Angrepp på mig vid Bokmässan var angrepp på demokratin. Världen idag!

 

Bokmässan i Göteborg kom att bli själva skådeplatsen för hur det 75-åriga konstgjorda flyktingproblemet faktiskt nu hotar demokratier världen över – även Sverige, skriver Christina Toledano Åsbrink i sin kommentar.

Fredrik Sandberg/TT

 

Min förra artikel handlade om Unrwa och avslutades med följande ord: ”Inga problem lösta, bara fler skapade. Och sedan de arabiska, så kallade flyktingarnas, folkmords­massaker på Israel den 7 oktober 2023 har problemet vuxit till att hota den demokratiska världen i själva grunden.”

När artikeln skrevs, strax innan Bokmässan i Göteborg, hade jag ingen aning om att mina ord skulle bli serverade på fat, i direkt­sändning, för att sedan kastas rakt i ansiktet på just demokratin. Bokmässan kom att bli själva skådeplatsen för hur det 75-åriga konstgjorda flykting­problemet faktiskt nu hotar demokratier världen över – även Sverige. Nedan följer en beskrivning på händelse­förloppet och dess konsekvenser.

Jag hade blivit inbjuden av Vänskaps­förbundet Sverige-Israel för att tala i deras monter. Det skulle vara sex föredrag med fyra olika titlar, vilka var:

”Folkmords­attacken på Israel 7 oktober 2023 och dess konsekvenser på livet i Israel två år efteråt”

”UNRWA, länken mellan terror och FN”

”Den fabricerade svälten i Gaza”

”Bosättarvåld och illegala byggen - sant eller falskt?”

Redan kvällen innan Bokmässan började mina sociala medier spåra ur med hot och hat. Bokmässans morgon blev jag uppringd av Expressen för en kommentar. På vad, undrade jag? På polisanmälan, fick jag till svar. Polisanmälan? För vad då? För dina rubriker, svarade journalisten.

Och sedan formligen brakade det loss med radio, tv, tidningar och sociala medier. Och allt detta för ett par rubriker som dessutom, enligt mig, var helt sanna. Under de fyra dagar som hysterin pågick var det faktiskt inte en enda journalist som frågade vad föredragen med rubrikerna skulle handla om. I stället blev jag polisanmäld för hets mot folkgrupp, anklagad för folkmords­förnekelse och naturligtvis mordhotad på sociala medier. Utöver det blev jag även anmäld för förskingring där man menade att jag satt som direktör i någon ospecificerad pro-Israel­organisation. Personligen blev jag full i skratt över att plötsligt bli direktör och över att innehaft pengar jag inte hade en aning om, som jag dessutom lyckats förskingra.

Utöver dessa skrattretande anklagelser blev jag flaggad hos palestina­rörelser över landet, personligen förföljd och trakasserad. Eftersom jag efter Bokmässan skulle fortsätta min föreläsnings­runda i Sverige skickade mina hatare hotfulla brev till dem som anlitat mig som föreläsare i försök att få mig avbokad.

Och allt detta för att jag skulle föreläsa om Israel, om folkmords­massakern, om antisemitism och judehat. Det gick så långt att polisen blev involverad – tack och lov!

Under försöken att störa mina föreläsningar på Bokmässan, under demonstrationer (med megafoner och trummor) utanför lokaler jag befann mig på menade alltid hatarna att de har ”rättigheter”. Och det stämmer, men alla andra har också rättigheter. 

Redan kvällen innan Bokmässan började mina sociala medier spåra ur med hot och hat.

Alla har vi rättigheter att känna oss trygga, att inte bli antastade på stan, att inte bli utsatta för hot, att få leva ett liv utan att behöva ta ställning vare sig hit eller dit. Men dagens Sverige ser inte ut så just nu, med våldsamma och hotfulla demonstrationer på stan, personliga hot och våld om man visuellt bär judiska symboler, trakasserier om man uttrycker andra idéer än den pro-palestinska.

Nu får det vara nog! Det är dags att börja jobba på att försvara demokratin, för när den naggas på kommer det att gå utför ganska fort. Vi är faktiskt redan där, med inställda judiska filmfestivaler, judiska musikuppträdanden, föreläsningar om Israel och mycket mer. Man skyller på att man inte kan garantera deltagarnas säkerhet. 

Det, mina kära läsare, är vedervärdigt och helt oacceptabelt! 

Christina Toledano Åsbrink Israeldebattör och licensierad guide

 

 

 

 

 

Ledare: FN, fredens fiende! /BULLETIN

 

FN har i snart 80 år effektivt blockerat fred. Foto: Internet meme

När Gaza öppnas efter månader av krig visar nya data att många av FN:s larm om svält och folkmord inte stämde. Det är uppenbart att organisationen fastnat i ett narrativ som inte längre tål granskning. Dags att begrava anklagelserna om ”folkmord”, ”avsiktlig svält” och andra moderna blodslögner.

Ingen har svårare att acceptera fred än Förenta Nationerna.”

Orden är den amerikanske författaren och journalisten Seth Mandels, publicerade i Commentary, en tidskrift där han tidigare varit chefredaktör. Citatet är en träffande skildring av hur FN har agerat kring konflikten mellan Israel och Hamas.

Nu när invånarna i Gaza återvänder till sina skolor, öppnar kaféer och publicerar bilder på fyllda middagstallrikar, fortsätter larmen om akut svält – trots att gränserna är öppna och hjälpen flödar fritt.

FN:s hjälpkoordinator Tom Fletcher, mannen bakom den notoriska lögnen om 14 000 döda spädbarn på 48 timmar, träffar nu den irländska regeringen. Båda har lyckats göra sig totalt irrelevanta.

En av konsekvenserna av kriget är att FN har gjort sig än mer irrelevant. Förr tolererades fånigheter som att Saudi ingick i rådet för kvinnors rättigheter på grund av att många trodde att FN främjade fred och sanning.

Verkligheten har sprungit ifrån FN. När FN fortfarande larmar om svält visar samtidigt sociala medier glada människor i Gaza med mat på bordet. Människor som inte heller är märkta av svält.

Lyckligtvis bryr sig ingen om FN längre. Men det är värt att fundera över varför organisationen är så upprörd över att kriget tagit slut och livet förbättrats för palestinierna.

En del är att vapenvilan möjliggör statistik och kunskap. Och denna statistik visar tydligt att FN-anknutna organisationer och deras partnerorganisationer bedrivit ett omfattande bedrägeri. Bluffen är så omfattande att den har allvarligt skadat trovärdigheten för stora delar av västvärldens akademiska och humanitära etablissemang.

Ta maten som exempel. Salo Aizenberg, på HonestReporting.com – som förtjänar en medalj för sitt envisa arbete med att sammanställa krigets faktiska statistik – visade i veckan hur FN-stödda IPC utlyste hungersnöd i Gaza i augusti. Nu kan vi jämföra förutsägelsen med verkligheten.

Mellan augusti och vapenvilan skulle 10 143 människor ha svultit ihjäl i Gaza, enligt IPC. Det verkliga antalet – räknat med Hamas egna siffror – var 192. IPC missade alltså med 10 000 döda.

Det var ingen hungersnöd. Det är inte en åsikt, utan ett faktum. Det var inte ens nära. Det är förstås glädjande – utom för dem i den antiisraeliska rörelsen som hoppades på massvält. Lägg märke till vilka som nu visar besvikelse.

Att anklagelsen om svält rasade ihop är inte förvånande. Redan i augusti 2024 besökte en grupp högt uppsatta Natoofficerare området på uppdrag av IPCC och konstaterade att det inte fanns fog för att påstå att Israel använde svält som vapen. Däremot fanns bitvis problem med matförsörjningen, dels för att det var en krigszon, dels för att Hamas plundrade leveranserna.

Dessutom har vi folkmordsanklagelsen. Den har avfärdats gång på gång under kriget, men nu – med vapenvila – kan vi se de slutgiltiga siffrorna. Siffrorna borde inte vara så viktiga, men har kommit att bli det.

