Salles sanning!

 Två kamper, två sanningar om frihet

Gaza och Iran visar vad frihet faktiskt betyder. I den ena kampen krävs rätten att få underkasta sig ett teokratiskt styre, i den andra risken att dö för att slippa det. Ändå behandlas båda som likvärdiga frihetsrörelser i den västerländska debatten. Det är inte bara fel. Det avslöjar hur långt vi har glidit bort från en grundläggande moralisk förståelse av vad frihet är, och vad den inte kan vara.

Det talas ständigt om frihet. Ordet ropas från torg, bärs på plakat och fyller spalterna. Men sällan har begreppet misshandlats så systematiskt som i vår tids politiska debatt.

I ena hörnet står människor som säger sig kämpa för frihet genom Hamas. Ett teokratiskt styre byggt på religiöst tvång, våld, kvinnoförtryck och en ideologi där individen är fullständigt underordnad kollektivet och Gud. Oppositionen krossas. Homosexualitet bestraffas. Barn formas till martyrer. Ändå beskrivs detta, helt utan ironi, som en frihetskamp.

I det andra hörnet står iranierna. Kvinnor och män som går ut på gatorna med livet som insats för att slippa tvångsslöja, religiös övervakning och ett prästerskap som styr med fängelser, tortyr och kulor. De slåss inte för rätten att leva under ett system. De slåss för rätten att leva utan det.

Skillnaden är inte subtil. Den är total.

Den ena rörelsen vill ha frihet att leva under förtryck. Den andra vill ha frihet från förtryck. Att låtsas som att dessa två kamper är jämförbara är inte ett misstag. Det är ett moraliskt haveri.

Här kommer lögnen in. Att välja sitt eget förtryck kan påstås vara frihet. Men det är just vad det är. En lögn.

Förtryck upphör inte att vara förtryck bara för att det legitimeras med ordet val. Tvång blir inte frivillighet för att det försvaras högljutt. Frihet kräver ett verkligt alternativ. Rätten att säga nej. Rätten att lämna. Rätten att ifrågasätta utan att straffas. Där dessa rättigheter saknas finns inget fritt val, bara anpassning.

När människor formas från barnsben att acceptera religiös underkastelse, när avvikelse möts av våld eller social utplåning, då är talet om frivillighet inget annat än ett sätt att tvätta bort ansvar. Det är ett sätt att slippa erkänna att man i själva verket försvarar ett system som krossar individen.

Ändå görs detta hela tiden. Samma röster som talar varmt om motstånd och befrielse i Gaza blir stumma när kvinnor i Iran skjuts för att håret syns. Samma moraliska energi finns inte där, eftersom kampen inte passar den ideologiska berättelsen.

Frihet har reducerats till estetik. Det handlar inte längre om vad friheten leder till, utan om vem som påstår sig kämpa för den. Principer offras så länge rätt grupp säger rätt ord.

Men frihet är inte relativ. Frihet som kräver kvinnors underkastelse, minoriteters tystnad och individens upphävande är ingen frihet alls. Det är bara förtryck med ny retorik.

John Stuart Mill påpekade något som vår tid verkar ha glömt. Frihet förutsätter rätten att avvika, att lämna, att säga emot. Utan den rätten finns inga fria val, bara godkända val. Ett samhälle som inte tolererar avvikelse kan aldrig kalla sig fritt, oavsett hur många som försvarar sina bojor.

Att välja sitt eget förtryck kan påstås vara frihet. Men den som inte har rätt att lämna sitt val har aldrig gjort ett fritt val.

Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565./  Roger Sahlström