Två ostadiga herrar!

Idag gick jag och Maria en ordentlig skogspromenad i skogen bredvid Björkhagen. Vissa vägar var så isbelagda så det var omöjligt att gå på dem. Nå, så tog vi då vägen mot Kärrtorp och då såg vi en äldre man som faktiskt  gjorde små piruetter. Först tänkte jag att det var någon "skogsmulle" som dansade in våren men
då slog han pladask i marken!
Vi sprang då fram till honom och jag la honom på rygg för att kunna se hans ögon. OJ, säger han då, jag tror mitt blodtryck föll.
Men jag såg och kände på hans andedräkt att det osade alkohol. Han var helt enkelt praktfull men verbal. Satte honom på en soffa och "predikade" med honom att han skulle vila lite och sedan gå hem!

Nästa ostadiga herre var jag själv! Jo, så här var det. När jag steg på tunnelbanan vid Skärmarbrink var det knökfullt så jag fick stå. Efter en stund så knackade en ung punkartjej på min axel och sa åt mig att sätta mig. Hon lämnade sin plats till mig. Jag gjorde inte som en del andra äldre gör, alltså inget tjafs utan tackade henne och satte mig.
När vi sedan gick av så talade vi med varandra och jag sa åt henne att hon var den första unga människa som rest sig för mig. Varför , sa jag. Jo, ett faktum var att jag såg att du var ostadig på benen och "knäade" där du stod.
Jaha, tänkte jag, är det så dags nu? Nå, hon var alldeles förtjusande att tala med och berättade att hon var från Mariefred och där har vi orsaken till att hon reste sig. Stockholmsungdomarna gör sällan så.

"Skenet kan bedra" säger hon sen och menar sitt utseende. Nej du, tjejen, om du läser det här så ska du veta att jag har aldrig haft svårt med punkarnas utseende, tvärtom. Många är väldigt "söta" och fina och avviker från de vanliga tonåringarnas trista mode där alla ska se likadana ut.

Idag finns det för få punkare, fram för fler.