Cancelkulturen passar den banala ondskan! /Epoch Times SE

 Vi kan känna igen den banala ondskans ansikte i Palestinaaktivismens antisionistiska massuppslutningar, skriver Unni Drougge.
FOTO: LISA MAREE WILLIAMS/GETTY IMAGES.

Ondskan har många ansikten och alltid i det godas skepnad. Det är en banal ondska som hävdar välvilja genom att hålla upp moral och rättrådighet. Därför anses det rätt att brännmärka människor som inte passar de moralistiska idealen. Trots att judehatet har ökat går vänstern, miljörörelsen och de därtill hörande hbtqi-aktivisterna sida vid sida med Hamastrogna muslimer.

I nyhetsflödet stöter vi dagligen på vedervärdigheter som människor har gjort sig skyldiga till. En gång i tiden brukade sådant förklaras vara ett uttryck för ondska. Men det ordet har för länge sedan trängts ut av beteendevetenskapernas upplysta förklaringsmodeller och förpassats till teologins gammaltestamentliga utmarker. Enligt de nutida synsätten som förs fram av kriminologer, psykologer, socialarbetare och allehanda förståsigpåare finns det inga onda människor, bara onda handlingar. Varje individ bär inom sig en potentiell godhet, och det är denna godhet som ska lockas fram genom humanistiska och mjuka metoder, där såväl dömda brottslingar som stökiga skolbarn har rätt att bemötas med respekt enligt grundtesen om alla människors lika värde.

Svårare blir det att förklara onda handlingar som sker systematiskt och är invävda i själva det politiska samhällsskicket, såsom under Nazitysklands judepogromer. Hannah Arendt gav detta ett namn 1963, vilket framgår av titeln på hennes berömda reportage om rättegången mot mannen som sägs ha orkestrerat judeförintelsen, ”Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem”. Där beskrev hon Adolf Eichmann som en fantasilös byråkrat, utan brinnande personligt engagemang. Hans enda drivkraft bakom det metodiska verkställandet av judeförintelsen var att plikttroget fullfölja sitt uppdrag i den nazistiska organisationen. Han gjorde helt enkelt sitt jobb, ungefär som en cancercell, eller ett virus. Hannah Arendts resonemang om den banala ondskan har sedan dess varit ett återkommande stridsämne. Många kritiker har anklagat henne för att urskulda Eichmann genom att befria honom från de personliga motiv och den ideologiska övertygelse som skickade miljoner judar in i förintelselägrens fasor, vilket han rätteligen blev dömd för.

Men Hannah Arendt tycks snarare ha sett den banala ondskan som smörjmedel i ett större maskineri, där Eichmann var ett väloljat kugghjul. Ondskan som drev den byråkratiska statsapparaten till att verkställa führerns vilja var banal i det att den saknade djup eller eftertanke. Det var en ondska som utövades med instrumentell kyla och formell likgiltighet inför den judiska befolkningens fruktansvärda lidanden, en ondska som inte ens behövde förklara sig själv, då grymheten stod inskriven i dess ”ädla” syfte – att rena den ariska folkstammen från den judiska ”ohyran”.

Den grå tjänstemannen Adolf Eichmann fick i Hannah Arendts reportage personifiera den banala ondskan, ge den ett ansikte.

Som jag ser det är det en ondska med många ansikten – ansikten som tittar fram än i dag, ofta med ett leende och alltid i det godas skepnad. Den banala ondskan dekorerar sig med välviljans stolta emblem, och genom att hålla upp moralism och rättrådighet som sköld mot inre och yttre tvivel lockar den till sig samhällssektorer med makt att påverka vårt tänkande. Därför anses det också rätt att brännmärka människor och kulturyttringar som inte passerar de moralistiska idealens nålsöga. Sedan en god tid tillbaka anlitar exempelvis de internationella förlagsjättarna ”sensitive readers” – personer från olika minoritetsgrupper som förhandsgranskar bokmanus, så att de inte innehåller något som kan uppfattas kränkande för minoriteten i fråga. Nyligen beslöt ett stort förlag att återkalla utgivningen av en bok i den kommersiella tantsnuskgenren ”romance” för att en ”sensitive reader” hade reagerat på att en fiktiv karaktär i romanen gillade Elon Musk.

Cancelkulturen passar den banala ondskan som hand i handske, precis som angiveriets belöningssystem gjorde i det forna DDR.

Men vi kan också känna igen den banala ondskans ansikte hos debattörer, politiker och övriga predikanter i offentlig ställning som mekaniskt rabblar upp sina talepunkter ur värdegrundens heliga skrift. Vi kan känna igen det i den funktionella dumheten som fått breda ut sig inom statsförvaltningen, vi kan se det i myndighetsaktivismen med de gråtmilda möjliggörarnas rop efter ännu fler skattefinansierade förebyggande åtgärder och ännu större vårdresurser för papperslösa sexbrottslingar och gängkriminella tonåringar. Men på senare tid har vi framför allt kunnat se det i Palestinaaktivismens antisionistiska massuppslutningar – i kändisuppropen, på festivalscenerna och universiteten eller i Greta Thunbergs och riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas höjda nävar under de jippofierade Hamasstödda aktivistseglatserna. I kölvattnet har vi också kunnat se ett växande stöd till propalestinarörelsen från FN-organ, EU-parlamentariker, regeringsföreträdare och inte minst från public service och de stora mediehusen.

Vi har kunnat se judehatet stiga upp på nytt i moralistiska brandtal om folkmord och svältkatastrofer orsakade av Israel, vi har sett attentat mot synagogor och sett skräcken väckas till liv, skräcken i att vara jude, skräcken inför den banala ondskans mekaniska lätthet varmed ett helt folk systematiskt hade kunnat utplånas. Men nu är det Gazas befolkning som ska ha varit utrotningshotad.

Den banala ondskan är nämligen bra på att nosa upp annan ondska, på att samarbeta, bilda vid första anblicken omöjliga koalitioner. Därför har vänstern, miljörörelsen och de därtill hörande hbtqi-aktivisterna kunnat gå sida vid sida med Hamastrogna muslimer som anser att homosexuella bör avrättas. Med palestinasjalen som gemensamt attribut har deras antisemitiska slagord nått ut.

Så kan den banala ondskan återuppstå även i en tid då begreppet ondska utgått ur offentlighetens vokabulär. I dag finns dessutom andra stämpelord som fungerar lika bra. Jonas Sjöstedt (V) repostade till exempel ett inlägg där Alice Teodorescu-Måwe stämplades som sociopat. Auktoritära och totalitära rörelser behöver ju nu, liksom då, inga argument, ingen sakframställan och inga bevis. Det räcker med att utge sig för att vara god och peka ut en fiende som då givetvis måste vara ond. Vad vi nu än kallar det.

Unni Drougge
Journalist, författare
unni.drougge@epochtimes.se