tisdag, september 12, 2017

En nutida Pippi Långstrump!

"Så här ser någon ut som cyklat 42 km i bergslandskap i 30 graders värme, överlevt, just badat i Atlanten, och är oförskämt nöjd med sig själv. En så kallad skrytfie."

Tove Lifendahl heter denna kvinna som kan dyka upp var som helst i världen.Men hon dyker också upp på Svenska Dagbladets ledarsida med sina kloka ord. Dessutom podtv.
Det finns inte någon annan i det här landet som formulerar sina ord och tankar så klokt .Uttrycket att man vänder på alla stenar är något som man kan påstå att Tove gör. Hon har många gånger fått mig att se olika saker på ett annat sätt mot det jag har burit på i många år.
Hon är modig också och det visade hon för många år sedan när jag blev bjuden att komma upp till gamla riksdagen och en "hearing" om Rosengård .Allt från Malmös polischef till andra potentater medverkade.Jag fick möjlighet att lufta mina åsikter som fd boende i Rosengård.
Nå, jag ska lägga ut en lång text som chefredaktören för Svd skrev för några dagar sedan vilken är en typiskt ledartext från hennes "penna"!


"Jag vågade inte slå så hårt. Tog i stället mig an uppgiften att dela ut flygblad till förbipasserande. ”Krossa tv-monopolet”, stod det på de blå isärklippta A4-bladen med svart text. Andra meningsfränder gick mer vällustigt loss med kofot och hammare på de gamla fyrkantiga lådorna med tjockt glas som utgjorde dåtidens tv-apparater. (Det hela gick helt lagligt till, ska understrykas; torgmötestillstånd var införskaffat och tv-apparaten var en redan kasserad.)
Kampanjen på Brotorget i Bollnäs där glas och träflisor rök från den demolerade bildkolossen följde en stolt tradition; i slutet av 60-talet kunde salig politiske chefredaktören Mats Johansson, vilken då var i gymnasieåldern, i Sundsvall ses tillgripa kommunikation på samma bokstavliga och brutala sätt.
Men den politiska kampen för fri radio och tv, oavsett vilka pubertala uttryck den än tagit sig, rönte framgång 1987 då public service-monopolet bröts. Den milstolpen går inte nog att betona vikten av. Den fördes envetet av frihetliga krafter under många år. Nu tar vi detta närmast för givet, vilket inte bör göras.
Jag växte upp med Kanal 1 och Kanal 2 på tv. Ibland dök det upp i ena övre hörnet av rutan en liten blinkande trekant, vilken indikerade att det startade ett program på Den Andra Kanalen. Anslagstavlan, Linus på linjen och Kalle Anka och hans vänner på julafton var länge de enda tecknade inslagen. Dem missade man inte. Repriserade program markerades genom att ett litet versalt R syntes i ett hörn av rutan under sändningen. Kabel-tv-nätet lanserades 1983, och mot slutet av decenniet dök allt fler kanaler upp. Någon avundsvärd klasskompis hade märkvärdigheten. Det var sensationellt.
Intågen från TV3 (1987 då man började sända från London) och TV4 (1990) föregicks av opinionsmässiga uttryck som vore det ankomsten av Armageddon som väntade.
Facit några decennier senare? Det blev både bättre och bättre. Inget var bättre förr. I dag har vi en hyggligt god mångfald, tack vare ett antal kommersiella, ideella och offentliga aktörer. Möjligheten att se utländska kanaler vidgar synfältet. De lokala kanalerna i radio och tv skapar sammanhang och gemenskap i närområdet. Stiftelseägda Axess TV erbjuder bland annat upptagningar från kvalificerade seminarier. Tidningsmediernas stora satsningar på webb-tv-sändningar är lika efterfrågade som prematura; det pågår en pardans där parterna turas om att styra och där mediekonsumenterna inte riktigt vet vad de vill ha eftersom medieproducenterna ännu inte vet vad de kan utveckla och erbjuda.
Public Service har på det stora hela lyckats värna sin särart rätt bra i en omgivning av konkurrerande aktörer. Nyhetsförmedlingen i tv och radio har alltjämt ett högt förtroende. Det oglamourösa breda, det smala och kunskapshöjande, allt korrekt, sakligt och opartiskt – däri ligger min egen betalningsvilja för kontraktet mellan skattebetalande medborgare och Public Service uppdrag och omfång. Översättningen av nyhetsjournalistiken till minoritetsspråk tillhör kärnuppdraget. På den brokiga marknaden är jag trots allt nytillkommet tämligen trogen både P1 och P2. SVT:s Aktuelltsändning missar jag sällan, liksom Agenda.
