Världens konflikter bjöds in till Sveriges gator! /Kvartal/

 Christer El-Mochantafs nyhetsbrev!

Det går att fundera länge på hur Sverige blev ett land som inhyste andra länders konflikter. Man kan titta på Kölaboda för att hitta ledtrådar.

Det fanns en tid då svenskar betraktades som ett lågmält folk. Ett litet land med stor gemenskap, visserligen bestående av ensamvargar men ändock i flock. Diplomatiska och konflikträdda. Ett land som gjorde avtryck i världen med sitt flit och lynne. Det var föreningsliv och rättvisa, lojalitet och en hederskultur som utgick från att man gjorde rätt för sig, snarare än vem ens dotter gifte sig med. Om Gud är störst i Mellanöstern var samvetet alltid större i Sverige. Landet lagom som skulle hjälpa alla. Som inte byggde murar (Stefan Löfven, 2015) och hade öppna hjärtan (Fredrik Reinfeldt, 2014). Som tog avstånd från dem som ansåg att andra inte fick plats i flocken (Bengt Westerberg, 1991 eller Lars Ohly, 2010). Landet där ”kräv din rätt” kommer efter ”gör din plikt”. Där man i decennier, oavsett politisk ledning, toppat listor över största biståndsgivare per capita – i världen. Där flyktingar alltid haft ett hem och där man haft större konflikter om hur de ska bemötas och välkomnas, än hur de förväntas bete sig. Det finns de som vill prata arvsskuld. Hänvisar till vapenexport eller Hitlervänskap. En självbild som är talande i sig. Sverige byggde ett av världens mest framgångsrika, trygga och jämlika samhällen och bjöd in världen att ta del av den. När statsminister Ulf Kristersson spänner ögonen i Morgan Johansson i riksdagen är han indignerad. Talar kraftfullt och accentuerar orden, vänd mot vänsteropinionen: ”Ta inte Mellanösterns konflikter hit”, vädjar han. Som att han missat hur de kom. Sveriges roll i världen har i åratal fiskat efter världens konflikter, gett dem en fristad i förorterna och en plattform att fortsätta. Statliga bidrag har finansierat främmande folks sammanträden och kamp i kulturföreningar eller religiösa samfund som gränsar till det politiska. Som en god vän, före detta poliskommissarie i Rinkeby, sa till mig i våras: ”Kurderna flyr från turkarna och möter fler antagonister – som också flytt till Sverige – i sin nya förort, än vad de gjorde i sitt förra land”. Vad händer då? Samma exempel kan appliceras på eritreanska regimkritiker och regimtrogna i Järva. Om palestinier som bor sida vid sida med judar i Malmö och föder nya konfliktytor i offentligheten. Lojaliteten är någon annanstans. Sättet att visa dem, densamma. I kulturkriget och den offentliga debatten har den känslomässiga intensiteten ökat som följd. De gemensamma referensramarna minskat. Företrädare, opinionsbildare, journalister gör större poänger av att dela åsiktsflora och värderingar än verklighetsbeskrivningar, det har i åratal vägt tyngre att dela fiende än vänner. Volym blev övertygelse, kamp blev att känna. Hur? Det finns forskare som hävdar att svenskar, i brist på egna konflikter, anammade andras. Det finns teologer som menar att samhällets frånfälle från Svenska kyrkan odlade en ny jakt på syfte, mening och mål. Det finns romantiker som menar att föreningslivets sammanhållande kraft vittrat sönder – att gemenskapen därför söks på annat håll. Själv vet jag inget, men med enkel matematik hittar man visst stöd i historien. Länge enades vi kring kampen mot nazismen – samvetet som skavde efter kriget – som ännu senare blev kampen mot främlingsfientligheten. 90-talets statsstödda kampanjer som genomsyrade offentliga institut, mediers opinionsbildning och skolor. Det var ”allas lika värde” och ”jag gillar olika”. Cancelkultur och rasister överallt. Då var vi ännu en gemensam flock av lågmälda ensamvargar. Fortfarande med gemensamma referenser. Idag har flocken splittrats – eller blivit större – och kamperna blivit fler. För Gaza och mot sionismen, mot wokerörelsen och translobbyn. Galjonsfigurerna kommer från USA eller andra länders politik. Det som stod i tidningen har fått färg och kontext i sociala medier-flödena. Fritt står oss alla att välja engagemang. Eller välja bort (Hört om Kongo eller Sudan?). Sverige bjöd in världen och nu är världen här. Vi blev en del av den. Möjligen därför blev jag tankfull av Marcus Leifbys reportage i Aftonbladet den 12 oktober. Han skriver om Christer Sjöfors, 82, i småländska Kölaboda, som har varit linjedomare i sex decennier. Nu har han slutat. Det välskrivna reportaget har packats med nostalgiska bilder från det svenska föreningslivet på landsbygden. Det är korv i kiosker och välklippta gräsplaner insprängda mellan gran och björk. Christer Sjöfors skipar rättvisa vid fotbollsplanen, division 5, och gör sin plikt, betalar sin medlemsavgift och ställer upp för 61:a året. Aldrig i centrum, alltid vid sidan. – Man får undvika att döma fel helt enkelt. Det blir lättare då, säger han. Han hälsar på människor han bara träffar vid planen men kallar dem vänner. Kraften i en gemenskap. Sinnebilden av en tålmodig, ideell kraft, ett civilsamhälle, som en gång fick landets kugghjul att snurra och gjorde skillnad långt bortom planerna. Idag har kampen flyttats. Lojaliteten också. Det som var svenskt blev världens. För Christer Sjöfors är det numera slut. För oss andra har det bara börjat.

Med vänliga hälsningar Christer El-Mochantaf, Nyhetschef