Ett intressant nyhetsbrev från Kvartal!

 Jag till skillnad mot Magda Andersson läser Kvartal, varje nummer och uppdateringar varje dag. Ett nyhetsorgan betydligt mer tillförlitligt i jämförelse med tex Svt och SR eller DN. Fru Andersson får nog sina nyheter främst från de sist nämnda!

Så här står det i dagens nyhetsbrev från Kvartal:

Nu kan vem som helst vara marginaliserad

Restaurangbiträdet hejdar mig vid min lunchbeställning.    – Det är blandfärs i köttbullarna, säger han, som att han just räddat mig från en katastrof.    Som svartskalle känner jag allt oftare islams närvaro i min vardag. Får man fortfarande inte prata om det?

Egentligen borde man kanske vara glad. Tacksam över hänseendet som folk visar, över viljan att inte kränka eller göra fel.    Men i enskildheterna ligger helheten och när de blivit tillräckligt många har man fått ett mönster.     Det är egentligen inga stora saker, men något är i rörelse.   Att restaurangpersonal med arabisk bakgrund ifrågasätter mina beställningar om de innehåller bacon, kan väl passera. Det händer bara oss som också har liknande bakgrund. De senaste åren, allt oftare.   Men också: En bekants barn i en invandrartät förort som kritiseras av klasskamraterna – klassens etniska svenskar är i minoritet och översköljs av åsikter om Gaza, julfirande och kostråd. En känsla av utanförskap och förvirring som följd.   Jag besöker ett barndop i december och hör prästen prata mer om hur man bör respektera alla religioner än om själva dopet eller julen. Möjligen en blinkning åt åhörarna, möjligen en ängslan som förr kändes obefogad.   Som journalist slår det mig allt oftare hur mycket av världsdebatten som präglas av frågor kopplade till migration, i synnerhet från Mellanöstern och i synnerhet till krocken mellan ett västerländsk samhälle och andra världsåskådningar.    Gaza, separata badtider, uppfostringsfrågor, religiösa friskolor och rätten att leva efter sina sedvänjor.    Slår det oss aldrig att svenska politiker i Sverige borde ägna mindre tid åt att positionera sig kring utländska krig, än vad som sker i landet?    Och om de nu prompt ska göra det, varför pratas det då inte om Nigeria, Sudan eller Yemen i samma utsträckning?   Kanske för att det är tabu att prata om befolkningsförändring. Likaså islam.    * * * När jag på lördagen blir stoppad vid köttbullerestaurangen och senare läser en artkel i Aftonbladet, klarnar något.   Aftonbladets artikel handlar om en präst i en amerikansk avkrok som installerat en kamera i badrummet. Via den har han spionerat på familjens barnflicka.    Hustrun hade upptäckt detta i telefonen och anmält maken. Att han är präst och går i kyrkan framgår redan av rubrikerna.    Vad denna enskildhet har för nyhetsvärde för svenska läsare förstår jag inte riktigt, men det blir ytterligare en enskildhet i ett mönster: det är fritt fram att skildra religiösa tokstollar så länge det är kristendom. Samtidigt som det sprids filmer på X över män som stenar kvinnor i andra länders avkrokar.   Det är för medierna jobbigare att lyfta det.   När Expressen i somras avslöjade en imam som ville prygla kvinnor i Kristianstad, blev det ramaskri. Medier som rapporterade anklagades för att gå rasisters ärenden och spä på islamofobi. Exempelvis av Jan Guillou. Samma glåpord återkommer när sajten Doku på löpande band granskar islamister och kopplingarna till svenska myndigheter och kommuner. Utöver detta dimper nyheter och pressmeddelanden ner varje vecka. Lärare som baserar sin utbildning på Koranen. Namnet Mohammed som återigen är det vanligaste bland nyfödda i Storbritannien. Procentuellt ökar nyfödda bland invandrare snabbare än majoritetsbefolkningen i flera europeiska länder. Eftersom många hamnar i utanförskap och tenderar att sympatisera med sina föräldrars livsåskådning, snarare än en europeisk kultur de inte känner sig hemma i, kommer framtiden att innebära krockar som vi allt för sällan diskuterar.   * * * Kanske är det för nordeuropéer svårt att på 2020-talet förstå hur stort grepp religion har om människor ännu. För oss är det generellt något förlegat – även om det förstås finns undantag.   I Mellanöstern är det något annat. Där är religionen också en ideologi, juridik, politik och identitet som för utövaren trumfar alla andra identiteter – okunskapen om de processerna är fortfarande enorm bland den stora allmänheten. Likaså vad som skiljer olika inriktningar, sekulära utövare och politiska grenar.   Västerländska lagar och värderingar står i många fall i direkt strid med dessa åskådningar och allt oftare märks närvaron av dessa skillnader i vardagen.   I det lilla perspektivet på restaurangen och i skolorna. Där svenska barn lär sig arabiska fraser på skolgården och en man varnas för fläskkött vid köttbullerestaurangen.    I det stora kommer vi att se en polarisering som kan få oanade konsekvenser. Saker är i rörelse på ett sätt som de inte var för 10 år sedan, definitivt inte för 20.    De som var marginaliserade förr är i vissa delar av landet nu inte det – det är ren fakta, om än obekväm sådan för vissa.   Kanske är det ingenting att rapportera.   Kanske är det något annat. Med vänliga hälsningar, Christer El-Mochantaf, nyhetschef