Tack först för dina ord om ensamheten både inom en själv och andras. Jag minns när jag arbetade på Värnhems sjukhus i Malmö hur en del gamla aldrig fick besök trots att vi visste att de hade många barn. Den ensamhet man ser inom sjukvården är hemsk och grannen i sängen bredvid får kanske besök varje dag.Allt känns då kanske värre.
Men det finns en annan svår ensamhet och det är den som kan finnas inuti oss själv trots äktenskap och barn och i övrigt välordnat liv. Jag har ända sedan jag var barn känt mig ensam och ofta pinad av denna känsla. Föräldrar som tydligt visade ointresse för mig och mitt liv.Bara det var rent och fint så var allt bra. I vuxen ålder efter min mors död så fick jag reda på genom min moster att min mamma redan när jag var nyfödd "var ful och en bortbyting"! Jag har då förstått att min känsla av ensamhet byggdes upp från småbarnsåren. Det värsta är ju att det är så svårt att förändra sådana känslor i vuxen ålder. Jag har gått i terapi men det enda det har medfört är ju kunskap om varför jag känner denna ensamhet. Två skilsmässor och en rad av förhållanden har spruckit när mina mörka tankar har tagit över.Tack och lov har jag i mitt andra äktenskap tre barn som förstår mig och uppskattar mig som den person jag är. De äldsta har brutit all kontakt med mig och fått sina barn att göra samma , tyvärr! Finns det något hemskare än när ens barn vägrar all form av kontakt? Mina tre senaste säger tvärt emot mina äldre att jag har varit en mycket bra far för dem. Så kan det bli och det finns ju risk att man innesluter sig i ännu mer ensamhet om det skulle gå riktigt illa,men så blir det inte. Det var fint att du skrev en krönika i detta svåra ämne, det behövs mer diskussion och tal om detta helvete för många.
Jag gillar det du skriver och tack !
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar