Hur har du det med ditt minne?

Jag har i alla år gått omkring och trott att jag förlovade mig för första gången 17 maj 1964 med Bodil.
Jag har hängt upp mig på detta datum genom att min moster Barbro fyller år och att det är Norges nationaldag.
Idag när jag gick igenom en del efterlämnat från min mamma så dyker det upp ett litet urklipp som hon hade sparat på.
Se här:

  

Nå, vad står det där svart på vitt!! Då börjar jag också fundera på hur vi människor fungerar, vi tror att vi minns och många till och med käftar med andra och påstår att de minns. Vittnespsykologer säger att vi är usla på att minnas rätt, vi lägger till och drar ifrån så att det passar vår hjärna. Det är väl därför många berättar 40 år efteråt  om händelser så att de får ett ljust sken omkring sig trots att verkligheten den gången var annorlunda. (Typ lumparminnen för killar och föda barn för kvinnor)

Barn som växer upp i hem kan berätta totalt olika historier om sina föräldrar och föräldrar minns också annorlunda. Ingen kan säga med bestämdhet "att så här var det"!

Ibland har jag hört från mina flickor att de minsann hade så dåliga kläder när de växte upp men när man kollar på bilder från deras barndom så ser jag inga dåliga kläder.Vi köpte i och för sig sig kläder på second hand men ofta helt nytt och dessutom väldigt fina. I slottsstaden fanns en butik där "bättre bemedlade" föräldrar lämnade in kläder som ofta inte ens var begagnade, fel storlek eller att ungen inte ville ha dessa kläder. Man gjorde fynd där!

Ibland har jag fått höra från mina äldre barn att jag en gång "lurade" dem på ett pepparkaksbak men själv har jag aldrig haft minsta minne av denna sak. Vem som har rätt eller fel vet jag ju inte och frågan är om de sitter inne med sanningen? 

I varje fall känns det konstigt att sitta vid 71 års ålder och konstatera att jag under så många år har kommit ihåg fel!