tisdag, november 08, 2011

Om skuldkänslor! Intervju med David Jinder.

Tänk dig att du släpar en tung säck på en knagglig väg. Du stannar till för att se vad den innehåller. Bland lite smågrus ser du den sto-ra stenen Svek. Vad gör du?
Det går att släppa lasten, sörja och gå vidare. Det har David Jinder fått erfara, både i sitt eget liv och hos alla de människor han mött i sitt arbete som psykolog och terapeut. Sveket som sitter där, djupt. Ältar och ältar, om igen. Samma historia. Samma svek. Att komma över upplevelsen av att ha blivit sviken kan vara svårt. Lika svårt som att släppa den där gnagande skuldbördan över att ha svikit sitt barn.
– Men det är inte sveket i sig som skapar problem, utan sveket som hela tiden återskapas hos den svikne, förklarar David Jinder. Med andra ord återupplevs sveket gång på gång och då inte bara gentemot föräldern utan även i senare relationer i livet. Om man inte tar itu med sina känslor finns risken att man alltid kommer att uppleva sig som offer, eller att man börjar undvika nära relationer på grund av rädslan för att bli sviken på nytt. – Många gånger kan människor med tillitsproblem gå in i ett utanförskap, svartsjuka och ett ständigt behov av bekräftelse. All rädsla begränsar, konstaterar David Jinder. – Det är märkligt att människor som flyttat hemifrån för 30 år sedan fortfarande är arga på sina föräldrar, tillägger han. Det sista de flesta föräldrar vill göra är att svika sina egna barn. Ändå har de flesta gjort det. – Vilka föräldrar har inte någon gång låtit de egna behoven styra mer än barnens? Kanske på grund av att det ”just då” varit så mycket att göra på arbetet, för att mamma och pappa ”måste” ställa upp för släkten, grannar, vänner eller Gud, eller inte klarade av att leva tillsammans.
 
David Jinder växte själv upp med en mamma som misshandlade honom och söp i smyg. Han minns hur han undrade varför hans mamma slog honom och inte de andra fyra syskonen. – Jag räknade aldrig med henne, utan såg till och med ner på henne. Jag har aldrig kunnat se mamma som vuxen, konstaterar han i dag. Men även om man aldrig fått den förälder man önskat kan man få andra positiva relationer. Problemet är om man cementerar föreställningar som hindrar en från att gå vidare, som tron på den perfekte föräldern. Enligt David Jinder är det många om fastnar i just det, en idé om att deras föräldrar egentligen är felfria och att händelser de utsatts för därför aldrig borde ha kunnat inträffa. – Det är först i accepterandet som man hamnar i verkligheten, att livet även rymmer det smärtsamma, och då kommer även sörjandets läkningsprocess igång. De som inte kan acceptera hamnar i stället i ångest och depression. Det är inte ovanligt att man urskuldar sina föräldrar och tar på sig en så kallad ställföreträdande skuld för att försöka mildra smärtan av att föräldrarna inte funnits där när de behövts. Det kan leda till en känsla av värdelöshet. Likaså kan den sårade börja kräva att den eller de som sårat ska förändra sig. – Vi utgår ofta från tänkandet: ”Bara den här människan ändrade sig, skulle jag må bra.” Men går vi och väntar på att världen ska förändras vidmakthålls den. Vi kan ge någon makten att vara ”giftig” eller också ändra betydelsen av det i det egna livet.

David Jinder understryker att syftet med att försonas med sitt förflutna inte är till för dem som svikit en, utan för att man själv ska kunna bli mer människa fullt ut. Och det är heller inte likställt med att man måste älska sina föräldrar, eller ens vilja umgås med dem. Men upplevelsen av sveket behöver inte längre styra det fortsatta livet.
Inte heller en förälders upplevelse av att ha gjort sitt barn illa behöver ha ett evighetsperspektiv. – Det hjälper inte att se ner på sig själv. Ånger är startpunkten för upprättelse. Eviga skuldkänslor har inget med kristendomens budskap att göra. Som människor kommer vi att misslyckas emellanåt. Vi är inte perfekta. Man kan inte göra mer än att ångra. Det bästa för barnen är att inte fortsätta urskulda sig, utan gå vidare. – Ska jag kunna göra någon nytta i framtiden får jag göra bokslut. Detta innebär, menar David Jinder, ett slut på dåligt samvete, skuldkänslor, självplågeri och försök till att ständigt förklara sig.

Det som en gång har gjorts var en händelse då och inte nu. En eller flera händelser som inte nödvändigtvis behöver säga vem jag är i dag. Därför poängterar han att man också har rätt att lägga sig i sina barns liv och inte behöver ta åt sig om man får höra ”Ska du säga!”. – Jag har rätt att uttala mig om moral och om allt möjligt trots att jag själv har misslyckats. Att lägga sig i kan vara ett sätt att verkligen visa att man bryr sig.
Ann-Sofie Roberntz
redaktionendagen.se

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<