Vi står inför ännu ett valår där frågan om invandring och därtill relaterade problem kommer att ta stor plats. Inte minst eftersom sju partier envisas med att ge det åttonde, Sverigedemokraterna, en permanent position i debattens centrum. Men en skillnad jämfört med tidigare är att det nu inte i första hand är SD:s konkreta åsikter i frågan som är kontroversiella. I stort sett delas de av mer eller mindre alla partier: Att Sverige ska ha en restriktiv invandring och att ”Sverige ska bli mer som Sverige” är det numera få politiker som opponerar sig mot.1 Och de som egentligen inte håller med ligger relativt lågt med detta. I stället är det Sverigedemokraternas allmänna pålitlighet, rötter och bevekelsegrunder bakom åsikterna som beskrivs som problemet.
Hur hamnade vi här? Jag söker upp ett gammalt debattprogram från 1989 som delats en del på sociala medier de senaste dagarna och sugs in direkt.2 I TV3:s barndom ledde Robert Aschberg det yviga Diskutabelt, som var banbrytande på sin tid. Det skulle vara högt i tak. Aschberg själv och flera av gästerna rökte oavbrutet i studion och ofta fanns debattörer från de nordiska grannländerna bland de medverkande, vilket vidgade perspektivet. Det är otroligt intressant att se hur diskussionen om flyktingfrågan faktiskt fördes innan Sverige på allvar hade öppnat upp landet för miljoner invandrare från världens alla hörn.
– 1 118 röster i senaste valet.
Med de orden avfärdar Robert Aschberg nästan allt som sägs från SD:s dåvarande partiledare Anders Klarström. Aschberg gör inga försök att vara opartisk. Tvärtom. Han avannonserar programmet på följande sätt:
– Jag får sista ordet: Rasisterna snackar skit! Utländskt inflytande är bra. Tänk på såna saker som kaffe, vin, tango, fransk massage! Folk är som folk är mest.
Mellanmjölksextremister
Vad är det då Klarström säger i programmet som kräver ett sånt tydligt avståndstagande? Han yttrar saker som:
– Framför allt är flyktinginvandringen ett hot mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter på sikt när man accepterar värderingar och synsätt som vi under en längre tradition här i Sverige har kunnat utveckla oss ifrån. Bland annat värderingar som grundar sig på en religiös grunduppfattning eller hur man löser tvister människor emellan.
Mer extremt än så blir det inte. En av de saker som slår mig när jag tittar på debatten är att de som företräder en restriktiv syn på flyktinginvandring nästan undantagslöst representerar ytterlighetsrörelser med mer eller mindre tydliga kopplingar till svensk nynazism. När man samtidigt lyssnar på vad de faktiskt säger är det omöjligt att värja sig från intrycket att inga av deras yttranden är det minsta kontroversiella med dagens måttstock.
En annan av deltagarna är exempelvis Göran Oredsson, då partiledare för Nordiska Rikspartiet och gift med den svenska nynazismens grand old lady Vera Oredsson. Det mest kontroversiella han säger under debatten är att flyktinginvandrarna inte kommer hit ”för att bli svenskar utan för att bli kvar i sin nationalitet, sin religion och sin kultur”.
– Men om de som kommer hit lär sig språket och assimileras… då är det helt okej? frågar Aschberg.
– Ja, det tycker jag löser en hel del av problemen. Men det är ju detta som inte sker, svarar Oredsson.
Heimerson: ”Ta hit 62 miljoner invandrare”
På den sida som argumenterar för större flyktinginvandring finns den legendariske utrikeskorrespondenten Staffan Heimerson som till publikens stora jubel föreslår att Sverige ”omedelbart borde importera 62 miljoner invandrare” för att bli lika tätbefolkat och därmed lika trevligt som hans favoritland Italien. Där finns också den norske kommunisten Jon Michelet, som en tid före programmet hade vunnit ett lokalval med parollen att Norge behöver en miljon nya invandrare: ”Vi borde inte se på invandrarna som ni – mer eller mindre nazi – gör här, som fiender, utan som en resurs. Som det bästa och viktigaste vi kan få.”
Man behöver inte göra någon värdering av argumentens bärighet för att konstatera att de åsikter som de högerextrema då förde fram i programmet idag har blivit main stream medan Heimersons och Michelets hållningar av de flesta uppfattas som extrema.
”Det är slående hur dagens socialdemokrater, liberaler och moderater låter precis som dåtidens extremister.”
En given invändning är förstås att motståndet mot flyktinginvandring hos dåtidens extremister snarare var ideologiskt betingat än praktiskt. Detta trots att Göran Oredsson ju på en direkt fråga svarade att många av problemen skulle lösas om invandrare assimilerades. Det för oss till en annan invändning: De högerextrema deltagarna i den där debatten 1989 höll sannolikt inne med en hel del av sina tankar för att framstå som mer rumsrena.
