Foto: Stefan Jerrevång/TT. Kollage: Kvartal
En svensk politisk överklass och vänsterboomers i exil har tillsammans format Sveriges syn på Iran.
Nu blir den grunda förståelsen för landet tydlig.
Hanif Bali skriver om varför vi måste sluta lyssna på Carl Bildt.
– Öppna dem inte nu, det är i år du ska återförenas med dina föräldrar på Frihetens torg i Teheran, säger förestånderskan till mig och räcker mig ett par nya strumpor.
Det är 1997, min tionde födelsedag, och jag firar den på HVB-hemmet Lejonet och rosen. På pappret var det en svensk tant med bakgrund inom socialtjänsten som drev stället. I praktiken var det den marxist-islamistiska iranska exilorganisationen Folkets mujahedin (MEK).
Här slets ungdomarna mellan en daglig tillvaro med svenska normer och skola samtidigt som de förbjöds att anpassa sig och bli en del av det svenska samhället. Allt var nämligen tillfälligt. Vi skulle snart återförenas med våra hjältemodiga föräldrar på Frihetens torg i Teheran, fick vi höra. Varje år.
En av de äldsta av flickorna, 16 år gammal, hade en liten burk med jord från Iran i sitt rum. Hon fick en dag åka till MEK:s europeiska högkvarter i Auvers-sur-Oise, utanför Paris, och tillbaka kom hon med beskedet att hon skulle ansluta sig till sina beväpnade föräldrar i Irak och delta i striderna mot Irans regim.
”Om naivitet inte är en dygd, så är det i alla fall inte en belastning inom den svenska mediala och politiska adeln.”
En efter en försvann de som var de närmaste jag hade till storasystrar och storebröder när MEK groomade dem under den svenska socialtjänstens omsorg, trots att MEK stått under Säpobevakning sedan 80-talet. Svenska myndigheters handlingsförlamning slutar aldrig att förvåna mig.
För att inte gå samma öde till mötes tog jag tidigt beslutet att aldrig hysa hopp om regimskifte i Iran.
Protester har kommit och gått under årtionden men den iranska regimen har, genom systematisk slakt av den egna befolkningen, alltid lyckats behålla en järnhård kontroll över makten.
Den senaste veckans våg av massiva protester i Iran ser ut att inte längre bara bäras av upplysta studenter utan även av vanliga medborgare under enorm ekonomisk press. Det finns inte någon industri eller företagsverksamhet som den tusenhövdade kleptokratiska regimen inte tagit kontroll över. Inflationen är som i mellankrigstidens Tyskland, och en vanlig månadslön kan inte längre mätta en genomsnittlig iransk familj.
Tidigare uppror har regimen enkelt kunnat kalla in sina utländska arabiska legoknektar då den iranska polisen blivit utmattad av att spräcka skallen på sitt eget folk. Trupper från Hizbollah och liknande shiafanatiker från Libanon, Syrien och Irak står i tacksamhetsskuld till den islamistiska regimen, och människans förmåga att idka våld är långt större mot främlingar än den är mot grannar och landsmän.
Carl Bildt gick i bräschen
Trots att Säpo och andra svenska myndigheter gång på gång larmat om att Iran är ett av de största säkerhetshoten mot Sverige har svensk utrikespolitik om och om igen under decennier valt att tro att en varm relation med regimen är möjlig och önskvärd.
Hos Moderaterna är det Carl Bildt som gått i bräschen för att normalisera banden till regimen under slutet av 00-talet.
Under hans tid som utrikesminister gjorde då Wallenbergägda Scania och Ericsson omfattande affärer med Iran. Bland dessa var bland annat försäljning av högteknologisk övervakningsutrustning, som senare kom att användas för att kartlägga demonstranter.1
Samtidigt började utrikesminister Carl Bildts nya position – att tillhöra extremen av dem som ville normalisera relationerna med Iran – att bli tydlig för en bredare allmänhet. I utländska medier nämndes Carl Bildts välvilliga hållning gentemot Iran som ett mysterium.
