1942 föddes jag och andra
världskriget rasade för fullt. Hitler hade makten över hela
Europa! När kriget tog slut så mindes jag bara att min mamma var
glad över att vissa kuponger skulle avskaffas för inköp. Mest
kommer jag ihåg när kaffet släpptes fritt, skulle tro att det var
1947. Vi bodde i Boliden , ett gruvsamhälle utanför Skellefteå.
Något jag minns som om
det var igår det är de stora malmtågen med jätteånglok. Bilar
var sällsynt och det var bara någon enstaka stor Volvo-taxi från
Skellefteå som visade sig. Gengas var ju det vanliga och som liten
så skitade man ner sig ofta med det kol som låg här och där från
dessa bilar.
En värld som unga idag
inte vet något om. Som liten kille på tre -fyra år kunde man röra
sig fritt i samhället, ingen fara fanns. Möjligtvis om hästar och
kor som gick fritt skulle rusa igenom men man hade vett och hålla
sig åt sidan då!
Vanligt var att man som
liten kunde följa med äldre syskon till skolan och där fick man
penna och papper av fröken och fick sitta med .
Ett uttryck har fastnat i
min hjärna och det är ordet ”Bolidenfotboll”!
Det var så att vårt hus
låg precis bredvid idrottsplatsen och jag kunde se fotbollen åka
upp högt i luften under hela matcherna. Min pappa sa då att det var
”Bolidenfotboll”!
Tänk att man för med sig
vissa saker i hela sitt liv.
Drömmen när jag blev ca
7-8 år var att kunna lyssna på radio från hela världen på ett
bra sätt och efter några år efter flytten till Torshälla så fick
jag en kamrat som hette Aare Aaw. Vi var lika intresserade av teknik
och radio och började bygga mottagare med kristall. Antenner av
kopparkabel sattes upp och vi drog även telefonledningar till
varandra trots att vi bodde flera hundra meter från varandra. Ljudet
var klockrent!
Idag sitter man vid en
dator och både ser tv och lyssnar på radio så visst har drömmen
med råge uppfyllts.
En sak som har varit trist
under alla år är att alla mina bästa kamrater dog vid ung ålder.
Per Flodqvist tex var bara tretton år när han fick hjärnblödning
och avled. En annan av mina goda vänner fick en slipskiva i huvudet
och avled vid 26 års ålder.
Idag vid min nya ålder av
70 så har fem stycken vänner avlidit under en tidsrymd på ett par
år. Så är det ju för de flesta och värre blir det om man blir
riktigt gammal så som min morbror. Han är fyllda 99 och alla hans
gamla vänner är borta.
Värre är ändå när nu
levande närstående faktiskt i praktiken är döda. Låter det
konstigt?
Nej, men det är som vid
en skilsmässa, personen försvinner och är nästan som död trots
att man ju vet att de lever. Många upplever döden som ett stort
trauma och sörjer naturligtvis djupt men att ha levande döda kan
vara mycket jobbigt.
En som avlidit vet man ju
att man aldrig mer får träffa men de som lever har man ju alltid
hoppet kvar att allt ska ordna sig!
Att fylla sjuttio känns
konstigt, det är inte jag på något sätt. Livet är ju som
tidigare med i stort sätt samma intressen osv. Lite stelare leder
och kanske lite mer ont ibland men ”so what”?
Vill i alla fall tacka
alla som har uppvaktat mig, stor kram till er alla!
1 kommentar:
För att liksom understryka grattishälsning får du en här också (liksom på fb). Allt gott önskar jag dig!
Skicka en kommentar