Jazzen öppnade mina ögon för orättvisorna i USA!

1954-55 när Elvis  kom ut med stenkakor fortfarande så brydde jag mig inte ett dugg om honom eller andra rockare. Nej, det var Louis Armstrong som satt på min vägg och bredvid honom Benny Goodman!

Jag var alltså tolv år gammal när jag var helgjuten för jazz! Lästa allt som fanns om jazz och fann "Dans till svart pipa" vilken nästan blev en bibel för mig. Satte mig in i de svartas situation i USA tidigt i mitt liv. Insåg redan då att de svarta behandlades fruktansvärt illa särskilt av fattiga vita i södern.

Ku-klux-klan var för mig mycket skrämmande människor. Lite längre fram så kom den moderna jazzen in i mitt liv och de nya idolerna blev Dizzy Gillespie och Charlie Parker. När jag 1955 fick höra Jay-jay Johnson i Eskilstuna folkets park så var det en kick som var underbar. Elvin Jones lirade trummor och han var som en GUD att stå och se på.

Under de här åren kom jag också att känslomässigt ta ställning mot dödsstraffet . Det var Caryl Chessmans öde som grep tag i mig. Läste samtliga böcker av honom och när de avrättade honom efter 12 år i dödscellen 1960 så grät jag.

Jag har aldrig vikit en tum från min uppfattning att dödsstraffet är totalt omoraliskt och att inga upplyste samhällen ska bruka denna barbariska handling.

Min kontakt med jazzen har ju för evigt ympat mig mot all form av razism. Det går ju inte att vara razze och samtidigt ha jazzen och dess utövare som idoler.