Tomas Gisle i Israel får ordet idag!

 

7 oktober, 2 år och en livstid har gått

Två år. Två år har gått från dagen då allt förändrades. Vi skulle se på gitarrfiskar i Ashdod, inte långt från Gaza, men vi väcktes istället klockan 06:29 av flyglarmet. Hamas skjuter visserligen raketer kontinuerligt mot civila mål och har gjort det i många år. Det är dock sällan de når så här långt norrut. Den här gången var något annorlunda. Det som hände den dagen kräver knappast en upprepning: massmord, våldtäkter och bortrövningar — av barn, äldre, män och kvinnor. Folk ringde kontinuerligt till polisen och armén, som aldrig verkade komma.

Vänner satt inlåsta i skyddsrum och försökte gömma sig från mördarna som kom för oss alla. Som i alla pogromer fanns olika sorters mördare. Vissa kallblodigt mördade en mamma inför hennes barn, öppnade familjens kylskåp för att dricka mjölk och sade åt barnen att han ville mörda deras pappa också. Andra tjöt av glädje och eufori när de mördade, som han som ringde familjen och bad dem titta på bilderna på judarna han mördat "med sina egna händer", säkert 10-11 stycken skryter han. Vi såg nyhetsankare bryta ihop en efter en i direktsändning. När Hamas återvände till Gaza med döda och levande troféer möttes de av jublande folkmassor — människor som spottade på kropparna och kallade barn ”smutsiga judar”. Visst. Såklart inte alla. Men tusentals och åter tusentals var euforiska i Gaza över massmordet och firade Hamas som hjältar.

I omvärlden började glädjedemonstrationerna direkt. Äntligen mördades judar. Vilken ynnest. Men de var få, relativt sett, bara några hundra eller några tusen som öppet hänfördes av massmordet och firade redan samma dag. De flesta väntade någon vecka innan de protesterade mot vad man omformulerat som "Israels krig". Redan innan offensiven mot Hamas hade inletts hördes anklagelser om folkmord. Raketerna fortsatte slå ner dag efter dag i Israel. När Israel slog ut de första raketramperna talades det om övervåld och bristande proportionalitet.

Alltför många i omvärlden pressade händelserna in i den givna mallen: det onda Israel och de förtryckta palestinierna. Demonstrationerna bara växte.

Det var ett omöjligt val. Om man slutar offensiven i Gaza vinner Hamas. Om man fortsätter slå ut Hamas tillgångar och armépositioner kommer Hamas vänner i väst att vinna anhängare i tusental — precis som Hamas hade räknat ut.

Det var därför de byggt om Gaza till en tunnelvärld där civila inte kunde söka skydd. Därför har varannan byggnad vapen, och många sjukhus har både civila och militära sektioner. Vill Israel vinna måste man förstöra hela städer. Förstörda städer är bra TV, bra PR, för Hamas och deras TV-kanal Al Jazeera.

Att slåss mot Hamas och deras propagandanätverk är att slåss mot djävulen själv.

Men Israel står kvar än, vad än resten av världen tycker om den saken.

Hoppas på en bättre morgondag. Aldrig mer en dag som den.