Folkmord handlar inte om hur många som dör eller hur de dör; det handlar om ett syfte att utplåna ett folk. Folkmord är alltså en avsikt, inte ett antal.

I den breda debatten under kriget i Gaza har man försökt vända det till att handla om hur många som dött – något som faller på sin egen orimlighet.

Israel har en av världens främsta arméer. Hade de velat utföra ett folkmord på palestinierna hade de kunnat bomba hela Gaza till ruiner utan att förlora en soldat. Skälet till att gå in med marktrupp är att man vill skona liv på andra sidan.

Det har tvingat Israel att gå från rum till rum, hus till hus – med bakhåll, krypskyttar, mineringar och andra hot mot de egna soldaterna.

Aizenberg visade i september att enligt Hamas egen statistik, när man räknar bort naturliga dödsfall och dem som dödats av Gazas egna vapen, finns cirka 33 000 civila offer. Antalet dödade Hamas-terrorister ligger på cirka 25 000.

Varje civilt offer är en tragedi och ett bevis för hur effektivt och hänsynslöst Hamas använder mänskliga sköldar. Men siffrorna visar också något annat: färre än 1,5 civila dödas för varje Hamas-terrorist.

Det är en nästan unik nivå av försiktighet i modern krigföring. I många moderna krig är motsvarande siffra över två civila döda per stridande.

Siffran är svår att jämföra, eftersom de flesta krig innehåller stora mängder soldater som dör på slagfält. Kriget mot Hamas har i stället förts i städer, där andelen civila dödsoffer normalt är långt högre. Trots det ligger Israel avsevärt under snittet för moderna krig.

Det här är fakta. Inget folkmord har ägt rum – det visste vi redan. Men nu står det också klart att Israel inte använt övervåld mot civila.

Tvärtom: israeliska soldater har offrat sina liv för att skydda civila i jakten på Hamas. Det är inte en tolkning av lösryckta videoklipp på sociala medier. Det är dokumenterat faktum.

FN och andra “humanitära” organisationer behövde att kriget fortsatte för evigt. Annars måste de svara för sig själva. Fred är dåligt för karriärerna.

Folkmordsanklagelsen och påståendena om avsiktlig svält kan nu ta sin plats i den långa raden av antisemitiska smutskastningar genom historien.

Precis som judar inte behöver försvara sig mot anklagelser om att vara “apors och grisars söner”, behöver de inte heller försvara sig mot fabricerade påståenden om folkmord.
Syftet med dessa anklagelser är att hetsa till våld mot judar och förringa Förintelsen.

Roger Sahlström "Salle" får ordet idag!

 Varför skulle jag dö för Sverige? – här är resultatet av årtionden av självhatspolitik

Alice Stenlöf visar problemet: en generation som öppet säger att de inte vill försvara sitt land. När frihet reducerats till en konsumentvara och lojalitet hånas som nationalism, står vi nu inför den mest obekväma frågan av alla: vem står kvar när det smäller?

Skavlan gav oss ett ögonblick som borde skaka om hela Sverige. Influencern Alice Stenlöf sade rakt ut, utan vare sig skam eller eftertanke:

Jag är inte redo att dö för Sverige. Jag känner inte så starkt för det här landet, om jag ska vara helt ärlig.

Hon sa bara det som många svenskar numera tänker. Det är inte hennes fel. Det är resultatet av ett söndercurlat, vänsterliberalt gift som under årtionden lärt människor att frihet är något man konsumerar – inte något man försvarar.

Det har i åratal predikats från politiker, kändisar, massmedia och opinionsbildare att Sverige är fult – ett land byggt på kolonialism, rasism, patriarkat och fel hudfärg på fel plats vid fel tid. Vi har fått lära oss att allt som förenar oss är farligt, att vår historia är en skamlista och att vårt gemensamma “vi” är en lögn.

Då behöver ingen förvånas när människor slutar känna lojalitet och tillhörighet. Varför offra sig för något man blivit lärd att förakta?

Försvaret börjar inte med pansarfordon eller Nato-medlemskap. Det börjar med kärlek. Det börjar med lojalitet. Det börjar med övertygelsen att det här landet – med alla sina brister – är värt att försvara. Att vi är värda att försvara.

Frihet är det mest bedrägliga vi har. Den känns självklar när den finns, osynlig när den fungerar. Därför tar vi den för given. Vi tror att yttrandefrihet, rättigheter och trygghet bara uppstår av sig själva. Men friheten existerar bara så länge någon orkar hålla murarna uppe. När den väl faller är det för sent att ångra sig.

Det är lätt att håna den som säger att landet inte är viktigt. Men viktigare är att förstå varför den känslan vuxit fram. Vi har under lång tid byggt ett samhälle där individerna blivit kunder i en rättighetsbutik, där allt handlar om vad Sverige ska ge dig – aldrig vad du är skyldig att ge tillbaka.

I Sverige ställer medborgarna krav, de ska ha, rättigheter och förmåner. Men allt färre svenskar är villiga att ge något tillbaks och än mer skrämmande: de vill inte ens försvara det som är Sverige.

Sverige har blivit ett projekt utan ägare, en idé utan hjärta.

När den dagen kommer då fienden knackar på – och den dagen kommer alltid för varje nation förr eller senare – då avgörs det inte av budgetposter eller konferenser vid Högkvarteret. Det avgörs av något mycket enklare:

Står du kvar? Eller springer du?

Det är ingen slump att länder med en stark nationell själ står pall när det smäller. För de vet vilka de är. De vet vilka de försvarar. De vet vad de försvarar. De vet varför de finns.

Vill vi att nästa generation ska vara beredd att försvara Sverige, då måste vi börja med att sluta skämmas för Sverige. Vi måste säga det högt: det här är vårt land. Det är långt ifrån perfekt. Men det är vårt. Och det är värt att försvara.

Yttrandefriheten. Demokratin. Rättsstaten. Vår hembygd, våra gator, våra familjer. Allt vi tar för givet existerar bara så länge det finns människor som är beredda att riskera allt för att behålla det. Sverige behöver en ny berättelse. En stolthet som inte ber om ursäkt. Ett vi som inte darrar på rösten.

För utan människor som säger: “Det här är mitt land” finns snart inget land kvar att tala om.

Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.

Vem har ansvar?

"Bodens kommun, eller snarare S, hängde snabbt på Stegras planer. Inte vet jag vilka kunskaper i stålproduktion S i Boden sitter på. Men kampanjen lönade sig. I kommunvalet 2022 ökade S i Boden med 14% till 48,2%. " 

När jag läste det här så kom jag att tänka på hur lätt det alltid är i alla sammanhang att enbart skylla på alla politiker.

När vi ser alla undersökningar om hur folket tänker sig att rösta så ser man tex att SAP ligger så pass högt som ca 35-37 % av rösterna trots att de har en partiledning som ägnat sig åt att i åratal bara skälla på SD och inte har haft någon egen politik att tala om. Ändå lägger så många människor rösten på dem. Sen har vi ju de bägge andra partierna V och Mp. Partier vilka har genom sin politik som sossarna ställde upp på,  tex mycket stor invandring eller idiotinvesteringar i grönt-batterifabriken ! 

Och nu ett stålverk i Boden till oerhörda kostnader där också denna gång våra pensionspengar används. Konkan snart troligtvis.

Och då ansvaret? De som lagt sin röst på sossarna har ju ett stort ansvar !

Ser man de senaste 50 åren så har väljarna till stor del stött den usla politiken som fört oss till stor kriminalitet, En invandringspolitik som har varit totalt felaktig. Arbetslöshet och enklaver som inget biter på eftersom dessa människor inte borde ha fått stanna, tvärtom har den förda politiken uppmuntrat invandring av analfabeter vilka aldrig får ett arbete. Det har ju också visat sig att deras barn klarar sig sämst i skolan också. Lätt att bli kriminell med andra ord. 

MEN det har suttit långt inne innan dagens politiker har orkat att tänka om. Men tyvärr verkar det vara försent. Samhället är på många punkter så förstört.