Tyvärr dyker återkommande upp prov på sådant som i mina ögon är kontraktsvidrigt.
Jag har inga synpunkter på hur andra vuxna förhåller sig till sina privata vuxna relationer eller feta hundar, men jag vill verkligen inte tvingas finansiera deras infallsäktenskap eller bantningscoacher under vanföreställningen att det skulle vara ”i allmänhetens tjänst”.
För det första: Utbudet. Att Melodifestivalen alltjämt är skattefinansierad är ett märkligt utslag av nostalgi. Alldeles uppenbart sorterar den under de program som det finns en kommersiell marknad för – det breda och glammiga. Men hur man ska kategorisera den dokusåpa som SVT sände med start 2014 där människor tussades ihop för att ingå äktenskap med varandra första gången de såg varandra, vet jag inte. Och jag kan för mitt liv inte begripa hur ramen för public service kan vara så vid att den innefattar produktion av en realityserie med namnet Sveriges fetaste hundar (”Möt hundar som behöver hjälp att gå ner i vikt. Genom tips och utmaningar från erfarna hundcoacher får hundarna Isabelle, Bobby, Noah och Findus förutsättningar till ett mer positivt liv. Premiär 8 november.”)
För att vara tydlig, som man bör i dessa dagar; jag har inga synpunkter på hur andra vuxna förhåller sig till sina privata vuxna relationer eller feta hundar, men jag vill verkligen inte tvingas finansiera deras infallsäktenskap eller bantningscoacher under vanföreställningen att det skulle vara ”i allmänhetens tjänst”.
Ingen människa är åsiktsneutral, men anställda i public service måste även i sådana detaljer behandla de demokratiskt valda partiföreträdarna jämlikt.
För det andra: Sakligheten och opartiskheten. I fredags försökte en anställd på Sveriges radios Ekot-redaktion att begå karaktärsmord på den moderata partiledarkandidaten Ulf Kristersson genom att i sociala medier publicera en synnerligen negativt vinklad exposé över hans förflutna. Den som jämför med Ekots rapportering av Stefan Löfven som ny partiledarkandidat 2012, finner den vara av rent motsatt art; Löfvens kunskaper och erfarenheter framhölls, liksom den respekt som omgivningen hyste för honom.
Om statstelevisionen och statens radio inte ska bli synonyma uttryck för bristande objektivitet, får sådant helt enkelt inte ske. Ingen är felfri, men det sker för ofta, och inte sällan sannolikt omedvetet. Den som i somras lyssnade på partiledartalen från Almedalen kunde höra exempelvis både Annie Lööfs och Magdalena Anderssons tal påannonseras i P1 med en öppen förväntan i tonfallet. Lite stämning av folkfest. Jag tyckte inte riktigt att samma otvungenhet präglade påannonseringen den kvällen Jimmie Åkesson stod på scenen.
Ingen människa är åsiktsneutral, men anställda i public service måste även i sådana detaljer behandla de demokratiskt valda partiföreträdarna jämlikt. Det är en fråga om professionalitet. Och det är långt mer än varumärkena för programföretagen som står på spel; det är den fundamentalt viktiga tilltron till att nyhetsförmedlingen är att lita på, och att åsikterna överlämnas till lyssnare/läsare/tittare att själva forma. Det handlar om förtroendet för bärande institutioner i ett demokratiskt samhälle, och med tanke på tilltagande hot i form av desinformation, propaganda och andra sorters informationskrig, kan vikten av den tilliten inte understrykas nog.
Just nu utreder en parlamentarisk kommitté ”hur en ändamålsenlig reglering av radio och tv i allmänhetens tjänst bör utformas på kort och lång sikt”, ”hur utbudet ska nå ut till publiken”, och ”hur public service-företagens oberoende påverkas när relationen till olika former av kommersiell verksamhet förändras i ett nytt medielandskap”. Kommittén ska redovisa sitt uppdrag den 29 juni 2018. I juni kom ett tilläggsdirektiv som uppdrar åt kommittén att föreslå ett nytt finansieringssystem, vilket ska redovisas den 17 november i år. Och: ”förslagen ska i alla delar syfta till att upprätthålla programföretagens integritet och oberoende”.
Det sista är en nyckelmening, vars innebörd programföretagen måste ta ansvar för själva. Annars kommer medborgarnas acceptans för offentlig finansiering av det som kallas public service sannolikt att försvinna."


Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<