Kjell Eriksson "glömmer" en del i sin självbiografiska bok!

Jag sitter med denna bok framför mig och har kommit till ett kapitel som kort och gott heter "Arbetarlistan"!
Läs här:http://hogrelius.blogspot.se/2010/10/arbetarlistan-folkdemokraterna.html

I boken där han bla avhandlar "Arbetarlistan" framställer Kjell det hela som en affär mellan honom och Dalaupprorets Åke Wiklund.
Det är en sanning med stor modifikation som du kanske förstår när du läste bloggen om denna lista.
I södra Sverige växte vi stort och i Malmö blev vi ett hundratal medlemmar på kort tid trots att det redan fanns så många vänsterorganisationer.
Jag och Gunnar Törnér ordnade möten runt om i Skåne och Blekinge, jag skötte det praktiska och Gunnar agiterade för fullt och det var han mycket duktig på.

Om man i en självbiografisk bok berättar om vissa händelser så ska man berätta sanningsenligt  annars är ju risken den att man kan börja tvivla på den övriga berättelsen också. Vad är sant och vad är falskt?

En sak i denna bok bekräftar min insikt (numera) att allt för många av oss "partifanatiker" av  olika slag inte mådde bra inom oss och att det kan vara förklaringen till varför man söker sig till partier (religioner) av den fanatiska typen.
Alkohol, agitation, frustration, inre elände samt viljan till att fly från äktenskap och ordnat liv har funnits i stor grad hos många som sökte sig ut i fanatismens mörker.
Tron på att allt är grönare på andra sidan är så  typiskt för de människor som man kan betrakta som "sökare"!

Mina erfarenheter femtio år bakåt gör att jag idag genast blir misstänksam när människor "hatar".   Klasshat och svulstiga nedvärderande uttryck om politiska motståndare brukar ofta tillhöra ungdomligt oförstånd men när äldre individer fortsätter med sitt "klasshat" så ter det sig sjukt  för mig.
De som känner och upplever tillvaron på detta sätt med dessa färgade glasögon skulle nog behöva lägga sig ner på den berömda bänken och tala ut!
Eller lite massage alá Rosen-metoden?