Solen går ner vid gränsen mellan Israel och Gazaremsan.
FOTO: MAYA LEVIN/AFP VIA GETTY IMAGES
FOTO: MAYA LEVIN/AFP VIA GETTY IMAGES
När politisk korrekthet överträffar sanning och relevans!
De allra flesta är bra journalister utan minsta avsikter att vrida till verkligheterna så att de passar in i hur makthavarna vill ha saker och ting beskrivna. Min bedömning är att många av journalisterna inte ser problemet eftersom deras – och deras chefers – nyhetsvinklingar är så ryggmärgsnära att de inte tänker på dem. Och då blir det som det blir.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör sedan lång tid tillbaka omfattande undersökningar om svenska medborgares förtroende för diverse olika institutioner och företeelser i samhället.
Ett av alla förtroenden som mäts i rapporten för 2024 gäller hur vi medborgare förhåller oss till medias rapportering om olika samhällsfrågor. På en klar sistaplats, med endast 40 procent av de svarande som uppger ett stort/ganska stort förtroende, hamnar invandringsfrågan.
Skälet till det låga förtroendet är uppenbart. De flesta av de stora privata och statliga mediebolagen – likt de vanliga politiska partierna och offentliga myndigheter – satt fast i ett så kallat narrativ där motståndet mot Sverigedemokraterna var den röda tråden i de verklighetsberättelser som dominerade det mediala, partipolitiska och myndighetsmässiga agerandet. Vilket innebar att händelser och nyheter som bröt av mot det rådande narrativet gärna undanhölls. Exemplen på detta är tusenfaldiga. Alltifrån polismyndigheter som låtsades som om de inte visste vilka unga män som anmäldes för att i grupp ha ofredat unga flickor på festivalen ”We are Sthlm” 2015, till Migrationsverkets ovilja att göra åldersbedömningar av ”ensamkommande barn” och över den allmänna nyhetsrapporteringens systematiska utelämnande av invandringsbakgrunder till sådant som mord, stora bråk, gängkriminalitet, långtidsarbetslöshet, växlande ojämlikhet och ökande ohälsa.
Jag har talat med många journalister om narrativets makt i de här sammanhangen. De allra flesta är bra journalister utan minsta avsikter att vrida till verkligheterna så att de passar in i hur makthavarna vill ha saker och ting beskrivna. Min bedömning är att många av journalisterna inte ser problemet eftersom deras – och deras chefers – nyhetsvinklingar är så ryggmärgsnära att de inte tänker på dem. Invandrare kallas automatiskt för ”flyktingar” – fastän väldigt få som har kommit till Sverige under de senaste 25 åren har asylskäl som gör dem till flyktingar. Och flyktingar är utsatta och stackars medan SD är otäcka rasister. Ställningstagandet och anpassningen till det rådande narrativet sker därför i huvudsak via ryggmärgen och utsätts därför inte för några särskilt starka gnagande tanketvivel.
Vanligt folk såg och ser däremot vad de ser. Förtroendeklyftan mellan folket och media växte snabbt och på mindre än 15 år växte Sverigedemokraterna till riksdagens näst största parti i valet 2022.
Det grundläggande problemet med rapporteringen i invandringsfrågan är att den sammansatta och ibland komplicerade verklighetens sanningar och relevans fick – och i viss mån fortfarande får – stå tillbaka för uppfattningen att invandring är en fråga om värderingar som passar sig bättre för ”human touch” än för fakta.
Tyvärr talar mycket för att förtroendeklyftan mellan medborgare och etablerad media riskerar att vidgas än mer genom rapporteringen från kriget mellan Israel och terrorgruppen Hamas/Iran. Här finns ett tydligt narrativ där Israel beskrivs som ondskan själv och där terrorgruppen Hamas oftast omnämns som synonymt med ett lidande palestinskt folk.
I början av augusti i år publicerade Expressen en debattartikel där cirka 500 ”journalister, författare och skribenter” undertecknat en text där svensk media anklagades för att medverka till Israels ”folkmord” i Gaza.
Att verksamma och i några fall aktiva Mellanösternkorrespondenter undertecknar ett upprop i public service-media där de tar klar ställning mot Israel är verkligen illa nog. Än värre är att undertecknarnas chefer i public service tenderade att vifta bort problemet.
Den tidigare utrikeskorrespondenten vid Sveriges Television, Bengt G. Nilsson, sammanfattar den 19 september problemets kärna i en krönika i Axess Magasin: ”Det enda vi vet med bestämdhet om det nyhetsmaterial som kommer ut från Gaza, tillsammans med statistiken över dödade och skadade, är att det är godkänt av dödskulten Hamas vars målsättning är att mörda alla judar och att krossa Israel. Och att materialets spridning inte skulle vara möjlig utan aktiv hjälp av bland andra SVT, TV4 och SR.”
Jörgen Huitfeldt var under 19 år medarbetare på Sveriges Radio. Han tjänstgjorde bland annat som programledare för tongivande program som Ekots lördagsintervju, Studio ett och P1 Morgon. 2017 flyttade han över till den då relativt nystartade sajten Kvartal där han sedan 2019 är chefredaktör och ansvarig utgivare. I en intervju med tidningen Journalisten i oktober 2017 förklarar Huitfeldt varför han går över till Kvartal: ”Till exempel har Kvartal skrivit flera spännande essäer om migration och integration, om klansamhällen. I de frågorna, det har jag sagt tidigare, har etablerade medier haft lite problem. Av rädsla för att trampa fel. Kvartal har inte haft samma rädsla, och klarat av att hålla rågången till fördomsfullhet och allt man riskerar om man på ett oansvarigt sätt ger sig in i de frågorna.” Kvartal har under Huitfeldts ledning verkligen utvecklats i den riktning som han framhöll i intervjun 2017.
I en färsk krönika på Kvartal ”De fega förenklingarnas förbannelse” den 21 september skriver Jörgen Huitfeldt bland annat om hur media i Sverige och i övriga västvärlden anpassar sig till de ”fega förenklingar” som gör nyhetsrapporteringen till något som mer bygger på ett uppfostrande narrativ än till något som bygger på de komplicerade verkligheternas sanning och relevans: ”Journalisten Matti Friedman berättar i en mycket läsvärd text på den amerikanska webbplatsen The Free Press om hur stolt han var när han 2006 fick jobb på Mellanösternkontoret hos den anrika nyhetsbyrån AP (Associated Press). Redan åtta år senare var han desillusionerad och författade två (än i dag) ofta uppmärksammade essäer. Där hävdade han att den journalistik som bedrevs i Mellanöstern allt mindre handlade om att berätta vad som faktiskt händer och desto mer om att (i armkrok med hjälporganisationer och olika FN-organ) ’vägleda läsarna till den korrekta politiska slutsatsen’.”
Västvärldens media får kort sagt se upp. Det bådar inte gott för förtroendet när nyhetsvinklarna hamnar nära Hamas propaganda och när det outtalade och ryggmärgsnära narrativet mer styr mot fördömanden av Israel än mot uppgiften att berätta om vad som faktiskt händer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar