fredag, april 12, 2024

Kön? Hen,han och hon? (FOKUS)


 Under två decennier, 1972 till 1992, låg antalet ansökningar i Sverige om att ändra könstillhörighet på en stabil nivå; i snitt om 11,6 personer per år. Men runt millennieskiftet började kurvan, som legat nära noll, röra sig uppåt så sakteliga för att raka i höjden runt 2010. På tio år ökade antalet fall med mer än 2 300 procent.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Såvitt jag vet finns ingen epidemiolog som kunnat ge någon medicinsk förklaring till att den extremt ovanliga sjukdomen transsexualism (som anses ha en biologisk förklaring) exploderade. Inte heller har jag sett någon analys av hur ett tillstånd som anses uppstå under fosterstadiet, och som därför framträder redan i förskoleåldern, plötsligt började debutera under prepuberteten. Eller varför flickor dominerar.  

Socialstyrelsen har i en kartläggning visat på att det inom den nya gruppen finns en skyhög grad av psykiatrisk ”samsjuklighet”. Men är det en adekvat term? Finns det inte snarare skäl att fråga sig i vilken mån den nya, atypiska könsdysforin kan vara ett symtom på andra sjukdomar/funktionsnedsättningar/tillstånd? 

Källa: Läkartidningen

Låt mig berätta om händelse för tio år sedan som jag tycker ringar in komplexiteten och illustrerar hur patientgrupper, medier och diskrimineringsaktörer krattat manegen för en utveckling som uppenbart handlar om något annat än upplevelsen av att vara född i fel kropp.  

Under maj 2014 rapporterade Ekot och Aftonbladet att Göteborgs Rättighetscenter (numera Antidiskrimineringsbyrån Väst) hade stämt Västra Götalandsregionen efter en anmälan från ”Robin” (fingerat namn).  

En psykolog vid en psykiatrisk mottagning där Robin gick i samtalsterapi skulle ha vägrat att använda det pronomen patienten önskade. Men, undrade jag, när använder man tredje person – hon, han eller hen – i ett tvåpartssamtal? Man säger väl du, jag, vi eller oss? Så vad var det egentligen som hade upprört Robin? 

Jag fick tag på juristen som lämnat in stämningen under hans semester vid Medelhavet. Vårt samtal mynnade ut i formuleringen: ”Upprinnelsen till konflikten förefaller vara hur Robin själv använde ”hen” när han berättade om andra – även personer med traditionell könsidentitet. Alltså, om jag skulle ha ringt Robin, och om han skulle ha refererat samtalet kunde han använda hen för att beskriva mig. Psykologen förefaller ha blivit irriterad över detta grepp och ställt frågor om hen är en man eller en kvinna.”

Min artikel skickades i sin helhet för påsyn till den solbadande juristen. Jodå, jag hade förstått händelsen rätt. Därför blev jag både förvånad och förbannad när Göteborgs Rättighetscenter publicerade ett uttalande där föreningen hävdade att artikeln beskrev tvisten ”på ett direkt felaktigt och missvisande sätt”.  

Min dåvarande chef mejlade en av undertecknarna; Pia Emanuelsson, verksamhetsledare vid rättighetscentret. Han frågade: ”Vad, mer konkret, skulle det felaktiga bestå i?” Och så påminde han om att hela artikeln var granskad före publiceringen av den stämmande juristen.  

Något svar kom inte. Då skriver chefen på nytt och frågade om det inte vore rimligt att ”antingen klargöra vari felaktigheterna skulle bestå eller sluta sprida påståendet att det finns felaktigheter?” Inte heller detta mejl besvarades. Däremot trillade det in en kopia av ett annat intressant mejl i min inbox. 

Det var skrivet av en person med insyn i ärendet och ställt till juristen vid rättighetscentret. Varför, undrade brevskrivaren, tar ni inte reda på fakta? Konflikten handlade inte om tilltal eller att terapeuten ifrågasatte patientens queer-identitet. I stället handlade den om en klient som ställde det ena orimliga kravet efter det andra. Och om en mottagning som gemensamt fattat beslut att inte understödja klientens ”rättshaveristiska” beteende.  Någon rättsprocess blev det dessvärre aldrig. Västra Götaland valde att lätta på plånboken och förlikades.  