Men väljarna har i långa stycken blundat, lagt sin röst som vanligt. Samma partier trots deras svek.

Då måste man ju också säga att även väljarna har svikit landet!

Men med mördande reklam genom statstv-radion plus alla tidningar som också staten förser med en massa pengar så kan ljugarapparaten fortsätta och lura folket.

Tidö-regeringen och SD gör så gott de kan men herregud vilket råttbo de fick ta över!

Litar du på läkemedelsverket? / Ledaren i Fokus/

 

PS Sitter du vid en dator klicka då på bilden så blir texten större! Men det visste du väl redan?

Det måste vara något fel i huvudet på de som sympatiserar med islamisterna Hamas!

 Det finns en uppsjö med videos och bilder över alla grymheter  Hamas har utsatt gisslan för samt när de togs vid massakern. När jag ser videos så kan jag bara se korta stumpar annars kräks jag och får stark ångest.

När jag ser hur odjuren forslar levande sårade gisslan på motorcykel in i Gaza stad och massor med civila slår, spottar på en gammal 85 års man samt skrattar då ser man människor utan varken moral eller hederlighet!

Värst har jag för sk religiösa både där och här som hyllar dessa islamister ! Hur kan man säga i ena stunden att man tror på GUD och i andra stunden hylla djävulens hantlangare?

Präster i kyrkan som ljuger!

Ingen nämnd och ingen glömd!

Militanta Partiet!

 "Att Miljöpartiet kommer att driva migrationsfrågan hårt är uppenbart. Partiet har som så ofta en väldigt annorlunda syn på världen än många andra. Kanske bättre sagt än nästan alla andra.

– Vi lever i rasismens och högerpopulismens tidsålder, där socialdemokrater tävlar med sverigedemokrater om vem som var emot invandringen först, sade Imaan Muqbil, ordförande för MP i Borås, i talarstolen."  Bulletin.

"Miljöpartiet rustar för strid i migrationsfrågan och Socialdemokraterna gör sig redo att ge efter. När kampen om regeringsmakten hårdnar verkar folkets bästa återigen hamna längst ned på prioriteringslistan." Bulletin.

Även vänsterpartiet vill ha ännu fler invandrare till vårt land, det hade varit bättre om dessa partier istället hade berättat hur nuvarande arbetslöshet skulle bekämpas bland invandrare!

Köer till sjukvården vill de inte höra talas om numera, nej de vill att svensk sjukvård ska forsla hit skadade från Gaza. 

För ett år sedan sas det från många håll att det var en allt större kris inom sjukvården med köer ibland på flera år innan tex operationer kunde utföras.

Det är inte trovärdigt att göra såsom Mp och V håller på med.

Underligt är dock att det finns människor som ger sina röster till dessa partier. 

ATT de dessutom rantar med i alla dessa palestinatåg  och bidrar till ännu mer antisemitism borde få många väljare att tveka till att rösta på dem.

Överhuvudtaget att ställa sig på terroristernas sida borde ju för tänkande människor bli ett avgörande att ta avstånd från sådana partier.

Cancelkulturen passar den banala ondskan! /Epoch Times SE

 Vi kan känna igen den banala ondskans ansikte i Palestinaaktivismens antisionistiska massuppslutningar, skriver Unni Drougge.
FOTO: LISA MAREE WILLIAMS/GETTY IMAGES.

Ondskan har många ansikten och alltid i det godas skepnad. Det är en banal ondska som hävdar välvilja genom att hålla upp moral och rättrådighet. Därför anses det rätt att brännmärka människor som inte passar de moralistiska idealen. Trots att judehatet har ökat går vänstern, miljörörelsen och de därtill hörande hbtqi-aktivisterna sida vid sida med Hamastrogna muslimer.

I nyhetsflödet stöter vi dagligen på vedervärdigheter som människor har gjort sig skyldiga till. En gång i tiden brukade sådant förklaras vara ett uttryck för ondska. Men det ordet har för länge sedan trängts ut av beteendevetenskapernas upplysta förklaringsmodeller och förpassats till teologins gammaltestamentliga utmarker. Enligt de nutida synsätten som förs fram av kriminologer, psykologer, socialarbetare och allehanda förståsigpåare finns det inga onda människor, bara onda handlingar. Varje individ bär inom sig en potentiell godhet, och det är denna godhet som ska lockas fram genom humanistiska och mjuka metoder, där såväl dömda brottslingar som stökiga skolbarn har rätt att bemötas med respekt enligt grundtesen om alla människors lika värde.

Svårare blir det att förklara onda handlingar som sker systematiskt och är invävda i själva det politiska samhällsskicket, såsom under Nazitysklands judepogromer. Hannah Arendt gav detta ett namn 1963, vilket framgår av titeln på hennes berömda reportage om rättegången mot mannen som sägs ha orkestrerat judeförintelsen, ”Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem”. Där beskrev hon Adolf Eichmann som en fantasilös byråkrat, utan brinnande personligt engagemang. Hans enda drivkraft bakom det metodiska verkställandet av judeförintelsen var att plikttroget fullfölja sitt uppdrag i den nazistiska organisationen. Han gjorde helt enkelt sitt jobb, ungefär som en cancercell, eller ett virus. Hannah Arendts resonemang om den banala ondskan har sedan dess varit ett återkommande stridsämne. Många kritiker har anklagat henne för att urskulda Eichmann genom att befria honom från de personliga motiv och den ideologiska övertygelse som skickade miljoner judar in i förintelselägrens fasor, vilket han rätteligen blev dömd för.

Men Hannah Arendt tycks snarare ha sett den banala ondskan som smörjmedel i ett större maskineri, där Eichmann var ett väloljat kugghjul. Ondskan som drev den byråkratiska statsapparaten till att verkställa führerns vilja var banal i det att den saknade djup eller eftertanke. Det var en ondska som utövades med instrumentell kyla och formell likgiltighet inför den judiska befolkningens fruktansvärda lidanden, en ondska som inte ens behövde förklara sig själv, då grymheten stod inskriven i dess ”ädla” syfte – att rena den ariska folkstammen från den judiska ”ohyran”.

Den grå tjänstemannen Adolf Eichmann fick i Hannah Arendts reportage personifiera den banala ondskan, ge den ett ansikte.

Som jag ser det är det en ondska med många ansikten – ansikten som tittar fram än i dag, ofta med ett leende och alltid i det godas skepnad. Den banala ondskan dekorerar sig med välviljans stolta emblem, och genom att hålla upp moralism och rättrådighet som sköld mot inre och yttre tvivel lockar den till sig samhällssektorer med makt att påverka vårt tänkande. Därför anses det också rätt att brännmärka människor och kulturyttringar som inte passerar de moralistiska idealens nålsöga. Sedan en god tid tillbaka anlitar exempelvis de internationella förlagsjättarna ”sensitive readers” – personer från olika minoritetsgrupper som förhandsgranskar bokmanus, så att de inte innehåller något som kan uppfattas kränkande för minoriteten i fråga. Nyligen beslöt ett stort förlag att återkalla utgivningen av en bok i den kommersiella tantsnuskgenren ”romance” för att en ”sensitive reader” hade reagerat på att en fiktiv karaktär i romanen gillade Elon Musk.

Cancelkulturen passar den banala ondskan som hand i handske, precis som angiveriets belöningssystem gjorde i det forna DDR.

Men vi kan också känna igen den banala ondskans ansikte hos debattörer, politiker och övriga predikanter i offentlig ställning som mekaniskt rabblar upp sina talepunkter ur värdegrundens heliga skrift. Vi kan känna igen det i den funktionella dumheten som fått breda ut sig inom statsförvaltningen, vi kan se det i myndighetsaktivismen med de gråtmilda möjliggörarnas rop efter ännu fler skattefinansierade förebyggande åtgärder och ännu större vårdresurser för papperslösa sexbrottslingar och gängkriminella tonåringar. Men på senare tid har vi framför allt kunnat se det i Palestinaaktivismens antisionistiska massuppslutningar – i kändisuppropen, på festivalscenerna och universiteten eller i Greta Thunbergs och riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas höjda nävar under de jippofierade Hamasstödda aktivistseglatserna. I kölvattnet har vi också kunnat se ett växande stöd till propalestinarörelsen från FN-organ, EU-parlamentariker, regeringsföreträdare och inte minst från public service och de stora mediehusen.

