Skandalen kostade min familjs heder
Fallet Thomas Quick är inte bara en monumental rättsskandal. Det är också - förbisett och/eller nonchalerat - en grotesk familjetragedi. Vi som har levt i den i femton år känner en stor lättnad i dag.
Nu kan vi hoppas på att de som bär den verkliga skulden i denna härva, terapeuter, poliser och jurister, så småningom ställs till svars för sina gärningar - vare sig de är tillkomna i oförstånd eller av ren illvilja.
Rättsskandalen framstår, efter att Hannes Råstam i sitt reportage i SVT i går kväll blottlagt den i alla dess svinaktiga och ömkliga delar, som samtidigt solklar och obegriplig.
Solklar eftersom det får anses dokumenterat att den närmaste kretsen kring Thomas Quick manipulerat, förlett och drogat sin patient, sin fånge, sitt offer.
Obegripligt för den som, liksom jag själv, en gång trodde på det svenska rättssystemet men som nu måste inse att en av dess främsta företrädare, numera korruptionsåklagare, varit med och drivit på i den exempellösa utredningen och den uppseendeväckande smutsiga rättsprocessen.
Familjetragedin har ingen brytt sig om som inte levt i den. Jag har i egenskap av köttslig bror till mannen som tog sig namnet Thomas Quick i femton år kämpat för våra föräldrars heder.
När min bror, i som nu framkommit drogat tillstånd, fantiserat ihop en incesthistoria med kusliga och absurda inslag var hans omgivning snabb med att ge det hela massmedial spridning. Att jag protesterade högt så fort jag gavs tillfälle var det ingen som brydde sig om.
Min brors uppenbart förvirrade berättelser togs för sanning. Vad vi övriga syskon försökt säga, nämligen att våra föräldrar var omtänksamma, ordentliga och idoga människor utan perversa tendenser, hördes inte i bruset.
Och faktum är: ingen i gänget som bedrev utredningen frågade någonsin mig om hur våra föräldrar var, om jag hade upplevt någonting som kunde styrka eller omkullkasta min brors utsagor.
Mina föräldrar var inte intressanta. Min bror var sanningsvittnet. Som framgick av tv-programmet har min bror nu tagit tillbaka beskyllningarna mot sina föräldrar. Men jag skulle tro att min kamp för deras heder måste fortsätta. De har varit döda i många år nu. De behövde inte uppleva familjekatastrofen under sin livstid. Det hindrar inte att de lever och våndas inom mig.
Här inne bär jag också min egen barndom. De okänsliga förövarna av felbehandlingen av min bror insåg tydligen inte, trots sin psykologiska expertis, att de skadade mig och mina syskon genom att via den omtöcknade och drogförgiftade fantasifiguren Thomas Quick göra våra föräldrar till monster.
"Minnesexperten" Sven Åke Christianson lär ha hållit föreläsningar om sina framgångar med lögnaren/sanningssägaren på Säters sjukhus. Därvid ska han ha förevisat en bild, ett gammalt fotografi av min bror och hans tvillingsyster.
De två rultiga barnen är i tvåårsåldern. De står och kisar mot vårsolen på våra farföräldrars förstutrapp. Grusgången är söndagskrattad. Där står de omgivna av barndomsoskuldens ljus, mina småsyskon. Men psykologen Christianson förvandlar inför sitt auditorium det ena barnet till ett blivande monster, förvrider hans lilla gestalt till ett sexualfixerat hänsynslöst odjur.
Min bror på farföräldrarnas förstutrapp skulle växa upp till en udda människa som blev ett lätt offer när ett antal personer behövde få en teori bekräftad, nämligen den om att en som blir utsatt för övergrepp i barndomen själv med nödvändighet blir en förövare.
Thomas Quick kunde jag aldrig förlåta.
När jag nu ser min bror i tv-reportaget, på nytagna bilder där han är hälsosamt rund och röd om kinderna, känner jag igen honom. Jag känner igen hans uttryckssätt, jag känner igen den intelligenta glimten i ögat.
Denne min bror som tar av sig masken och äntligen säger som det var förlåter jag. Han har saker på sitt samvete. Som så många av oss. Men Thomas Quicks illdåd är han oskyldig till.
Sten-Ove Bergwall
Sten-Ove Bergwall är författare och bror till Sture Bergwall, som Thomas Quick heter nu.
copyright Expressen
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar