Mödrar!

"Jag kan se att mamma var en begåvad kvinna som aldrig fick det liv hon drömde om. Och tog ut sin bitterhet på mig. Jag minns när jag kom hem med ett betyg som visade att jag inte var ensam om att ha A i kristendom. Det fanns en till. Och det var det enda hon såg. Inte att hon hade en son som var bäst inte bara i klassen utan i hela skolan."
http://www.svd.se/kultur/personliga-persson_6495830.svd

Det här är ett litet stycke ur Leif CW Perssons självbiografi "Gustavs grabb".
Jag själv känner igen det här från min egen barndom.Aldrig ett berömmande ord eller en moderlig smekning. Leif P. har en far som ställer upp till 100% för sin son , därav titeln på boken.
Själv hade jag en far som nästan inte var synlig i hemmet, jag kände inte honom någongång i mitt liv.

Persson kan fortfarande drömma om sin mor, drömmar som han kallar mardrömmar. Själv bröt han med sin mor de sista åtta åren av hennes liv. Jag själv kämpade på i en sorts "envig" med min mor utan slut. De sista fem åren av hennes liv så sa jag allt det som jag inte förmått att formulera som ung.
Slutet blev ändå utan resultat och dagen före hennes död så sa hon precis det som hon inte hade kunnat tidigare utsäga klart.

Hon tyckte så illa om mig från den dag jag föddes, "bortbyting" som var ordet för henne om mig. "Se så ful han är" sa hon till sin syster och pekade på mig. Min moster har berättat detta efter att min mor avlidit.

Som barn försöker man alltid att bli älskad av sina föräldrar och när inte detta går då tar barn till dåliga metoder för att synas. Jag blev i tidiga år kriminell men har haft turen att aldrig åka fast. Många inbrott på alla nivårer.
Umgicks som tonåring med gravt kriminella varav min bästa polare fick fängelse i tio månader vid sexton års ålder för rån.

Precis som Persson skriver i sin bok så finns det från tidiga år en oro i själen som man kan täppa till med hjälp av fyllan. Det är så uppenbart var denna oro kommer ifrån, frånvaron av en riktig mamma sätter sina spår.

Hjärnan får känslomässiga störningar om ens uppväxt inte har varit bra. Det är ju på detta sätt en människa kan formas till att bli tex. psykopat  i mindre eller större grad. Ofta beskriver missbrukare hur de har ett "svart hål" inom sig som de täpper till med olika former av missbruk.

Frågan är om tex Persson någonsin kommer ifrån sin barndoms upplevelser, han tycker idag att det har varit oerhört svårt att skriva om sina upplevelser, särskilt det som handlar om mamman!

Jan Myrdal har utförligt beskrivit sin uppväxt i sina skildringar tex "Barndom" där han också beskriver föräldrar utan riktig känsla för barnet Jan.  Allt sådant sätter spår som dessa författare i mogen ålder som först förmår att sätta på pränt.

Det är ett närmast tabubelagt ämne och Karin Thunberg som är hemma hos Leif Persson   har också haft en mamma som inte var som mammor ska vara! (En dag ska jag berätta om mamma)

Som barn till mödrar (föräldrar) som är störda på ett eller annat sätt så kommer man aldrig ifrån sitt grubbel hur det var när man växte upp. Det kan gå långa perioder då man inte tänker på det men så ett tu tre så sitter man där återigen och grubblar över livet.
Många händelser i sitt eget liv börjar att klarna och man förstår ofta hur vissa olyckliga bitar i livet blev som det blev. Nu fungerar tyvärr ofta livet som så att det som hände för tex. fyrtio år sedan är något som omöjligt kan påverkas, man kan möjligen begripa idag varför det blev som det blev.

Däremot kan man aldrig som vuxen skylla allt på sin barndom så som det nästan har varit kutym att göra. Alla människor har ett eget personligt ansvar att ta. En god regel är att börja lyssna på andra och deras uppfattningar. Det som hände för fyrtio år sedan kanske kan komma i ett annat ljus och förutsättningar för ett annat förhållningssätt kanske finns att få?

Min uppväxt präglades av en brist på samtal mellan särskilt min mor och far, de förmådde inte tala med varandra.Min far teg och min mor anklagade honom på ryggen eller inför andra. Sådant har aldrig något gott med sig.

A och O är att kunna föra öppna samtal med varandra, detta gäller ju även föräldrar kontra sina barn också. Kan man aldrig någonsin öppna sig och verkligen berätta vad man tycker och tänker så är ju risken att allt blir fel så gott som 99.9 %!


Kapitlet illvilliga mödrar tar jag en annan gång, dessa finns det tyvärr en grupp av som sätter prägel på sina barn för resten av deras liv!