Vi har kunnat se judehatet stiga upp på nytt i moralistiska brandtal om folkmord och svältkatastrofer orsakade av Israel, vi har sett attentat mot synagogor och sett skräcken väckas till liv, skräcken i att vara jude, skräcken inför den banala ondskans mekaniska lätthet varmed ett helt folk systematiskt hade kunnat utplånas. Men nu är det Gazas befolkning som ska ha varit utrotningshotad.

Den banala ondskan är nämligen bra på att nosa upp annan ondska, på att samarbeta, bilda vid första anblicken omöjliga koalitioner. Därför har vänstern, miljörörelsen och de därtill hörande hbtqi-aktivisterna kunnat gå sida vid sida med Hamastrogna muslimer som anser att homosexuella bör avrättas. Med palestinasjalen som gemensamt attribut har deras antisemitiska slagord nått ut.

Så kan den banala ondskan återuppstå även i en tid då begreppet ondska utgått ur offentlighetens vokabulär. I dag finns dessutom andra stämpelord som fungerar lika bra. Jonas Sjöstedt (V) repostade till exempel ett inlägg där Alice Teodorescu-Måwe stämplades som sociopat. Auktoritära och totalitära rörelser behöver ju nu, liksom då, inga argument, ingen sakframställan och inga bevis. Det räcker med att utge sig för att vara god och peka ut en fiende som då givetvis måste vara ond. Vad vi nu än kallar det.

Unni Drougge
Journalist, författare
unni.drougge@epochtimes.se

 

 

Världens konflikter bjöds in till Sveriges gator! /Kvartal/

 Christer El-Mochantafs nyhetsbrev!

Det går att fundera länge på hur Sverige blev ett land som inhyste andra länders konflikter. Man kan titta på Kölaboda för att hitta ledtrådar.

Det fanns en tid då svenskar betraktades som ett lågmält folk. Ett litet land med stor gemenskap, visserligen bestående av ensamvargar men ändock i flock. Diplomatiska och konflikträdda. Ett land som gjorde avtryck i världen med sitt flit och lynne. Det var föreningsliv och rättvisa, lojalitet och en hederskultur som utgick från att man gjorde rätt för sig, snarare än vem ens dotter gifte sig med. Om Gud är störst i Mellanöstern var samvetet alltid större i Sverige. Landet lagom som skulle hjälpa alla. Som inte byggde murar (Stefan Löfven, 2015) och hade öppna hjärtan (Fredrik Reinfeldt, 2014). Som tog avstånd från dem som ansåg att andra inte fick plats i flocken (Bengt Westerberg, 1991 eller Lars Ohly, 2010). Landet där ”kräv din rätt” kommer efter ”gör din plikt”. Där man i decennier, oavsett politisk ledning, toppat listor över största biståndsgivare per capita – i världen. Där flyktingar alltid haft ett hem och där man haft större konflikter om hur de ska bemötas och välkomnas, än hur de förväntas bete sig. Det finns de som vill prata arvsskuld. Hänvisar till vapenexport eller Hitlervänskap. En självbild som är talande i sig. Sverige byggde ett av världens mest framgångsrika, trygga och jämlika samhällen och bjöd in världen att ta del av den. När statsminister Ulf Kristersson spänner ögonen i Morgan Johansson i riksdagen är han indignerad. Talar kraftfullt och accentuerar orden, vänd mot vänsteropinionen: ”Ta inte Mellanösterns konflikter hit”, vädjar han. Som att han missat hur de kom. Sveriges roll i världen har i åratal fiskat efter världens konflikter, gett dem en fristad i förorterna och en plattform att fortsätta. Statliga bidrag har finansierat främmande folks sammanträden och kamp i kulturföreningar eller religiösa samfund som gränsar till det politiska. Som en god vän, före detta poliskommissarie i Rinkeby, sa till mig i våras: ”Kurderna flyr från turkarna och möter fler antagonister – som också flytt till Sverige – i sin nya förort, än vad de gjorde i sitt förra land”. Vad händer då? Samma exempel kan appliceras på eritreanska regimkritiker och regimtrogna i Järva. Om palestinier som bor sida vid sida med judar i Malmö och föder nya konfliktytor i offentligheten. Lojaliteten är någon annanstans. Sättet att visa dem, densamma. I kulturkriget och den offentliga debatten har den känslomässiga intensiteten ökat som följd. De gemensamma referensramarna minskat. Företrädare, opinionsbildare, journalister gör större poänger av att dela åsiktsflora och värderingar än verklighetsbeskrivningar, det har i åratal vägt tyngre att dela fiende än vänner. Volym blev övertygelse, kamp blev att känna. Hur? Det finns forskare som hävdar att svenskar, i brist på egna konflikter, anammade andras. Det finns teologer som menar att samhällets frånfälle från Svenska kyrkan odlade en ny jakt på syfte, mening och mål. Det finns romantiker som menar att föreningslivets sammanhållande kraft vittrat sönder – att gemenskapen därför söks på annat håll. Själv vet jag inget, men med enkel matematik hittar man visst stöd i historien. Länge enades vi kring kampen mot nazismen – samvetet som skavde efter kriget – som ännu senare blev kampen mot främlingsfientligheten. 90-talets statsstödda kampanjer som genomsyrade offentliga institut, mediers opinionsbildning och skolor. Det var ”allas lika värde” och ”jag gillar olika”. Cancelkultur och rasister överallt. Då var vi ännu en gemensam flock av lågmälda ensamvargar. Fortfarande med gemensamma referenser. Idag har flocken splittrats – eller blivit större – och kamperna blivit fler. För Gaza och mot sionismen, mot wokerörelsen och translobbyn. Galjonsfigurerna kommer från USA eller andra länders politik. Det som stod i tidningen har fått färg och kontext i sociala medier-flödena. Fritt står oss alla att välja engagemang. Eller välja bort (Hört om Kongo eller Sudan?). Sverige bjöd in världen och nu är världen här. Vi blev en del av den. Möjligen därför blev jag tankfull av Marcus Leifbys reportage i Aftonbladet den 12 oktober. Han skriver om Christer Sjöfors, 82, i småländska Kölaboda, som har varit linjedomare i sex decennier. Nu har han slutat. Det välskrivna reportaget har packats med nostalgiska bilder från det svenska föreningslivet på landsbygden. Det är korv i kiosker och välklippta gräsplaner insprängda mellan gran och björk. Christer Sjöfors skipar rättvisa vid fotbollsplanen, division 5, och gör sin plikt, betalar sin medlemsavgift och ställer upp för 61:a året. Aldrig i centrum, alltid vid sidan. – Man får undvika att döma fel helt enkelt. Det blir lättare då, säger han. Han hälsar på människor han bara träffar vid planen men kallar dem vänner. Kraften i en gemenskap. Sinnebilden av en tålmodig, ideell kraft, ett civilsamhälle, som en gång fick landets kugghjul att snurra och gjorde skillnad långt bortom planerna. Idag har kampen flyttats. Lojaliteten också. Det som var svenskt blev världens. För Christer Sjöfors är det numera slut. För oss andra har det bara börjat.

Med vänliga hälsningar Christer El-Mochantaf, Nyhetschef

Våld och hot!

 Jag flyttade från den lilla staden Torshälla 1978.  Där hade jag arbetat 20 på järnbruket utan varken hot eller våld på jobbet.

När jag så kom till Visby och ett arbete på soss så mötte jag våldet för första gången. En man tog fatt i mig bakifrån och satte en kniv mot strupen. Där står man som en idiot och fattar ingenting. Jag hade ju inte ens talat med honom tidigare. Nå, han släppte mig , pust.

