Människor reagerar så olika ofta pga av vilken tro (eller icketro) de har. I mitt forna yrke har jag sett och upplevt många människors död. Buddister vilka inte sörjde utan framhöll att farfar hade fått komma till en bättre tillvaro. Kristna som var övertygade om att mor hade fått komma till himmelriket.
Sedan har vi de icketroende som ser allt i svart, även de som ligger för döden. Snart är allt slut!
När mina föräldrar avled, med en hel del år mellan sin död så kände jag ingen sorg. Mest förvåning och lättnad att min plågade far fick äntligen dö.
Med min mor var det annorlunda eftersom hon så tydligt mer eller mindre kände avsky för mig.(Bortbytingen som hon sa när jag var nyfödd)
Senare i livet så påstod hon alltid att jag blev mer o mer lik min farfar som "var en jävla gubbe"!
När hon dog på juldagen och jag på julafton tvingats att höra en lång stund hur eländigt dålig hennes son var, hon talade med min fd hustru inte med mig, då kändes det skönt att hon dog.
Sorg kan man känna över de som lever på ett sätt som nästan är värre ibland. Människor man har stått oerhört nära som bara försvann! Skilsmässor ger också stor sorg för de flesta men på olika sätt. Tomheten efter att man flyttat isär kan ju kännas precis som när någon nära har avlidit.
Jag känner också sorg över hur världen ser ut med de fanatiker som förstör och mördar. Överhuvudtaget all förstörelse ute i naturen med kludd och sönderslagna ting. Jag kan känna sorg över hur slussen i Stockholm långsamt förstördes därför att mäktiga intressen ville riva och bygga nytt!
Samma sorg kan jag känna när jag passerar Sergels torg och minns hur det såg ut en gång i tiden innan de rev allting. Hela den stadsdelen hade kunnat vara ett paradis idag om man varsamt hade renoverat.
Sorg är ju en inre känsla men den får aldrig ta överhand så att man inte kan leva sitt liv på ett bra sätt.
Man måste kunna fortsätta att skratta och uppleva det är som är fint i livet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar