Skeppsholmen förr och nu!

Den här platsen var för många år sedan ut och ingång för Marinen, där stod en sk vaktkur där alla som passerade måste anmäla sig. När det gällde oss flottister så blev vi granskade från topp till tå allt medan vi fick rabbla upp vad vi hette och när vi var födda.
Hade man stukat mössan för mycket så blev man inte utsläppt på stan och då var det katastrof. Vi hade nattpermis jämt vi som låg på Skeppsholmen och att missa en natt på stan ville ju ingen.

Alla Stockholms fröjder fanns ju att tillgå för den som inte var så noga med etiketten. Flickor eller bögar att charma till sig ett mål mat med lite dricka fanns ju alltid med i beräkningarna för en glad flottans gosse!
Att jag låg på Skeppsholmen men ändå hade ett fartygsnamn i mössan berodde på hur de stamanställda fixade till sina löner. När man var skriven ombord så utgick mycket högre ersättningar även för oss värnpliktiga. Jag hade totalt 14.75 kr om dagen när andra bara hade 2.75 kr  och om vi räknar om detta belopp till något annat tex en flaska vin så kostade den just 2.75 helan!

Husen till höger på bilden visar "mitt" hus där jag tillbringade två månader på Skeppsholmen. På dagarna fick man åka tvärs över sjön till varvet och vara där och hjälpa till med sitt fartyg. 

 Numera ligger Wasa på den plats där marinvarvet låg. Vi hade det oerhört bra på Skeppsholmen med fantastiskt god mat på matsalen där numera Konsthögskolan ligger.
Detta med ständig nattpermis var dock slitsamt måste jag erkänna, det hände allt för många gånger att man återkom till basen på morgonen utan att ha sovit en blund. Bakis så man trodde att döden stod och väntade bakom ett hörn.
När jag fick mucka den 25 jan 1963 och sätta mig på tåget hem till Torshälla  så var det nog på tiden. Femton månaders tufft sjömanliv med seglingar med HMS Gladan till Skottland,Tyskland, Norge och alla hamnar från Strömstad ner till Ystad hade tagit på krafterna.

Seglingen över Nordsjön blev extra besvärlig med över 30 m/sek under en vecka vilket gjorde att det tog nästan fjorton dagar att komma över. Alla segel gick sönder och ingen mat kunde lagas på fyra dygn, delar av besättningen var så sjösjuka så de ville allra helst dö.
När man kom i land i Aberdeen så kunde man knappt gå normalt,det kändes som ständig uppförsbacke.
När jag började arbeta igen på bruket hemma så kunde jag ibland ångra att jag inte skrev på för ett ny framtid inom Marinen, de tjatade på mig alla befäl och kom stickande med papper i handen. Skriv på Bosse, du hör hemma här hos oss, sa de! Och ett faktum var att på alla fartyg så kom jag väldigt bra överens med befälen.
Ja, hur hade mitt liv gestaltat sig om jag valt att bli   stamanställd?