Min färd i livet gick så till Malmö. Systembolaget vid Parkgatan, ett typiskt brännvinsbolag.  Och där hade vi kunder som la yxan framför oss och sa vad de ville ha , utan att betala.Andra spottade mig i ansiktet eller stod och lurpassade på mig när jag skulle hem. Otrevligt.

Längre fram i min nya karriär i Malmö så mötte jag killen från Chile som lugnt berättade för mig att han visste var jag bodde och målande beskrev hur han skulle skära tungan av mig någon dag. Eller så kunde det hända att en desperat "klient" hoppade över disken på soss och höll på att nita mig med en halvdrucken vodkaflaska!

Jag minns också nattligt telesamtal från en serbisk fanatiker  som noga beskrev i vilken skola mina barn gick i, sen kom kravet! "Sluta skriv om den Serbiska presidenten"!

80-90-talet i Malmö var inte så trevligt på vissa punkter.

Kriminaliteten var ständigt stigande och närvarande var man än befann sig. Och så de farsartade rättegångar jag tvingades att närvara på där rätten behandlade skurkarna med silkesvantar.

Jag är fortfarande glad över att jag tog steget att flytta från Malmö efter 26 år till det lugnare Hökarängen.

”Döden ger mitt liv mening”! Anna Nachman i Fokus.

 

Skribenten Anna Nachman gick med i ett begravningssällskap, började tvätta, klä och kistlägga döda kvinnor och kom allt närmare frågan ”vad är döden?”. Svaret pekade mot livet. 

Mobilen ringer en lördag kväll precis efter att shabbat har gått ut. Disken hopar sig, vi har haft folk över på lunch. Jag ser på displayen att det är en kollega. För två år sedan begravde jag hans mamma och jag får på känn vad det kan röra sig om.

– Hej du.

– Hej Anna, jag är på Västerås lasarett. Min pappa är död.

– Vad jobbigt. Då är du föräldralös nu.

– Vill du adoptera mig? Och kan ni hämta pappa redan i kväll?

Jag har varit begravningsansvarig på Judiska församlingen i fem år nu. Vi begraver fort, vanligast inom tre dygn men helst samma dag, vilket är snabbare än jag ibland tror är möjligt.

Vi begraver min kollegas pappa på tisdag morgon, familjen har vakat över den döde i kapellet på Södra judiska begravningsplatsen i Sköndal från att han hämtades i Västerås och kördes till vårt lilla kylrum med plats för två. Det är många långa timmar mellan lördag kväll och tisdag morgon, men det är en vacker gest att ge den döde så mycket uppmärksamhet utan att han egentligen behöver det.

Ibland tänker jag att våra begravningsriter är höjden av civilisation, just för att allt vi gör är ologiskt och till ingen nytta. Den döde blir inte lycklig av blommor, kräver ingen dyr kista, tycker varken bu eller bä om begravningsmusiken eller smaken på smörgåstårtan vid kyrkkaffet trots att de anhöriga har lagt timmar, dagar och ibland veckor på att välja. Ändå upprätthålls traditioner. Vilka skulle vi bli utan dem?

Min kollegas pappas begravning blir enkel men vacker. Han var en rolig man, även efter hans död smittar hans personlighet av sig på gästerna. Det är uppsluppet mellan tårarna, någon drar ett skämt.

De judiska traditionerna är avskalade, alla har likadan kista, den ser ut som något som man kan ha byggt i slöjden, råa hoplimmade mdf-skivor. Om någon är alltför tung går bottnen ur, då får jag snabbt ordna en mer robust kista via någon begravningsbyrå. Det har bara hänt en gång under mina fem år. Annars duger de till alla.

***

Fredag lunch, ingen mer har dött under veckan och jag tänker gå hem tidigt. När telefonen ringer står jag på Lidl på Sveavägen, köper grönsaker inför shabbat, på lördag kommer nya lunchgäster. En äldre man har hastigt avlidit, hans vän ringer och meddelar. De flesta judar är inte religiösa men den här mannen är traditionell och att behöva ligga ensam i en kyl över helgen är inte optimalt.

– Kan ni begrava i dag, före shabbat? frågar vännen. Jag ser på displayen, klockan är redan kvart i ett. En grav ska grävas, den avlidne hämtas på sjukhuset, tvagas och läggas i kista. Bara tvagningen kan ta upp till två timmar. Tio judiska män ska sammankallas, sex av dem som bärare, en rabbin.

– Nej, det hinner vi nog inte, svarar jag, det får bli söndag.

Jag ångrar mig så fort vi lägger på. Klart att vi hinner. Jag ringer upp igen.

– Vi kör, säg till alla han känner att vi begraver klockan fyra.

Politivagn på väg ut på ett polisärende. Det är transportfirman som har möjlighet att hämta dygnet runt och därför hämtar alla »mina« avlidna, men polisjobben har företräde. Någon i Nynäshamn har blivit mördad. »Vi lämnar honom på rättsmedicin och hämtar åt dig sen«, informerar chauffören. Jag räknar i huvudet: med fredagsköerna kommer det inte att gå. Vi löser det genom att ringa Östen och Birgitta, paret som äger Politivagn. De får damma av extrabilen och köra själva.

Jag rusar hem, på vägen skriver jag i mina WhatsApp-grupper: »Vem kan bära om tre timmar, vem förrättar, vem tvagar och lägger i kista?« Snart har ett litet gäng volontärer organiserat sig. Volontärerna sluter upp och tar hand om de döda. Inga begravningsbyråer, inga långa väntetider. När man är död har man ingen anledning att vänta kvar på jordskorpan, de levande ska leva och de döda ska vila i jorden.

Hemma hinner jag hjälpligt hacka grönsaker till en soppa och dra i gång ett långkok, de tre yngsta barnen är i skolan och på förskolan, storasyster får plocka upp dem vid stängning, jag slänger mig i en taxi tillsammans med min man Isak som är rabbin och den man som har erbjudit sig att tvaga. Vi kommer till kapellet före Politivagn, jag står i dörren till tvagningsrummet när de backar in med sin stora svarta likbil, öppnar bakdörrarna och lyfter ut den döde på en smal bår. Han är täckt med lakan och landstingsorange filt.

I dag får rabbinen också hjälpa till att svepa, Isak har på sig skyddsrock och plasthandskar och tar emot den döde som Östen och Birgitta vant lyfter över till tvagningsbritsen. Tvagarna stänger dörren bakom sig, klockan har passerat halv tre, jag hinner springa bort till grävaren och se hur det går med graven. Jag lägger en hand på den nu tomma båren, den är fortfarande varm. Klockan 15.45 anländer familjen och vännerna till kapellet, tjugo minuter senare är kistan i jorden.

***

Vad är döden? Jag trodde uppriktigt att jag skulle lista ut det när jag för snart tio år sedan gick med i begravningssällskapet och började tvätta, klä och kistlägga döda kvinnor. Jag lärde mig mycket om livet men blev inte särskilt mycket klokare på dödens gåta. Efter att i fem år ha varit ansvarig för hela verksamheten är frågan fortfarande obesvarad.

Vem vet något om döden? Alla som har upplevt den tiger, men hos bårhuspersonal, begravningsfirmor och andra fångar jag in små skärvor som jag en dag hoppas kunna sätta ihop till en helhet.

***

Vem kan svara på vad döden är? Jag frågar överrabbin emeritus Morton Narrowe. Morton föddes i USA och kom till Stockholm 1965 för att bli rabbin i Stora synagogan. Han är fortfarande aktiv, gör ett par begravningar per år och skriver de vackraste griftetalen. Jag har sagt till honom att dör jag före honom så måste han hålla begravningen. Jag är 48, han 89, statistiken är emot oss men jobbet har lärt mig att man aldrig vet vem som går först.

Vi tar en fika en mörk höstdag. Morton går fort och rakryggat, promenadkäppen klickar mot asfalten, gubbkepsen skyddar mot regnet. Jag blir alltid imponerad av hans uppenbarelse, han har en oefterhärmlig pondus och tar plats med rabbinsk självklarhet. På kaféet tar han av kepsen och plirar mot mig över kaffet.