Men denna vilja är inte ny; när Olof Palme återvände från sitt besök i Iran med påståendet att mullorna ”byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet” svarade riksdagsledamoten Tore Nilsson (M) 1983 med en motion där han kritiserade Palmes naiva syn och i stället förordade en isolering och bojkott av regimen.3 Nilsson pekade särskilt ut transport- och kommunikationssektorn.
Sekundärt att ha rätt
I samma motion lyckades han med kuslig precision enbart nämna en enda iransk regimaktör utöver Ayatollah Khomeini: Asadollah Lajevardi, handelsminister och senare åklagare för de revolutionära domstolarna i Teheran, som en livsfarlig potentiell massmördare. Fyra år senare skred Lajevardi till verket med sin delaktighet i massavrättningar på över 30 000 politiska fångar i Iran. Bland dem fanns min egen morbror.
Tore Nilssons motion avslogs av riksdagen.
Men att ha haft rätt är sekundärt i svensk politik. Om naivitet inte är en dygd, så är det i alla fall inte en belastning inom den svenska mediala och politiska adeln. Det är enbart i detta land människor som aldrig haft rätt i ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin fortfarande anses vara något slags nestorer värda att tillfrågas om och om igen.
Efter 2009 års katastrofala chimärval i Iran och den brutala nedslagningen av de folkliga protesterna antog FN:s säkerhetsråd ett paket av sanktioner mot Iran. Dessa motsatte sig Carl Bildt.2 När EU skulle implementera dem ville Tyskland, Frankrike och Storbritannien gå längre än FN:s beslut, något som Carl Bildt kraftigt motsatte sig.
Som nybakad riksdagsledamot 2011 blev både jag och övriga ledamöter i arbetsmarknadsutskottet tämligen överraskade då vi blev ombedda, av UD, att ta emot en iransk myndighetsdelegation.
Carl Bildts uppvärmning av svensk–iranska relationer var oförankrad. Trots att Sverigedemokraterna befann sig i sin djupaste politiska isolering gav utskottet i partipolitisk konsensus uppgiften till dem som en subtil protest mot UD.
När Iran 2012 ådrog sig hårdare sanktioner från EU var Carl Bildt återigen emot.4 Särskilt ville han undvika sanktioner mot Irans banksystem, något han motiverade med omsorg om svensk-iraniers möjligheter att skicka pengar till regionen.
”Den påstått ’feministiska’ utrikespolitiken ledde statsminister Löfven rakt in i armarna på Ayatollah Khamenei, Irans högste ledare.”
Gulligt. Tänk om samma omtanke hade funnits när svensk-iranska barn skickades som barnsoldater till regionen.
Väl implementerat skapade dessa sanktioner stora problem för den iranska regimens kleptokrater att stjäla och tvätta pengar från sitt folk via europeiska banker.
Inte ens en liten ”whoopsie” fick vi av Carl Bildt innan han satte sig på planet och åkte till Teheran för att i extas berätta om hur hoppfull han var inför den iranska regimens framtid. När Joe Biden tinade upp miljarder av frysta iranska tillgångar i västerländska banker var Carl Bildt nöjd. Han tyckte att Iran förtjänade fredspriset för sin ”ansvarsfulla” politik.5
Bland Socialdemokraterna är det främst Jan Eliasson som, i egenskap av Palmes högra hand som fredsmäklare under Iran–Irak-kriget på 80-talet, odlade en nära relation till några av diktaturens viktigaste aktörer. Avsaknaden av minsta cynism hos den lättcharmade Eliasson, vars utrikespolitiska meritlista är lika lång som resultatlös, förstärker den internationella nidbilden om den ständigt naiva svensken.
Det är dessa två dignitärer som under decennier via sina adepter har format Sveriges förhållande med Iran. Margot Wallström och Ann Linde fortsatte sedan att lägga fullt fokus på utbyggt samarbete med regimen.
Ingen europeisk regeringschef har följt efter
När Stefan Löfven eskalerade relationerna med ett officiellt regeringsbesök hamnade fokuset på handelsminister Ann Lindes hijab, medan frågorna om varför Sverige överhuvudtaget ska ha ett intensivt samarbete med en regim som av våra egna myndigheter bedöms vara ett av de största säkerhetshoten mot vårt land hamnade i skugga.
