Landet jag inte känner igen, del 110: Våldtäkter och mord ger bra timlön
Det finns dagar när jag inte längre tror att det är sant. När jag undrar om allt sunt förnuft runnit ur de styrande och om PK-diktaturen växt sig så stark att sunda människor inte längre törs säga ifrån när det går över styr.
Låt mig ta två exempel: Gruppvåldtäkten i Ludvika och kommunernas förberedelse för att ge återvändande ISIS-krigare pengar, förturer och stöd.
Centrala Ludvika 00.30 den 17 oktober 2015. Anna (fingerat namn) har festat med pojkvännen, blivit berusad, illamående och vill åka hem. Hon ringer vännen Lasse (fingerat namn) som ska hämta dem vid Nordeabanken. Annas pojkvän blir stående och pratar med en kille, Anders (fingerat namn) medan Anna går mot banken för att hålla utsikt efter Lasse och röka. Vid banken möter hon tre män som ber om cigarretter. Hon bjuder dem. De pratar med henne på bruten svenska och engelska. De går med henne medan hon tittar efter Lasse. Vid restaurang Trägårn föreslår de tre männen att de ska ställa sig i en gränd.
I gränden går det fort. Anna har på grund av mörkret i efterhand haft svårt att säga exakt vem som har gjort vad men vad som har hänt råder det inget tvivel om. Männen pratar på sitt språk, de har dragit ner hennes strumpbyxor och trosor, tagit henne analt och stoppat fingrarna i hennes kön. Anna skriker på hjälp och försöker ringa. Männen tar hennes mobil ifrån henne. Anna skriker igen.
Anders och en kvinna, Cecilia (fingerat namn) hör hennes skrik och kommer springande till gränden. När de kommer flyr de tre gärningsmännen. Anna är panikslagen och i ett bedrövligt skick. Hon sitter på marken med nerdragna strumpbyxor och trosor. Cecilia hjälper henne att klä på sig. Polisen larmas.
Vid förhör i efterhand hävdar en av männen att de två andra har fullbordat våldtäkter och fått utlösning i Anna, vilket han har sett när de har dragit upp sina byxor igen. En av dessa två utpekade anser sig oskyldig och den tredje har enligt egen utsago aldrig ens varit där, känner ingen av de inblandade och vet inte vad det hela handlar om. Han påstår att han har varit hemma och tittat på film i mobilen. Åklagarens undersökning visar dock att det inte förekommit någon internettrafik i hans mobil vid den tiden. Vidare finns alla de tre männens dna på fimpar vid brottsplatsen.
Männens förklaringar vid förhör är tunna och osammanhängande. En av dem frågar, när han blir topsad på asylboendet om polisen har ”testat henne”, trots att polisen inte ens uppgett vad topsningen handlar om!
De sammantagna beskrivningarna tillsammans med teknisk bevisning gör att Tingsrätten finner det bevisat att samtliga tre män befunnit sig på brottsplatsen, att de hjälpts åt att genomföra en grov våldtäkt. Minimistraffet är fyra års fängelse och mer blir det inte eftersom rätten finner att ”Å andra sidan har målsäganden inte drabbats av några fysiska skador och händelseförloppet har varit relativt snabbt.”
Jag översätter juridiska till svenska: ”Knulla henne snabbt, håll gärna fast henne men slå henne inte så kommer du billigare undan.”
Männen döms till fyra års fängelse var och till utvisning. Nu kommer det roliga: Dels får Migrationsverket (!) intyga att det just nu vore okej att utvisa dem till deras hemland, men att man senare får ta hänsyn till situationen där. Läs: Om det är aja-baja-läge i hemlandet om tre år så får de inte utvisas utan ska stanna i Sverige.Dels utvisas de i bara tio år.
Tio år. Varför? För att sedan komma tillbaka och få nya permanenta uppehållstillstånd för att våldta igen? Toppen.
Anna begär ersättning med totalt 216 860 kronor, en skitsumma för den våldsamma kränkning hon utsatts för och som sätter spår för livet. Tingsrätten sänker beloppet med 50 000 kronor. Tacka för det, för det är du som ska betala. De åtalade har inga pengar. Du ska också betala deras advokatkostnader på 328 973 kronor. Förutsatt att alla tre sitter av tre av de fyra årens fängelse så ska du också betala fängelsevistelsen: 3 x 3 000 x 1 095 dagar = 9 855 000. Din totalsumma på skattsedeln: 10 400 833 kronor.