Men likväl är det slående hur dagens socialdemokrater, liberaler och moderater låter precis som dåtidens extremister. Så vad är det då som hänt – har en majoritet av svenskarna blivit nazister? Det får vi verkligen inte hoppas. Däremot har argumenten från dem som då ivrade för en ökad flyktinginvandring visat sig ha svårt i mötet med verkligheten. I alla fall på kort och medellång sikt.
De farhågor som extremisterna förde fram och som hånades och förlöjligades i Aschbergs program för 35 år sedan (bland annat för att antalet invandrare från avlägsna länder uppfattades som så löjligt lågt) har dessvärre i ganska stor utsträckning besannats. Sedan debattprogrammet sändes har Sverige tagit emot ungefär en miljon asylinvandrare inklusive deras anhöriga. Och därtill ytterligare ungefär två miljoner som beviljats uppehållstillstånd på andra grunder.
Resultatet upplevs på totalen inte ha gjort Sverige till ett mer välfungerande eller trevligare land än innan – i alla fall inte i majoritetens ögon. Och den majoriteten inkluderar också många av dem som själva invandrat till Sverige, kanske framför allt de som kom under den tidigare delen av dessa 35 år.
Problemen som inte gick att dölja
I stället har Sverige drabbats av problem som:
- Massarbetslöshet med långvarigt utanförskap hos en stor andel av de utrikes födda.3
- Omfattande och systemhotande organiserad brottslighet med stora inslag av klanbaserade nätverk som har rötterna i utlandet.4
- En extremt destruktiv, prokriminell ungdomskultur med gängbildningar som ägnar sig åt skjutvapen- och sprängvåld där första och andra generationens invandrare dominerar kraftigt.5
- Omfattande problem med religiös radikalisering. Sverige var exempelvis bland de EU-länder varifrån flest invånare reste till Irak och Syrien för att ansluta sig till IS.6
Några reflektioner kring hur Sverige först blev västvärldens kanske mest flyktingvänliga land för att sedan plötsligt propagera för ett minimum av invandring:
Under decenniet före den där tv-debatten 1989 hade Sverige upplevt efterkrigstidens första större våg av flyktinginvandring. Bland annat hade assyrier och syrianer börjat komma i allt större antal från Turkiet, chilenare från Pinochets diktatur och iranier från Khomeinis skräckvälde. Det fanns visserligen embryon till de problem som med tiden har växt sig så stora. Men dessa var så marginella att de som ville diskutera dem hånades och dömdes ut som rasister. Det ledde i sin tur till att många vanliga människor tystnade i fikarummen, och kvar blev extremisterna som inte hade så mycket socialt kapital att förlora.
”Att vara kritisk mot flyktinginvandring innebar ofrånkomligen att associeras med dessa grupper och i förlängningen med världshistoriens värsta brott mot mänskligheten.”
Sedan har vi mediernas viktiga roll, där Aschbergs eget agerande under debatten 1989 framstår som ett löjligt tydligt exempel. Medierna gick i decennier i bräschen i fördömandet av åsikter som lutade åt invandringskritik. Detta skedde mer sällan genom öppet avståndstagande och mobbningsretorik som i Aschbergs program. I stället har ofta nyhetsjournalistikens förment opartiska metoder använts. Om någon offentlig person exempelvis sagt något som kunde uppfattas som invandringskritiskt kontaktades snabbt en mängd andra kändisar som fick gå till storms mot detta.8,9, 10 Och på så vis sattes ett allt högre pris för offentliga personer att ens antyda tankar eller åsikter i den riktningen.
Något som ytterligare bidrog till majoritetens tystnad var den våldsamma minoritet av extremister som framför allt under 1990-talet brände flyktingförläggningar och begick våldsdåd mot enskilda personer. Lasermannen, John Ausonius, var det enskilt mest extrema exemplet. Att vara kritisk mot flyktinginvandring innebar ofrånkomligen att associeras med dessa grupper och i förlängningen med världshistoriens värsta brott mot mänskligheten.
Men till sist har vi alltså hamnat i ett läge där det som var extrema ståndpunkter 1989 nära nog är den allmänna normen idag. Om inte annat är det en övertydlig illustration på ett monumentalt misslyckande för etablerade medier och politiker. Själva ser de sig fortfarande som de ansvarstagande och seriösa krafterna i en värld full av desinformation och populism. Och de förväntar sig därför ännu tillit från väljare, läsare, tittare och lyssnare.
Skribent
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar