fredag, november 23, 2012

Idoler och rasism!

Sitter  och tänker på det här med att ha idoler i sitt liv. De flesta håller sig med idoler när de närmar sig tonåren eller strax innan denna ålder.
Louis Armstrong var min stora idol i många år. Glöm det där med Elvis och Tommy, jag brydde mig inte om dem trots alla kamraters hysteri om dessa två där åtminstone en var riktigt dålig.
De flesta höll sig med vita idoler vare sig det gällde män eller kvinnor, hela vårt samhälle var förpestat av denna inställning.
Tidigare när Louis Armstrong spelat i Sverige så skrev många tidningar ner honom och det var ren rasism som sken igenom. Negervrål och kriminellt oljud skrev dessa tidningar!
1933 såg min morbror Holger Armstrong och minns fortfarande detta som en av livets stora upplevelser. Men han minns också hur totalt sågad denne svarta musiker blev i de stora bladen.
1964 såg jag denne fina musiker och då var det annat bemötande från alla tidningar. Under en period av 30 år så förändrades klimatet för svarta musiker i Sverige. Våra inhemska jazzmusiker har aldrig haft svårt för att uppskatta svarta musiker och har spelat med glädje ihop med dessa när de kommit till vårt land. Vem minns inte Charlie Parkers resa i Sverige strax innan han dog 1955?
Charlie Parker blev min nya stora idol när jag blivit lite äldre , vid 14 års ålder upptäckte jag honom.
Än idag när jag hör hans ton i altsaxen så smälter jag som smör! Har man en gång fallit för Charlie så kan man aldrig släppa honom ! Han är kungen bland saxofonister för mig även om det finns massor av andra mycket bra saxlirare. (Dompan tex)

Sedan finns det ytterligare en kille som jag hyllar mycket och det är Miles Davis!
Han var den trumpetare som förmådde att gå vidare från Bebop till en ny variant av modern jazz som är ett skepp in i framtidens jazz. Underbar ton och en sårbarhet i vissa låtar så det nästan gör ont när man lyssnar.

Bland alla kvinnor som framträtt på scenen  så håller jag Ella Fitzgerald högst!
Hennes tuffa historia i jazzens värld är fantastisk, hennes egna grupper i det manliga Harlem är en historia för sig själv. Det finns bara en sångarare i historien som kan vara lika på bettet som Ella och det var Frank Sinatra ! Dessa två är medfödda begåvningar och så fantastiska i sitt sätt att sjunga, de kommer alltid "rätt" in i låtarna! Ella och Louis har gjort några inspelningar som är mer än bra.

Ja, den sista här på min idolsida är ju Billie  Holiday, mellan varven en kvinna som ger allt i sina låtar av smärtan  i de svartas USA.
Hon ger röst åt de svarta som blev lynchade av de vita mobbarna , ett fruktansvärt kapitel i USA:s historia.
Jag brukar påstå att om man tycker om svart musik så kan man omöjligt vara rasist och faktum är att jag aldrig bland jazzvänner någonsin har träffat en razze, inte ens en razzelight!







Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<