Tio miljoner. Plötsligt händer det. Grattis. Tio miljoner som kunde gått till vård, omsorg, skola, polis, vägbelysning, äldrevård – you name it.
Men så kommer nyheten. Målet överklagades till Svea Hovrätt som konstaterade att tingsrätten hade rätt i det mesta. Det hade visserligen bevisats att alla tre gärningsmännen var vid offret när hon våldtogs och ingen hade gjort något för att hjälpa henne. Men så påstår Hovrätten att en av de tre varit mer passiv än de andra och vidare att ingen egentligen kan bevisa vem som gjort vad. Alltså frias alla tre männen för våldtäkten.
Jag översätter juridiska till svenska: Se till att ni är tillräckligt många som knullar slynan och ljug skiten ur er i rätten, så går ni fria.
Den förste gärningsmannen, han som bedyrade sig oskuld, får nu ett skadestånd på 140 000 kronor för tiden han suttit häktad. I förlängningen kan även de andra två begära skadestånd.
Och Anna förlorar automatiskt hela sitt skadestånd.
För dig som skattebetalare är det en jättevinst. Om vi rufft räknar med att alla tre våldtäktsmännen får samma skadestånd så klarar du dig med dem plus advokatkostnaderna, totalt 748 973 istället för dryga tio miljoner.
Samhället har sparat in över nio miljoner och samtidigt skickat en viktig, informativ signal: Gruppvåldtäkter är helt okej om ditt samvete inte besvärar dig alltför mycket. Ljug och gå fri.
Jag har aldrig våldtagit någon men jag gissar att ett normalt våldtäktssamlag är över på mindre än fem minuter. Låt oss vara generösa och räkna fem. Skadestånd: 140 000 kronor. 28 000 kronor i minuten. Skattefritt.
Timlönen för gruppvåldtäkt – direkt från dina skattekronor – är alltså 1 680 000 kronor. För en svensk polis tar det över fem år att tjäna ihop samma summa. Före skatt.
Gruppvåldtäkter är stort på modet numera, oavsett vad pk-diktaturen säger. Jag vill bara säga att det här inte var den sista vi såg, inte heller den sista där gärningsmännen gick fria.
Förstå mig rätt. Jag är den siste som vill att någon ska dömas oskyldig. Men när den sammantagna bevisningen är så kraftig som i Ludvikafallet är det en skandal att gärningsmännen tillåts gå fria, får skadestånd och tillåts att stanna i landet. En kvinna har blivit kränkt och skadad för livet. Våldtäktsmännen gapskrattar åt henne, vilket även domstolen och samhället gör.
Och samhället – det är du och jag. Vi gapskrattar åt Anna för att hon blev gruppåsatt i den där gränden som tack för att hon hade bjudit på några cigarretter. Vi betalar våldtäktsmännen för att de gjorde det.
Läs tingsrättens dom här:
https://minfil.org/kdn7mbbdb8/Falu_TR_B_177-16_Dom_2016-03-30.pdf
Så över till det fantastiska bemötandet av återvändande IS-krigare.
Nyligen har media beskrivit att flera svenska kommuner förbereder sig för hur de ska hantera återvändande extremister. Jag citerar Sveriges Radio, P4 Kronorberg:
”– När det här ämnet kom så tänkte vi först ”Oh gud, hur ska vi hantera detta”, men ganska snabbt kom vi på att vi ska hantera detta på samma sätt. Det här är oro som vilken annan oro som helst, säger säger Anna Sjöstrand, som är kommunens samordnare mot våldsbejakande extremism.
I Lund är slutsatsen att avhoppare från våldsbejakande extremistiska grupper ska hanteras som avhoppare från andra miljöer, till exempel den organiserade brottsligheten. Efter en utredning av personens behov kan kommunen hjälpa till med boende, sysselsättning eller försörjning.”
Först trodde jag att jag läste fel. Igen. Sedan – tillbaka till verkligheten:
I Sverige, ett land som statsministern betecknar som ”feministiskt” och ”som en human stormakt” välkomnar vi utländska män som har åkt iväg för att tortera, bränna, våldta kvinnor och barn, mörda män. Vi ska ge dessa sadister ett välkomnande, körkort, pengar, bostad, förtur till arbete och svåråtkomliga bostäder – allt detta medan våra ungdomar går arbetslösa och inte kan hitta en första bostad till ett vettigt pris. Läs här:
Håller jag på att bli galen? Tydligen. Ty PK-diktaturen växer sig starkare. Den bildas, formar och växer med hjälp av kändisar, journalister och författare som naturligtvis aldrig varit i närheten av att bli hotade, torterade eller våldtagna.
