Dagens gäst, Dilsa Demirbag-Sten! DN.

Jag vet inte om man, bland vissa kultursideskribenter, är ute efter att göra punkten Dagens Breivik till ett viktigt inslag i argumentation eller om det bara är lite väl ofta förekommande olyckor i arbetet. Statistiken talar för det första. Senast ut var Moa Matthis som på DN:s kultursidor stoltserade med sin okunskap och svingade friskt mot allt som hon uppfattade som till höger om socialdemokratin.

Man kan ju välja att rycka på axlarna och konstatera att våra gator säger mer om tillståndet i landet än vad kultursidorna säger om vår samtid, att de otaliga skribenter som så ivrigt viftar med den röda flaggan visar på en förödande oförmåga att höja sig över grundnivån i det politiska samtalet också underminerar sidornas betydelse.

Varför skulle någon bry sig om skribenter som inte kan skilja mellan tyckande och tänkande, mellan att sätta etiketter och att argumentera?

Skribenter som inte tycker att man behöver bry sig om att kolla sina åsikter mot fakta och alternativa perspektiv. Som bara vill ha kvitto på att de är på den goda sidan, där alla är så överens om att kapitalism är fult, upplysning förtryckande och västvärlden roten till allt ont. Som tror att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika. Som går i varje demonstration mot Israel, men som aldrig kommer att utrusta något ”Ship to Syria”, som tycker det är orättvist att Iran inte får ha kärnvapen, som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv när islamisterna jagar honom, medan däremot Jan Myrdal förtjänar respekt för sin förståelse av Pol Pot.

I själva verket är deras insatser för samhällsdebatten att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia. Eller, om vi vill hämta en bild mera från markplanet, detta är den tankemässiga verksamhetens avfolkningsbygder, ett intellektuellt kalhygge, där bara buskvegetation och sly frodas.

Vi behöver gemensamma och tillgängliga arenor för intellektuella samtal. Men hur många känner ansvar för något annat än sig själv och sin positionering i kulturdebatten?

Bengt Ohlssons frågor är högst relevanta och replikerna på hans inlägg ger honom rätt på varje punkt. Hans vädjan om självständighet av oss alla gör inte honom till en Breivik.

Det är också vårt gemensamma ansvar att hålla en värdig nivå, oavsett debattämne, men just nu är det föga lockande att ge sig in i en kulturdebatt.

Att befinna sig i en politisk debatt på våra kultursidor är som att försöka kliva över träskmark, man upptäcker ganska snabbt att man sitter fast med båda benen och kommer att sugas ner i dyngan. Det tar kraft och man blir oförtjänt smutsig. Men det är för sent att dra sig ur