Livet och döden!

Idag när vi var ute på en promenad så hörde vi kyrkans klockor slå och det var naturligtvis för en begravning så här på fredagen.
Då fick jag frågan från Elsie om jag hade tänkt någongång att det blir min tur längre fram med kyrkans klanger.
Jo, mitt svar är ju att jag både tänker på det ibland och förstår detta som egentligen är lite svårt att ta till sig.
Vi har ju hela tiden så länge vi levat haft döden omkring oss. Kompisar som har dött. Okända döda inte minst inom vården där jag arbetade många år.
Jag har sett dödskräcken mitt framför mig och försökt lindra för den döende så gott det har gått.
När man som jag passerat 70 år så vet man ju att det kan vara dags när som helst , detta blev jag varse tidigare i år med både blodpropp och lunginflamation i min kropp.
Visst kan jag tänka som så att många av mina släktingar har nått hög ålder, den äldsta blev 103 år och min morbror Holger fyller 100 år nästa gång. Det sägs ju att ens gener bestämmer hur gamla vi ska bli men ibland stämmer ju inte detta. Har man levt oklokt så har ju kroppen blivit sliten och då får man nog dra av en del år skulle jag tro.
Jag är den förste att hålla med om att tanken att dö inte är någon direkt angenäm tanke men jag tror också att man nog ska försöka att inte tänka på detta oundvikliga för ofta.Det tjänar ju inte till på något sätt eftersom ingen kommer undan.
Livet går vidare för alla andra trots allt. Visst är mina bägge föräldrar döda men det bekymrar mig inte det minsta.
Har du något tips om hur man ska överleva så dela gärna med dig!