– Vad döden är? Han skrattar till och fortsätter med sin amerikanska accent.

– Det är lätt: det är livets pris.

– När jag var liten, fortsätter han, tänkte jag att jag var speciell. När jag blev äldre insåg jag att vi alla är uppbyggda på samma sätt, vi är samma maskineri inuti. Det andliga särskiljer oss från varandra. Min fru säger till mig: I don’t want you to die men jag har inte hittat något alternativ. Jag är som alla andra och döden är livets villkor. Jag är dödlig. Morton Narrowe kommer inte alltid att finnas. Men döden gör livet kärt. Den sätter en gräns. Den stora frågan är: Vad är meningen? Vad är fortsättningen? Min gamle lärare skrev en bok som hette Leave a little to God, överlåt lite till Gud. Jag tror på Gud. Men jag är förbannad på Gud, för Förintelsen. Gud gömde sitt ansikte, det förlåter jag inte. Samtidigt är jag glad för allt Gud gav mig, jag har tre barn, åtta barnbarn. Så mycket naches – alltså glädje genom andras glädje.

Han pratar fort men hinner ändå dricka sitt kaffe och äta hela kanelbullen. Han ser ungdomlig ut i en träningsjacka med Adidas-liknande ränder.

– Det andliga gör människor speciella, men vad som händer sen  … kommer det att finnas en annan Morton? Jag vet inte, det är här jag tänker leave a little to God. Jag vet bara att jag inte kommer undan.

För Morton är det viktigt att acceptera döden, och varje ålder dessförinnan.

– Jag har inte haft ångest, trots att jag snart fyller 90. Det är inte så judiskt att uppehålla sig vid det.

Jag tänker på Woody Allen och tror först att jag hör fel, men sedan slår det mig att vi alltid understryker vid begravningar att eftersom man inget vet om döden så ska vi inte uppehålla oss vid den. Man har en vecka på sig att sörja djupt, shiva som betyder sju, då ska man inte tvätta sig, inte byta kläder, inte gå till jobbet, bara sitta och ta emot folk i hemmet, bli serverad mat som andra har med sig. Efter trettio dagar besöker man graven och när ett år har gått är man förpliktigad att sluta sörja och låta livet fortlöpa.

När man möts på en begravning säger man auf simches, och önskar varandra ”bara glädjefyllda tillfällen”. Å andra sidan ska man när man är som allra gladast på bröllop, krossa ett glas som symbol för templets förstörelse, det i sin tur en symbol för djupaste sorg. Aldrig får man vara alldeles lycklig och aldrig alldeles olycklig. Alltid finns något som bryter av.

Jag minns för några år sedan inför en av Mortons begravningar hur den avlidna damens dotter frågade om mammans hund kunde vara med under akten. Jag påminner honom.

– Det har jag helt glömt! Vad svarade jag henne?

– Du frågade vad det var för ras, när hon sa att det var en mops gav du din tillåtelse. Hunden satt snällt med under hela akten, sedan gick vi ut till graven, sänkte kistan, täckte den med sand och när vi som avslutning läste kaddish, de sörjandes bön, började hunden att yla.

– Det är en fantastisk historia. Jag trodde att du skulle berätta den där vitsen om hunden. Kan du den?

Morton berättar livfullt om mannen som kommer till rabbinen och vill att hans hund ska få en judisk begravning. Rabbinen avböjer men mannen ger sig inte. Han tillägger också i förbigående att han tänker donera en miljon dollar till synagogan. Då utbrister rabbinen:

– Men varför sa du inte direkt att det var en judisk hund!

Vad som händer Morton efter döden är mindre viktigt, han vill ligga intill sin fru och han gillar tanken på att hans ännu bara teoretiska barnbarnsbarn kommer att ha en gravplats att besöka, om de vill. Den eviga gravrätten är fin på det sättet, man är för alltid med på ett hörn.

***

Själv tror jag att döden är en förlossning, det är både som att föda men ännu mer som att födas. Man blev tvingad in i livet och man tvingas ut ur det. Det man var innan man blev till kommer man att återvända till när man har dött. När jag 23 år gammal födde mitt första barn slog det mig någonstans mellan värkarna att detta är som att dö, fast tvärtom. Dödsångesten liknar den ångest som tilltog ju närmare förlossningsdatumet jag kom. Man vet att, men man vet inte när.

Om döden vet jag mindre i dag än när jag började men om de döda vet jag mer. Jag vet hur dagarna efter döden ser ut, vart man transporteras, var man ligger och väntar på sin begravning. Jag har lärt mig dödens vardag. Jag vet hur de dödas hud kan kännas mot handflatan, hur de avlidna ser ut i ansiktet. Den dödes uppsyn.

Jag har sett flera hundra döda men har aldrig i en avlidens ansikte sett något annat än frid. Det är säkert de totalt avslappnade musklernas förtjänst men också något mer. Man ser inte ut som om man sover, det är något annat. Om de döda inte bokstavligt talat har tappat hakan så bär de ofta på ett knappt skönjbart leende. Det har hänt att jag innan jag börjat tvaga en dam tyckt mig se oro eller missnöje i hennes ansikte, men när vi en halvtimme senare har varit klara så är oron borta och det där leendet har infunnit sig. Det finns säkert fullt naturliga förklaringar men jag är glad att det inte är tvärtom, att de inte ser skärrade ut när tvagningen är klar.

***

Chevra kadisha betyder ”det heliga sällskapet” och överallt i världen där en judisk församling finns, finns också en grupp volontärer som är med i det här begravningssällskapet, eller ”chevran” som man säger till vardags. Förr ansågs det vara högstatus att tillhöra chevran. Det var högtidligt och stramt, bärarna bar vit halsduk och hög hatt. I dag är det inte lika formellt, men för att bli volontär måste man fortfarande ha rätt kynne.

Det finns två sorters människor: de som tycker att döden gör livet meningslöst – och vi andra. Det räcker att vara med vid en begravning eller två för att jag ska veta vem som är vem. De som blir tysta och deprimerade av att höra griftetalet och sänka ner kistan i jorden ska inte göra det här. De ska fortsätta låtsas att döden inte finns tills de själva drabbas. De som passar är de som är glada när de går därifrån, som skämtar och njuter av att de ännu lever. För det finns något hisnande att i all hast – med döden i hälarna? – ta sig genom fredagstrafiken till begravningsplatsen för att bära en okänd mans kista till graven och sedan kuska tillbaka i ännu tjockare trafik, ta in shabbat vid solnedgång och känna att man har gjort något djupt meningsfullt.

När jag har tvättat och lagt en avliden i kistan mår jag alltid bra. Det blir så tydligt att snart är det min tur att ligga på britsen – men inte just nu. Jag kickar på död, döden ger mitt liv mening. Jag är som en sådan där munk som sitter i dagar och gör en färgsprakande sand-mandala, för att i samma sekund som den är fullbordad sopa bort den. Något förändras i världen för att mandalan blev skapad, inte för att den finns.

”Den kärlek hon har utsått är evig”, är en strof som alltid läses på Stockholmsjudiska begravningar. Jag vet inte om det är sant men det ger tröst att allt som vi gör försvinner, varenda misslyckande, varenda hårda ord – men allt det kärleksfulla – alla leenden, ömma smekningar, varje blöjbyte – gör vågrörelser som blir kvar för alltid. Allt är inte förgäves när någon jag älskar dör. Kärleken finns kvar.

***

Träd växer. Det tar sin tid. Människor föds och lever. Det tar sin tid. Dödsögonblicket går ganska fort men sedan är vi döda i en evighet. Det är därför jag har svårt att förstå kremering. Det går för fort. I Sverige kremeras de allra flesta.

Ofta kommer folk till mig med tunga papperspåsar fulla med gamla religiösa böcker. Saker som de hittat i källaren när de har städat ut föräldrahemmet. Böcker med Guds namn i är heliga och får inte kastas, de ska i stället begravas. Det kallas gniza, förvaring. Jag brukar lägga några böcker i varje kista, i fotändan, för jag gillar tanken på att alltid ha något läsbart nära till hands.

