner samt hur de hade råd att finansiera resan. Och att nu slipper i alla fall Sverige försörja dem och att det blev färre ”snyltande parasiter”. Jag önskar att alla läser Tinos inlägg.

*På min Facebook har jag fram till våren 2019 inte tagit bort hat och trollprofiler, för att jag ville att människor skulle få se vad folk faktiskt tycker och hur samhället har blivit, som ett nutidshistoriskt dokument. Det är bra att det finns kvar för framtiden, det kan även bli ett forskningsobjekt. Men nu när det redan finns ser jag ingen anledning till att låta detta fortsätta.

*På min sida har det förekommit kommentarer som till exempel att människor från Mellanöstern är sandlöss som invaderar Sverige och att Mellanöstern borde atombombas. Detta är inget man kan avfärda med att det var idioter som skrev det. Sprids sådant här så vet vi enligt vad historien har visat oss (men inte lärt oss?) att det här är precis vad som händer före och under krig. Om man har den här uppfattningen om en grupp kan man också döda dem, eftersom de bara är ”löss”.

*Min huvudsakliga tid ska gå åt att göra utrikesjournalistik. Jag vill också skriva böcker samt forska i ämnen som krig och fred och terrorism. Jag bedömer att det är viktigare att lämna efter sig när man dör än kommentarer som ”jag skriver inte om svensk inrikespolitik” på Facebook.

*Mycket i sociala medier handlar om självcentrering och bekräftelse. Jag mår bättre av att vara närvarande med andra människor och jag behöver inte bekräftelse i form av klick på Facebook. Jag rapporterar för att nå ut med information, inte för att folk ska få olika känslor för mig som person.

*Därför har jag nu börjat söka andra vägar för att nå ut med min dagliga rapportering. Jag kommer inte att bli en journalist som bara publicerar saker i en tidning utan att erbjuda möjlighet att diskutera innehållet. Den sociala journalistiken som har blivit mitt varumärke ska vi fortsätta med, men på ett sätt där det kan föras tvåvägskommunikation på en saklig och konstruktiv nivå.

*Till sist vill jag även ta detta tillfälle till självkritik. Även jag har på grund av snabbheten i sociala medier och den enorma mängden kommentarer ibland besvarat saker i en skarp och polariserande ton. Det ber jag om ursäkt för. Samtidigt är jag tacksam över vad alla de här åren med sociala medier har gett mig både i möjligheter att nå ut samt erfarenheter som denna. Det är sådant här vi lär oss av, så att vi kan bli bättre.

Så hur och var kommer jag att rapportera framöver? Det håller jag och min arbetsgivare på att undersöka med målsättningen att hitta en lösning som blir bättre även för er läsare, som trots allt är det viktigaste vi har. Den här sidan kommer också att finnas kvar, och kan till exempel användas begränsat för live-sändningar och frågestunder, vilket är två saker som alltid har fungerat utmärkt.

Tack till er för allt engagemang. Som jag har sagt ända sedan början så gör vi – ni, jag och människorna jag möter – journalistiken tillsammans.

/Magda Gad
Utrikeskorrespondent Expressen
10 januari 2020, Kabul