En Iransk röst!

 Jag ser allt oftare inlägg om det iranska folket. En handfull röster. Några influencers. Mest judar, israeler och iranier i diasporan. Och det som slår mig är inte bara innehållet – utan tonen. De skanderar inte. De hotar inte. De bränner inga flaggor. De vädjar. Bokstavligen vädjar.

”Snälla, stöd dem.”

”Snälla, glöm dem inte.”

”De kämpar för sina liv.”

Och de har rätt.

Det iranska folket har levt under ett brutalt, teokratiskt styre i över fyrtio år. Ett styre som kontrollerar hur du klär dig, vad du får säga, hur du får tänka, vem du får älska, vad du får läsa, vad du får sjunga, hur du får sörja – och hur du dör. Ett styre som skjuter demonstranter på gatorna, torterar oliktänkande i fängelser, avrättar kvinnor för att en hårslinga syns och gör rädsla till statlig policy. Det är förtryck. Inte ett slagord. Inte en metafor. En levd verklighet.

Och ändå – tystnad.

Inga miljoner på gatorna. Inga studentläger. Inga kändisar som skriker in i kameror. Inga hashtags som svämmar över flödena. Ingen rättfärdig vrede. Bara tystnad. En axelryckning. Likgiltighet.

Jämför det med ordet som så många älskar att slänga sig med när det gäller Israel: ”motstånd”.

Vi fick höra att Gazas befolkning ”gjorde motstånd mot ockupation”. Vi fick höra att terror var berättigat. Att våldtäkt var motstånd. Att massmord var motstånd. Att bränna familjer levande var motstånd. Att den 7 oktober på något sätt var ett politiskt ställningstagande.

Men motstånd mot vad, egentligen?

Människorna i Gazaremsan gjorde inte motstånd mot en diktatur som förbjöd yttrandefrihet, krossade kvinnor eller raderade identitet. De styrdes av Hamas – en organisation som öppet valde krig framför välfärd,

tunnlar framför sjukhus, raketer framför skolor. Miljarder dollar strömmade in i Gaza. Stränder, hotell, villor, marknader – allt dokumenterat, allt synligt. Detta var inget ”öppet fängelse”. Det uttrycket var en lögn som upprepades tills den lät poetisk.

Vägspärrar? Ja. Och varje vägspärr har en anledning. Inget land på jorden lämnar dörren olåst när självmordsbombare kliver in dagligen. Kalla det förtryck om du vill – men då måste du också kalla varje gräns, varje säkerhetskontroll på en flygplats, varje militär barriär i världen för förtryck. Annars är du inte moralisk – du är selektiv.

”Landet stals”? Nej. Det delades. Erbjöds. Avvisades. Om och om igen. Krig valdes i stället. Och när krig får konsekvenser, ommärks konsekvenserna till offerstatus.

Jämför det med Iran.

Det iranska folket startade inget krig. De invaderade ingen. De slaktade inte civila. De valde inte en terrororganisation som svurit att utplåna ett annat folk. De reste sig mot sina egna förtryckare. Kvinnor klippte av sitt hår offentligt, fullt medvetna om att det kunde kosta dem livet. Unga män mötte kulor med tomma händer. Det är så verkligt motstånd ser ut.

Och världen tittar bort.

Varför?

För att verkligt förtryck inte passar den trendiga berättelsen. För att det inte tillåter att judar skuldbeläggs. För att det inte kommer med en enkel skurk som alla har tränats att hata. För att stöd för iransk frihet inte ger den billiga dopaminkicken av att skrika ”från floden till havet”.

Så i stället belönar världen performativ vrede och ignorerar verkligt mod.

Det är detta som får mitt huvud att explodera.

När falskt förtryck skriker – då lyssnar världen.

När verkligt förtryck viskar – eller blöder – scrollar världen vidare.

Det iranska folket behöver inte era slagord. De behöver er klarhet. Er ärlighet. Er ryggrad.

Och frågan vi alla borde ställa oss är inte ”varför gör de motstånd?” utan varför vi bara tycks bry oss om motstånd när det riktas mot judar.

Det är inte rättvisa.

Det är inte mänskliga rättigheter.

Det är inte solidaritet.

Det är något mycket fulare.