Förfärliga censurmänniskor!

I vårt land har vi en grundlag som stipulerar att vi har tryck och yttrandefrihet. Denna lag har ett gäng odemokratiska människor ihop med Facebook börjat att sabotera.  När dessa diktaturkramare får syn på ett inlägg på Facebook som de inte tycker om så blåser de i sin taltratt till sina likasinnade och sen går drevet!
Massanmälning till Facebook och då plockar de bort det förhatliga inlägget.
Nu senast är det Ann Heberlein som åkt på denna censur och blivit avstäng i tre dygn från att kunna publicera något på Facebook.
Hela deras synsätt på våra lagar är fullkomligt vedervärdigt och påminner om de röda och bruna diktaturerna med sin censur.
Det är framförallt unga individer idag som sätter sig i högsätet och vet bäst. Att de trampar Sveriges lagar ner i dyn förstår de inte. Under årens lopp inom vänstern har jag träffat alldeles för många vilka det inte ens går att föra sansade samtal med. Dogmatismen har tagit över och då finns inget utrymme kvar för samtal.
Här är en text av Ann Heberlein :

På kort tid – i november och december – har tre gruppvåldtäkter utomhus ägt rum i Malmö. En grupp män har tillsammans överfallit en ensam kvinna utomhus och våldtagit henne. Våldtäkterna har skett i mina forna hemtrakter, kring Sorgenfri och Seved i Malmö, en av dem på en lekplats. I de här kvarteren bodde jag mina första sex år. När jag fyllt nitton återvände jag, här bodde jag när jag fick mina två första barn, här drog jag min barnvagn, här lärde sig mina pojkar gå. Det gör ont att se Malmös utveckling och det gör mig förtvivlad att läsa om en flicka, bara två år äldre än min dotter, som blir utsatt för en rå och våldsam gruppvåldtäkt när hon är på väg hem.

Jag känner inte igen Sverige och känner inte igen Malmö. ”För två år sedan hade jag aldrig hört talas om fenomenet – en grupp män överfaller tillsammans en kvinna utomhus och våldtar henne”, skrev jag på Twitter. Omedelbart blir jag retweetad med kommentaren ”Sjukt att Ann Heberlein inte hört talas om gruppvåldtäkter för två år sedan”. Så här ser alltså samtalet mellan vuxna människor ut – medvetna vantolkningar, ringaktande kommentarer, överdrifter och ibland rena lögner. Istället för att diskutera det som är ett konkret problem – överfallsvåldtäkter i grupp utomhus – väljer man att misskreditera avsändaren.

Tekniken är legio, inte bara bland anonyma ägg på twitter eller vredgade privatpersoner på facebook, utan också hos etablerade opinionsbildare och politiker. Gustav Fridolins absurda tolkning av Ulf Kristerssons jultal är ett exempel. Kristersson levererade en rad självklarheter i sitt tal, bland slog han fast att ”i Sverige talar man svenska”. En självklarhet kan man tycka, och en grundläggande förutsättning för integration. Den som inte talar svenska har mycket svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, klara av sina studier, hänga med i samhällsdebatten. Ett fullt rimligt påstående alltså – i all fall för de flesta normalbegåvade och sansade människor. Miljöpartisten Gustav Fridolin klarar dock inte av att göra denna enkla analys, nej istället går han bananas på sin facebook och dömer Kristerssons helt rimliga påstående som ”en rasistisk språkpolitik”. Efter detta konstaterande kommer en lång drapa om att Kristersson ägnar sig åt ”medvetna provokationer” och bidrar till ”en polariserad diskussion”. Ursäkta en oupplyst och naiv person – men på vilket sätt är det en provokation att konstatera att vi talar svenska i Sverige?

Låt mig såhär i juletider, godhetens och vänlighetens högtid, påminna om det som brukar kallas ”välviljans princip”. Den innebär att man bör anstränga sig för att försöka förstå vad den andre faktiskt menar. När du läser en text eller deltar i en diskussion bör du alltså göra den mest välvilliga tolkningen av den andres argument och resonemang. Välviljans princip är grundläggande i det som vi kan kalla intellektuell hederlighet. Dessvärre tycks intellektuell hederlighet vara något av en bristvara i den samtida svenska debatten. Alltför många debattörer, både professionella och privata, strävar snarare efter motsatsen, nämligen att göra så illvilliga och ohederliga tolkningar av den andres resonemang som möjligt, ofta i syfte att slippa hantera en allt besvärligare verklighet. Det är väl, tänker jag, någon sorts försvarsmekanism, ett primitivt uttryck för individens behov av att slippa ta in fakta och information som kolliderar med hans eller hennes egna uppfattningar och åsikter.

Alltså väljer skolministern att ignorera det besvärande och beklagliga förhållandet att en del barn tvingas tolka åt sina föräldrar och att en del barn som växer upp i Sverige inte behärskar svenska tillräckligt väl för att klara av högre studier eller ta sig in på arbetsmarknaden. Istället för att fundera över sitt ansvar för detta väljer han att anklaga Kristersson för att ägna sig åt ”medvetna provokationer”. Vet du vad, Fridolin? Dina anklagelser om en ”rasistisk språkpolitik” leder inte till att fler lär sig svenska. Och gruppvåldtäkterna i Malmö försvinner inte för att man väljer att skjuta budbäraren. Verkligheten ser ut som den gör, hur hårt vi än blundar.