Det anses ojudiskt att kremeras. Blasfemiskt. Böcker är heliga men människor heligare. Vi begraver det finaste vi har, sopor och gammalt bråte bränner vi. Kremation är så definitivt. Räcker det inte att någon man älskar dör, måste man toppa det med att förinta det lilla som finns kvar? Kremation raderar ut en människa. Det är så abstrakt att en stor gammal pappa plötsligt får plats i en liten behållare.

Jag tycker om tanken att sakta få fortsätta finnas i jorden, vackert att låta tiden ha sin gång. Jag är död, jag har inte längre bråttom, jag ruttnar och torkar och blir så småningom ett med omgivningen. Jag vill inte stressa på försvinnandeprocessen.

***

Jag tänker på döden varje dag. De enda som förstår är andra som också arbetar med – för? – de döda. Obduktionstekniker-tjejerna på bårhuset, chaufförerna på Politivagn, vännerna på begravningsbyråerna och personalen på begravningsplatserna. När vi ses pratar vi om de döda. ”Har ni mycket nu?”, frågar vi alltid varandra. Svaret varierar. ”Det är mycket hängningar”, konstaterar Politivagn. Så funderar vi en stund på det. Kan det vara vädret? Politiken?

– Vad borde man tänka på innan man dör?, frågar jag obduktionstekniker Elena på Capio S:t Göran. Svaret kommer blixtsnabbt:

– Fotvård. Man borde kosta på sig att få naglarna klippta om man inte längre kan själv.

Hon har sett långt över sin beskärda del liktornar och människoklor. ”Vilka fina fötter”, tänker jag ibland spontant när jag ger damerna deras sista tvagning. Och ibland tänker jag det inte.

När pandemin slog till blev alla andra också medvetna om döden. På tv och i tidningar hanterades döden som en nyhet, som ett nytt fenomen. Plötsligt gick jag i takt med min omgivning, vi tänkte alla på samma sak. Nu har covid-stormen bedarrat och människor förtränger sin dödlighet. Snart är jag åter ensam med mina tankar. Jag och de andra hantlangarna.

***

Vad gjorde jag innan jag föddes? Vad ska jag göra när jag har dött? Är vi små myror i en stor myrstack, är Gud det där nyfikna barnet som petar i stacken med en pinne? Eller är det som i filmen Men in Black, att universum ryms i bjällran om halsen på en liten katt?

Döden gör oss snälla, döden som nollpunkt. Den kontroversielle konstnären dör och alla bugar, plötsligt går all kontroversiell konst att tolka välvilligt. En ung rappare skjuts ihjäl i ett bättre bostadsområde och förvandlas i samma ögonblick från gangster till oskyldig tonårspojke.

Ett tag blev jag snällare av att alltid påminnas om döden, men nu har det klingat av. Jag var vänlig mot alla jag mötte, tänkte i hemlighet att jag inte vet när jag träffar dem igen, antingen på tvättbritsen eller som sörjande. Nu har min ödmjukhet snävats av. Jag är bara snäll mot döda och sörjande, döden förändrar allt. De döda är alltid oskyldiga, de sörjande har laga förfall. De levande får stå till svars för eventuella dumheter.

***

En av de mest kända intervjuerna är journalisten Jimmy Breslins när han efter mordet på president John F Kennedy åker åt motsatt håll från drevet, och intervjuar dödgrävaren Clifton Pollard.

Min dödgrävare heter Dejan. Han gräver som en boss. I ur och skur. Och så röker han ständigt. Jag röker aldrig, bara när jag träffar honom. Dejans semester är min vita månad. När många dör röker jag varje dag. Jag erkänner att jag känner mig lite kaxig med en cigarrett i munnen. Jag arbetar med döden men räds den inte. Cigarretten ger ansiktet en riktning framåt, mot det oundvikliga.

Döden är det definitiva slutet – på mitt ego. Som ung var jag självupptagen. Jag kunde stå i timmar framför badrumsspegeln och glo på det där ansiktet som tilldelats mig.

Vem var jag? Det tog lång tid innan jag tappade intresset för frågan. Svaret tycktes dessutom skifta. Vad jag gjorde var viktigt, vem jag var egalt. Så småningom blev jag genuint nyfiken på andra. Och den linjen följer jag, min omgivning blir alltmer intressant. När jag dör tänker jag att mitt jag till slut löses upp och blir ett med alltet. Jag vet inte om det på andra sidan döden finns ett virvlande klot av själar som min själ återvänder till efter sina strapatser inkarnerad i en kropp, men jag tror att vi alla på ett eller annat sätt går tillbaka till alltings ursprung, det stora kollektiva.

 תנצב״ה står det längst ner på judiska gravstenar. Det är en akronym av en mening som lyder: ”Må hans/hennes själ uppgå i det heliga livets förbund.” Tillbaka till alltings ursprung, med andra ord. Tillbaka dit du befann dig innan du föddes till den här världen. Men jag vet inte. Jag överlåter lite till Gud.

 

 

Jag tar mig för pannan!

 Jag var med i KFML-SKP åren 1972 -1986 då partiet las ner och ett nytt parti uppstod. Så här står det i Wiki : Vid sin femte kongress i Märsta 1986 bytte SKP namn till Solidaritetspartiet, SOL. Partiet övergav också kommunismen och antog en mer allmänt vänsterpolitisk plattform, fortfarande skarpt kritisk mot Sovjetunionen. Ny partiledare blev Jan-Olof Norell, SKP:s kommunfullmäktigeledamot i Vallentuna. Partiorganet Gnistan fick namnet Solidaritets-Gnistan.

Jag minns fortfarande vad vi sa på kongressen 1986! Politiken att följa Lenin och Mao leder bara till ÄNNU mer förtryck av folken. 

Alla var ju inte nöjda med detta beslut utan hånade oss andra öppet tex Janne KGB! 

Däremot ställde Gunnar Ohrlandet upp på Solidaritetspartiet.  

Nu ser jag att det har bildats en grupp i vårt land som vill återskapa det Maoistiska SKP. 

Så har det varit ända sedan 1800-talet att det med jämna mellanrum bildas nya socialistiska och kommunistiska partier som säger att de ska ta makten genom väpnad revolution. De förkastar alltid de röda partier som redan existerar.

Kommunistiska partiet med tidningen Proletären ger de inte ett skvatt för.

Nå jag har några bilder på dem ,var se god!

Dystra tider med folk och politiker som inte förstår vad som händer!

Jag har nu sett ett par videos med fångar som Israel har tvingats att släppa. Fanatiker vilka gastar om att fler pogromer ska ske. Hatet sprutar ur deras munnar. Män i 40-års åldern.

Samma typ av islamister som vi ser på våra gator och torg. Svenska politiker var så dåraktiga när de i sin iver att vara goda släppte in alla dessa hundratusentals människor från MÖ.

Inte nog med det , man har utbetalat oerhörda summor till deras islamistorganisationer också för att vara goda. Snacka om att såga på den gren man sitter på. Aningslöst vad som komma skall tids nog.

Dessa islamister har en plan som de följer. Nu har vi i två års tid haft dessa på våra gator , torg, andra offentliga ställen tex centralstationer, matställen osv. Med gap och viftande med flaggor. Detta är bara en försmak.

De finns överallt i samhället med sina celler vilande. Klassiskt för alla terrorrörelser. I hur många år planerades inte attacken mot skyskraporna i New York? Utbildning till flygare osv.

Den "vanliga" muslimen kommer inte att lyfta ett finger för att hjälpa befolkningarna i tex Europa! De har aldrig protesterat varken mot IS eller Iran-Hamas! Tysta som möss där ute i sina förorter men ställt upp i tusentals för Hamas . Fyllt Sergels torg många gånger. Samma i övriga stora städer. Jublade i mängder vid massakern! VI SÅG DET INTE KOMMA!

