Magnus Sandelin får ordet!

 

Två år av krig i Gaza har också inneburit två år av antisemitisk giftspridning i Sverige, något som kommer att få svåra konsekvenser under lång tid framöver.

För snart tjugo år sedan undersökte jag i boken Extremister (ljudbokens titel är Svenska extremister, och den finns bland annat på Storytel) hur antisemitism och hat mot de liberala demokratierna förenar extremer från olika ideologiska flanker. Jag intervjuade bland annat nazister som ville genomföra en revolution i Sverige. Deras tankar byggde på den nazistiska konspirationsteorin om ZOG, Zionist Occupation Government.

Vad är nu det? När nazisterna pratar om ZOG syftar de på hela samhället, där ”sionisterna”, och då menar de judarna och deras ”lakejer”, påstås styra allting: medierna, kulturen, politiken, finansvärlden, rättsväsendet och polisen. En klassisk antisemitisk konspirationsteori alltså. Nazisterna ser sig som en del av en motståndsrörelse, där den här ”sionistiska ockupationsmakten” ska bekämpas med alla till buds stående medel.

Inom delar av den radikala vänstern fann jag liknande tankegångar. En t-shirt som såldes på ett socialistiskt bokcafé hade texten ”Burn Israel Burn – A worldwide intifada fighting the imperialist order”, en flirt med konspirationsteorin om judiskt världsherravälde. Och på ett forum diskuterade flera ledande personer i en vänsterförening hur imperialismens verkliga motor utgjordes av ”merparten av alla judiska församlingar och judiska intresseorganisationer i världen.” Till exempel.

Det var ingen slump att en del nazister sökte sig till vänsterns och islamisternas antiisraeliska demonstrationer som pågick även då, när jag skrev boken. De attraheras av de ofta vulgära ”antisionistiska” budskap som alltid dyker upp vid sådana tillställningar.

Idag är min känsla att extrema ”antisionistiska” budskap får gehör hos betydligt fler människor än tidigare. Det har skett en radikalisering i bredare folklager. Och då syftar jag inte på protester mot den israeliska krigföringen i Gaza de senaste två åren. Men konflikten har alltid fungerat som en plattform för antisemiter att sprida sitt hat mot Israel och judar, och en del människor med legitima syften dras, kanske omedvetet, med i tankegångarna.

Exempel: Talare på en demonstration påstår att några namngivna judar i Sverige är ”supersionister med ett kraftigt spindelnät i allt och allting: media, politik, skola, fackföreningar”, utan att någon av de hundratals närvarande personerna reagerar. Det pratas också om ”sionistiska medier” och politiker utan att någon närvarande reagerar. En riksdagsledamot publicerar på Instagram en antisemitisk karikatyr och hyllas av ett stort antal partikamrater. Det skanderas varje vecka i flertalet demonstrationer om att inga ”sionister” ska tillåtas gå på gatorna (vilka syftar de på då?), det uppmanas till ”global intifada”, revolution och fortsatt motstånd och eskalation, även efter den nu ingångna vapenvilan. Flaggor från Hamas och andra terrorrörelser tillåts dessutom och väldigt många människor har uppenbarligen inga problem med det.

På årsdagarna av massakrerna av oskyldiga israeler den 7 oktober firas det i ”Palestinarörelsen”, och många ifrågasätter inte ens att en uppburen svensk kvinna den dagen sitter på Sergels torg och håller hov inför beundrare och journalister om Israels påstådda ondska men inte ens nämner vad som hände den dagen två år tidigare. Att manifestationerna aldrig handlat om att få till en vapenvila i Gaza, som påståtts, har varit tydligt redan från början. Det är en krigsrörelse, ingen fredsrörelse, därför fortsätter de att manifestera även efter att vapnen har tystnat. Fienden är Israel och ”sionismen”, målet är inte att byta regering i landet utan att det ska upphöra att finnas, men även att attackera ”sionister” över hela världen. Dessa ”sionister” antas ha obegränsad makt att påverka i princip vad som helst för sina sinistra syften. Konspirationsteorin känns igen.

Sionism, idén om ett judiskt hemland i Israel, används som ett aggressivt skällsord. Många som dras med i talkörerna om att ”krossa sionismen” vet antagligen inte ens vad ordet innebär, och vilket brett spektrum av tolkningar och åsikter som det rymmer.

Gränserna har tänjts. Att bära en Davidsstjärna i solidaritet med den utsatta judiska minoriteten i Sverige är för allt fler utanför extremerna kontroversiellt. Först var det en av Sveriges Radios lokalradiostationer som menade att det kan uppfattas som ett ställningstagande för den israeliska krigföringen i Gaza, sedan en av Aftonbladets ledarskribenter, och för någon dag sedan valde tidningen ETC att lyfta fram en akademiker som ansåg samma sak.

En av nazisterna som jag intervjuade i boken Extremister sa att ”det finns ingen starkare övertygelse än den att man vet att man har rätt”. Det är då, tänker jag, man tar sig rätten att störa demokratiska möten, trakassera restaurangbesökare, förfölja politiker, hänga ut enskilda journalister och politiker på bild och kalla människor för ”barnamördare” och ”försvarare av folkmord”. Ibland även att misshandla människor, eller till och med mörda som skett i Storbritannien och andra länder. Allt blir försvarligt när ditt mål och syfte anses vara så mycket större.

Politisk extremism har många likheter med religiös fanatism. Det är meningslöst att försöka föra en saklig diskussion med de övertygade. Extremisternas berättelser består, precis som i religionerna, om en kamp mellan gott och ont. Det är berättelser som inte har några utrymmen för diskussion eller nyanser.

Den som försvarar existensberättigandet för Israel, som trots sina fel och brister har demokratiska fri- och rättigheter som medborgare i grannstaterna bara kan drömma om, anses stå på den onda sidan. I allt bredare grupper är det idag mindre kontroversiellt att försvara en islamistisk mördarsekt.

Två år av krig, men tankegångarna som hörs här hemma är gamla. Många verkar dock inte känna igen dem och är villiga att ge giftet ytterligare spridning. Hatet och polariseringen drabbar och kommer att drabba framförallt den judiska minoriteten i Sverige, men även hela samhället, för lång tid framöver.