Den påstått ”feministiska” utrikespolitiken ledde statsminister Löfven rakt in i armarna på Ayatollah Khamenei, Irans högste ledare. Inte heller missade han chansen att leende skaka hand med Ali Larijani, tidigare befälhavare för revolutionsgardet, som i skrivande stund knäcker skallar på iranska döttrar och söner och en del av den mäktiga Larijaniklanen, nära allierad med Khamenei.6
Att man ibland behöver upprätthålla diplomatiska relationer med diktaturer är en sak, men det finns inget som avkräver regeringsbesök och offentliga ceremonier med dem.
Sedan den humanitära stormaktens modiga statsminister Stefan Löfvens feministiska besök hos Khamenei har inte en enda europeisk regeringschef följt hans exempel.
Häromdagen förvånade jag mig själv då jag frågade min fru om vi ska köpa ett sommarställe i Iran om regimen faller. För bara något år sedan hade jag blivit irriterad på den som ställde mig samma fråga. Under protesterna 2019 frågade en politisk aktiv ungdom mig varför jag inte hyste hopp. Jag svarade att jag varit med för många gånger för att våga tro att det lilla ljuset av hopp inte kommer att släckas i floder av blod.
Grund förståelse
En skillnad denna gång måste tillskrivas Israel. Deras attacker mot revolutionsgardet och Hizbollah har markant minskat regimens förmåga att mobilisera sina legoknektar.
När svenska medier bevakar utvecklingen i Iran blir den oerhört grunda förståelsen för landet som präglar svensk offentlighet direkt tydlig.
Man brukar säga att om det samlas tio iranier i ett rum så finns det elva åsikter.
Jag har i veckan sett flera tidningar publicera debattartiklar och krönikor som försöker att delegitimera den iranske exilprinsen Reza Pahlavi.
Aversionen mot Pahlavi är en artefakt bland iranska vänsterboomers och deras barn. Det är en rest från den tid då dessa vänstergrupper var den dominerande oppositionen mot regimen. Men dessa pensionsfärdiga grupper har sedan länge förlorat sin relevans bland det iranska folket.
Någon revolution har ännu inte startat, och redan har den generation som aldrig gjort upp med sin skuld i mullornas maktövertagande börjat ge sig på varandra. Kronprinsen är den ende som med värdighet inte gett sig in i denna gyttjebrottning. Jag har aldrig tillhört dem som hållit honom högt, men jag får ändå medge att hans hållning är en frisk fläkt i en opposition som annars präglas av smutskastning och anklagelser om förräderi.
Nedlåtande och felaktigt
Kronprinsens varma inställning till Israel har i medier påpekats som en belastning. Men den iranska aversionen mot Israel saknar reell resonansbotten hos det iranska folket; enbart hos regimlojala shiafanatiker eller hos grånande vänstergruppers antiimperialistiska testuggare är det ett rött skynke.
Att då som svenska medier göra gällande att de unga demonstranterna inte vet vad de ber om när de ropar efter kronprins Pahlavi är både nedlåtande och felaktigt.
Hälften av Irans befolkning är under 30 år. Bilderna från den massiva statsorganiserade demonstrationen i Teheran visade tydligt att basen för regimens makt är grånande boomers, och i Väst är det främst lika gamla exiliranier, med rötterna i den vänsterrörelse som utan självkritik är medskyldiga till mullornas maktövertagande, som får representera iranierna.
Svenska politiker måste sluta lyssna på de föråldrade utrikespolitiska silverrävar som krampaktigt håller sig fast vid samma misslyckade utrikespolitiska strategier sedan 80-talet.
Jag borde kanske fortsätta traditionen att varje år ge ett par strumpor till min dotter och be henne att inte öppna dem förrän den dag svensk politik gör upp med sin naivitet gentemot Iran. Den stora frågan är om en sådan stor garderob för att hysa dem alla får plats i hennes rum.
Skribent
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar