Ordet till Karin Thunberg på Svd!

När barn tystnar – för all framtid

Kolumn Karin Thunberg

16 februari 2013 kl 03:00 , uppdaterad: 16 februari 2013 kl 13:44 Kolumn

Hon ringer och frågar om jag kommer ihåg henne. Det är 20 år sedan vi träffades och min röst blir vag, minnet blankt. Sen ser jag plötsligt, som i blixtbelysning, hur hon sitter där hopkrupen i en stol på Polishögskolan – efter en konferens om utsatta barn – och lågmält, långsamt, berättar sin historia. Den outhärdliga. Eftersom hon genom alla barndomsår blir utsatt för sexuella övergrepp, av båda sina föräldrar. Och hon låter det ske, är först för rädd för att säga nej, tror sen på det de säger; att hon inte är värd något annat.
–Det började redan när jag var åtta månader, enligt min mor. Den enda gång vi talat om det – efter att jag som vuxen inte ville låna ut mina egna barn till henne – var hennes förklaring: ”Från du var åtta månader förstod vi att det var det enda vi kunde använda dig till”.
Nej, hon anmälde dem aldrig, berättar hon i telefon. Hon tänkte inte ens att det var möjligt. Och ingen anade något, utåt sett var hennes föräldrar socialt välfungerande.

Och hon själv, hur blev hennes liv?
Förstört, säger hon kort. De senaste 20 åren har hon mått för psykiskt dåligt för att orka arbeta. Nu är hon 65 och har fått rum på ett gruppboende för att slippa ensamheten. Minnesbilderna flimrar fortfarande förbi: Den svarta skräcken. Handtaget som trycks ner. Föräldrarna som närmar sig. Deras röster, händer.
Hon ringer till mig efter att ha hittat brevet som jag skrev för 20 år sedan. Där jag bad henne höra av sig någon gång.
Det finns en anledning till:
–Utsatta barn har inte fått det bättre, på dessa år har det i alla fall hänt alldeles för lite. Fortfarande ifrågasätter man deras berättelser, deras upplevelser. Och tystade barn, de blir som jag. Nu pratar jag med dig men jag vet att jag kommer att må dåligt efteråt. Men kanske kan det hjälpa någon annan.
Jag lägger på luren, tänker att vi har en lag som utgår från barns bästa. Det är bra. Men hur är verkligheten?
Ett aktuellt fall – uppmärksammat i en Brännpunktsartikel den 2 februari – handlar om de tre barn som med tvång placerats hos sin pappa trots att han är dömd – och har avtjänat fängelsestraff – för att ha misshandlat mamman. Att hon, på uppmaning av olika myndigheter, levt med skyddad identitet har nu vänts mot henne och gjort att hon förlorat vårdnaden om barnen.
Det är han, inte hon, som anses vara den bäst lämpade föräldern.
En sexåring och två fyraåriga tvillingar, som i hela sitt liv bott med sin mamma, hämtades i höstas av socialtjänsten, som begärt polisförstärkning. Utan att få säga adjö till sin mamma, utan att ens få med sina gosedjur, skickades de 100 mil bort – till den pappa som de är rädda för. Eftersom även de varit vittnen till hans våld.
Efter 106 dagar fick de träffa sin mamma. Två gånger fyra timmar under en helg. Om en månad kan det hända igen, kanske. Under tiden får de inte ha någon kontakt. Kärleksfulla hälsningar kan göra dem ledsna, har socialtjänsten kommit fram till.
Nej, det står inte 1813 i min almanacka. Det är 2013 och vi har en lag som utgår från barns bästa…
Karin Thunberg är medarbetare på SvD. karin.thunberg@svd.se