Och denna vänster vilka inte fattar ett dugg. Exakt såsom vänstern i Iran gjorde . DE hjälpte mullorna till makten men fick dyrt betala med sina liv tids nog eller ge sig av från Iran.

Läser de inte historia?

Fredsmänniskor är farliga!

 Jag läser en insändare i tidningen världen idag och ryser! Dessa människor ger walk over till despoter av alla modeller. Om vi håller oss i nutid så kan vi bara se på hur Ryssland och Putin kräver underkastelse. Eller hur Israel om de inte hade en krigsmakt totalt hade blivit utrotade från jordens yta.  

Det är närmast pinsamt att se en vuxen människa plädera för undergången! 

Så här skriver han!

"Fredspris väcker alltid uppmärksamhet. Men särskilt i år genom Donald Trump som enligt sin egen mening förtjänar det. Men årets fredspris bör inte delas ut alls för att uppmärksamma den katastrof vi befinner oss i.

I en tid då neutralitet överges eller ifrågasätts, då upprustning anses vara ett effektivare sätt att uppnå fred än dialog och diplomati, måste Nobels fredspris sända en tydlig signal till militarister.

Enligt Alfred Nobels testamente ska prisets mottagare ha arbetat för: anordnande av fredskongresser, förbrödring mellan folken, minskning av stående arméer (det vill säga nedrustning).

Istället ser vi en extrem militarisering. Europa rustar och satsar enorma belopp på vapen och krig. Nya konflikter blossar upp här och där. USA:s försvarsdepartament har även bytt namn till krigsministeriet.

Hur kan det finnas några pristagare med tanke på hur omvärlden ser ut i dag?

Vi måste flytta fokus till diplomati. Man behöver alltid samtala. Vi måste inte kämpa mot varandra, utan tillsammans, för att uppnå och upprätthålla fred. Men nu står vi på randen till ett tredje världskrig."

Knut Almquist
Stockholm

 

Magnus Sandelin får ordet!

 

Två år av krig i Gaza har också inneburit två år av antisemitisk giftspridning i Sverige, något som kommer att få svåra konsekvenser under lång tid framöver.

För snart tjugo år sedan undersökte jag i boken Extremister (ljudbokens titel är Svenska extremister, och den finns bland annat på Storytel) hur antisemitism och hat mot de liberala demokratierna förenar extremer från olika ideologiska flanker. Jag intervjuade bland annat nazister som ville genomföra en revolution i Sverige. Deras tankar byggde på den nazistiska konspirationsteorin om ZOG, Zionist Occupation Government.

Vad är nu det? När nazisterna pratar om ZOG syftar de på hela samhället, där ”sionisterna”, och då menar de judarna och deras ”lakejer”, påstås styra allting: medierna, kulturen, politiken, finansvärlden, rättsväsendet och polisen. En klassisk antisemitisk konspirationsteori alltså. Nazisterna ser sig som en del av en motståndsrörelse, där den här ”sionistiska ockupationsmakten” ska bekämpas med alla till buds stående medel.

Inom delar av den radikala vänstern fann jag liknande tankegångar. En t-shirt som såldes på ett socialistiskt bokcafé hade texten ”Burn Israel Burn – A worldwide intifada fighting the imperialist order”, en flirt med konspirationsteorin om judiskt världsherravälde. Och på ett forum diskuterade flera ledande personer i en vänsterförening hur imperialismens verkliga motor utgjordes av ”merparten av alla judiska församlingar och judiska intresseorganisationer i världen.” Till exempel.

Det var ingen slump att en del nazister sökte sig till vänsterns och islamisternas antiisraeliska demonstrationer som pågick även då, när jag skrev boken. De attraheras av de ofta vulgära ”antisionistiska” budskap som alltid dyker upp vid sådana tillställningar.

Idag är min känsla att extrema ”antisionistiska” budskap får gehör hos betydligt fler människor än tidigare. Det har skett en radikalisering i bredare folklager. Och då syftar jag inte på protester mot den israeliska krigföringen i Gaza de senaste två åren. Men konflikten har alltid fungerat som en plattform för antisemiter att sprida sitt hat mot Israel och judar, och en del människor med legitima syften dras, kanske omedvetet, med i tankegångarna.

Exempel: Talare på en demonstration påstår att några namngivna judar i Sverige är ”supersionister med ett kraftigt spindelnät i allt och allting: media, politik, skola, fackföreningar”, utan att någon av de hundratals närvarande personerna reagerar. Det pratas också om ”sionistiska medier” och politiker utan att någon närvarande reagerar. En riksdagsledamot publicerar på Instagram en antisemitisk karikatyr och hyllas av ett stort antal partikamrater. Det skanderas varje vecka i flertalet demonstrationer om att inga ”sionister” ska tillåtas gå på gatorna (vilka syftar de på då?), det uppmanas till ”global intifada”, revolution och fortsatt motstånd och eskalation, även efter den nu ingångna vapenvilan. Flaggor från Hamas och andra terrorrörelser tillåts dessutom och väldigt många människor har uppenbarligen inga problem med det.

På årsdagarna av massakrerna av oskyldiga israeler den 7 oktober firas det i ”Palestinarörelsen”, och många ifrågasätter inte ens att en uppburen svensk kvinna den dagen sitter på Sergels torg och håller hov inför beundrare och journalister om Israels påstådda ondska men inte ens nämner vad som hände den dagen två år tidigare. Att manifestationerna aldrig handlat om att få till en vapenvila i Gaza, som påståtts, har varit tydligt redan från början. Det är en krigsrörelse, ingen fredsrörelse, därför fortsätter de att manifestera även efter att vapnen har tystnat. Fienden är Israel och ”sionismen”, målet är inte att byta regering i landet utan att det ska upphöra att finnas, men även att attackera ”sionister” över hela världen. Dessa ”sionister” antas ha obegränsad makt att påverka i princip vad som helst för sina sinistra syften. Konspirationsteorin känns igen.

Sionism, idén om ett judiskt hemland i Israel, används som ett aggressivt skällsord. Många som dras med i talkörerna om att ”krossa sionismen” vet antagligen inte ens vad ordet innebär, och vilket brett spektrum av tolkningar och åsikter som det rymmer.

Gränserna har tänjts. Att bära en Davidsstjärna i solidaritet med den utsatta judiska minoriteten i Sverige är för allt fler utanför extremerna kontroversiellt. Först var det en av Sveriges Radios lokalradiostationer som menade att det kan uppfattas som ett ställningstagande för den israeliska krigföringen i Gaza, sedan en av Aftonbladets ledarskribenter, och för någon dag sedan valde tidningen ETC att lyfta fram en akademiker som ansåg samma sak.

En av nazisterna som jag intervjuade i boken Extremister sa att ”det finns ingen starkare övertygelse än den att man vet att man har rätt”. Det är då, tänker jag, man tar sig rätten att störa demokratiska möten, trakassera restaurangbesökare, förfölja politiker, hänga ut enskilda journalister och politiker på bild och kalla människor för ”barnamördare” och ”försvarare av folkmord”. Ibland även att misshandla människor, eller till och med mörda som skett i Storbritannien och andra länder. Allt blir försvarligt när ditt mål och syfte anses vara så mycket större.

Politisk extremism har många likheter med religiös fanatism. Det är meningslöst att försöka föra en saklig diskussion med de övertygade. Extremisternas berättelser består, precis som i religionerna, om en kamp mellan gott och ont. Det är berättelser som inte har några utrymmen för diskussion eller nyanser.

Den som försvarar existensberättigandet för Israel, som trots sina fel och brister har demokratiska fri- och rättigheter som medborgare i grannstaterna bara kan drömma om, anses stå på den onda sidan. I allt bredare grupper är det idag mindre kontroversiellt att försvara en islamistisk mördarsekt.

Två år av krig, men tankegångarna som hörs här hemma är gamla. Många verkar dock inte känna igen dem och är villiga att ge giftet ytterligare spridning. Hatet och polariseringen drabbar och kommer att drabba framförallt den judiska minoriteten i Sverige, men även hela samhället, för lång tid framöver.