Rättshaverism

Under de tio år som gått har Diskrimineringsombudsmannen snurrat stämningskarusellen ännu några varv. Med jämna mellanrum dyker nyheter om pronomenanvändning och diskriminering upp. Ofta, men inte alltid, handlar det just om vården och personliga möten.  

Jag fastnar för ett tillsynsärende där DO faktiskt avstod från hot om viten och stämning. Anmälaren hävdade att fel pronomen hade använts vid besök och i ett läkarintyg. Läkaren – som oavsett egen könsidentitet ironiskt nog får finna sig i att kallas ”hen” av DO när myndigheten redogör för händelseförloppet – har genomgående använt ”korrekt” pronomen i journalen. Det är i ett läkarintyg som något ”o” har blivit ett ”a”. Felet har rättats, vårdcentralen har bett om ursäkt samt ”tillmötesgått anmälarens begäran om att få en lista över vilka som tagit del av hennes journal och vilka ändringar som gjorts i den.”

Det hela osar rättshaverism, fixering och ideologistrid. Och tanken infinner sig att det kanske snarare än samhällelig förändring som diskrimineringsaktörer och anmälare som Robin eftersträvar? En värld helt utan kön där även vi som känner oss tillfreds med våra biologiska kön – och som torde vara i rätt så stor majoritet – får finna oss i att benämnas ”hen”?   

Om det verkligen handlade om personligt tilltal finns lättare vägar att gå än att ändra regelverket för juridiskt kön. Allt som krävs för att byta förnamn är en anmälan till Skatteverket och 250 kronor. Och nej, man behöver inte välja något könsneutralt som Robin eller Kim. Den dag jag tröttnar på Hanne står det mig fritt att välja Harald, Hugo eller Hans. Eller allihopa. Står det Harald på mitt leg så kommer jag också att bli uppropad som Harald i väntrum eller klassrum – oavsett hur den som ropar upp ser på mig.  

Näst sista siffran i personnumret kommer dock även fortsättningsvis att ”avslöja” mitt juridiska kön. Men vem tittar på den? Vad ska vi ens med den till? Det kan tyckas märkligt att samma riksdag som nu vill göra det möjligt att byta siffror inte börjar med att ställa frågan om varför de personnummer vi tilldelas som nyfödda nödvändigtvis måste vara könsspecifika.  

Nästan all offentlig statistik i Sverige är uppdelad på kön. Det är alltså i myndigheternas  stordatorer som intresset för den elfte siffran finns.  Om majoriteten av riksdagens ledamöter nu tycker att könet inte är mer intressant än att man kan byta efter behag, oavsett om man lider av könsdysfori eller inte, hur kan man då argumentera för att alla myndigheter måste lägga tid på att dela upp alla kolumner i män respektive kvinnor? 

Den som vill bevara könsspecifika personnummer skulle kunna hävda att man riskerar att missa att exempelvis kalla kvinnor till cellprovtagning och mammografi. Visst. Men det missar man ju om någon ändrar sitt juridiska kön från kvinna till man också. 

Debatten om en ny lagstiftning för juridiskt kön har spårat ur. Det handlar inte längre om den lilla grupp transsexuella som tveklöst finns och som troligtvis alltid har funnits. Nu handlar det om en större grupp med mer vida och totalitära anspråk. Det handlar om medier som inte ifrågasätter motsägelsefulla uppgifter om pronomenval och som blundar för fixering och rättshaveri. Det handlar också skattefinansierade ”diskrimineringsaktörer” som inte heller vill se verkligheten i vitögat. Och om skattebetalarna som först måste betala notan för att utreda om fel vokal har smugit sig in mellan ett ”h” och ett ”n” i något dokument för att därefter stå för de viten och skadestånd som regioner och kommuner tvingas betala till de kränkta. Pengar som annars skulle ha gått till vård och skola.  

Men värst av allt är detta: Striden om juridiskt kön är ett rundningsmärke för en sektliknande transrörelse som erbjuder värme, gemenskap och en universallösning till sköra, ofta psykiskt sjuka, och inte sällan ensamma, barn. Och där ångrare vittnar om hur de behandlas som svikare när tvivlen infinner sig. 

Hanne Kjöller är sjuksköterska, fristående kolumnist och författare till ett tiotal böcker i samhällsfrågor. 


Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<

Translate