En av PK-diktaturens självutnämnda talskrivare är Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell. I förrgår förlöjligade han alla svenskar som inte förstår hur lätt det här i själva verket är – att de som kommer tillbaka och har begått krigsbrott naturligtvis kommer att ställas inför rätta. Men att vi måste komma ihåg att en hel del av dem säkert inte har gjort sig skyldiga till brott – de har bara lagat mat eller skött om förråd (!).
Läs krönikan här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article23746031.ab
Cantwell är ung och jag sticker ut hakan genom att gissa att han aldrig har gjort lumpen och därmed inte vet vilka uppgifter som ingår i skarpt läge, i krig (än värre om man är fundamentalist). Nu sticker jag ut hakan en gång till: Jag antar att Cantwell aldrig sett ett barn i livsfara, en svårt misshandlad kvinna eller en brutalt mördad man.
Jag har sett barn i livsfara. Jag har sett rejält misshandlade kvinnor. Jag har sett mördade män med färskt blod sipprande ur såren. Inte i krig. Men i slumområden där krigsliknande förhållanden råder.
Det var inte vackert, det var vidrigt. Jag mådde illa varje gång och jag drömmer om det ibland. Då är jag ändå en amatör jämfört med de kolleger som är krigskorrespondenter. Och kanske skulle herr Cantwell ta ett samtal med dem, om hur verkligheten ser ut.
Vad jag försöker säga är att det är lätt att sitta på läktaren (Aftonbladets varma redaktion) och gapa innan man går hem till tryggheten där inga bränder, våldtäkter och mord sker.
Vi tar det från början: Sverige har, förhoppningsvis på goda grunder, beviljat asyl till en ung man som säger att han flytt från sitt land av skräck för att bli mördad. Så långt allt väl – vi ska hjälpa människor som flyr när de riskerar att bli mördade av galna rebeller eller lika galna regeringsstyrkor i Långtbortistan.
Men – så bestämmer sig den unge mannen för att åka tillbaka och slåss. Och uppdraget, Cantwell, handlar inte om att laga mat eller sköta förråd. Det handlar om att skjuta mot och döda barn, att spränga dem i luften så att armar och ben flyger. Det handlar om att tortera och våldta barn och kvinnor. Det handlar om att tända eld på levande män eller dränka dem medan man filmar och lägger ut det på Youtube. Det handlar om att stena kvinnor till döds och om att ödelägga hela byar.
För att sedan återvända till Sverige och få belöningen i form av körkort, jobb, kurator, pengar och bostad. Allt betalt av dina skattepengar som kunde ha gått till skolor, äldrevård, polis, vettiga löner till sjuksköterskor …
Är det jag som håller på att bli galen? Hur kan det feministiska Sverige och denhumanitära stormakten belöna män som våldtar barn och kvinnor, som torterar och mördar?
Det enda Cantwell har rätt i är när han skriver att bevisläget är svårt. I krig finns det sällan vittnen som vill berätta.
Liksom vid gruppvåldtäkter.
Alltså går förövarna fria.
Min teori är dock den här: Jag tror knappast att någon som beviljats asyl i Sverige åker tillbaka till sitt hemland för att laga mat åt soldater eller räkna tröjor i ett förråd. Om man är fundamentalist handlar krig inte bara om att vinna utan också om att tortera de smutsiga hundar som utgör fienden.
Dessa perversa våldtäktsmän, sadister, torterare, brännare och mördare ska alltså tas emot med silkesvantar och kosta oss tiotals eller hundratals miljoner.
Tycker Cantwell och resten av PK-diktaturen.
Jag blir, på grund av mina blogginlägg, då och då beskylld för att vara rasist, fascist, inhuman och gudvetvad. Jag kan leva med skitsnacket för jag vet sanningen, jag kan se mig själv i spegeln på morgonen och det räcker bra.
Däremot funderar jag allt oftare på om jag håller på att bli galen. Hur kan alla feminister, kvinnokämpar och vanliga, hyggliga svenskar, humanister, godkänna att gruppvåldtäkter belönas med enorma belopp? Hur kan alla godkänna att mördare som inte ens är svenska medborgare ska få bidrag, bostäder, utbildning och förturer på vår bekostnad, medan dagens ungdomar ser en framtid i hopplöshet?
Håller jag på att bli galen? Eller är det landet? Jag efterlyser det där som jag växte upp med.
Rent, sunt förnuft.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar