Mobbing och mordhot drabbar en hel familj!

Det är svår läsning från ett land i förfall – ett land där ursprungsbefolkningen kränks och misshandlas varje dag.

Tove Lifvendahl:

“Att reda ut saken rättsligt upplever både sonen och föräldrarna som självklart. Men BUP råder dem bestämt, trots det som har hänt, att inte polisanmäla, berättar hon.

– ”Det kommer att gå åt helvete”, varnade de oss. ”För barnets psykiska hälsa, backa ut långsamt, det kommer att bara bli ännu värre om ni anmäler”. Men jag åkte ändå direkt till polisen och anmälde. Jag blev mest arg när jag hörde vad de sa, tyckte att vi är en sådan stark familj, vi kan ta hand om det här, och jag tänker inte vara rädd för en massa 14-åringar. Nån måtta får det vara, tänkte jag. Man kan ångra sig när man ser vad som har hänt sedan dess, men Filip vill stå upp för sin sak. Det är något bra, och vi ville stödja honom i det.

När det blev känt att Filips familj polisanmält, vände sig flera kompisar mot honom.

Vi resonerar om signalvärdet. Ingen av oss misstror inte myndigheternas avsikt, och givet vad som skulle komma att följa hade BUP uppenbarligen goda skäl för sin rekommendation. Men även utifrån den uttalade omsorgen om att alltid se till barnets bästa, går det att komma till olika slutsatser. Om det överordnade är att få barnen från skottgluggen är strategin att glömma och gå vidare en rimlig. Men vad säger det till det barn som har blivit misshandlad och rånad? Och till de barn som misshandlat och rånat? Är ett samhälle som inte reagerar, ett som är för barnens bästa?

BUP fick rätt. När det blev känt att Filips familj polisanmält, vände sig flera kompisar mot honom. Stefan kallade honom golare, och en annan spottade på honom. En morgon kollapsade Filip i skolan. En av de kompisar som han alltjämt har kvar, berättar att han har hört ryktesvägen att en ökänd kille ska döda honom. Det är Sam, en av dem som var med och slog honom och rånade honom på hans tröja. Han är bara 14 år, men är storvuxen. Han går på en annan skola, är med i en fotbollsklubb och är känd för att ha begått flera brott och slå andra på rutin. Han har goda kontakter med äldre gäng. Det är oklart hur många polisanmälningar han har ådragit sig, och när Michael och Maria talar med andra föräldrar får de höra om anmälningar som tagits tillbaka av rädsla, och att deras barn berättat att de tror att Sam använder droger.

En drivande person i förföljelsen är Ahmed, den lilla killen som hejade på när Filip blev slagen och rånad, och tog hand om tröjan som lades direkt ut till försäljning på nätet. Hans roll är ett slags dockmästare. Han och två andra elever har varit föremål för särskilda åtgärder, bland annat isolering med vakter för att de inte ska kunna röra sig fritt i högstadiets lokaler. Skälet: Trakasserier av andra elever. Ofta genom provokationer i syfte att fastslå att någon är ”kaxig”, vilket för dem rättfärdigar gruppstryk utanför skolans område.

Filips telefon börjar ringa. Budskapen är varningar och hot: ”Någon kommer att plocka dig.” Även på skolan får han motta hot.

Maria och Michael berättar hur de märkt att de unga killarna tycks trigga varandra. Stefan har inte dementerat ryktena, utan låtit det förbli en sanning att Filip försökte droga honom. Det hade varit en enkel sak att tidigt ta ansvar för sin handling och berättat hur det låg till. Men kanske hade det inte spelat någon roll. Den som vill ha skäl att slå är kanske inte så nogräknad med fakta.

På fem månader har familjen polisanmält ett tiotal nya händelser.

– Anmälningar verkar inte gå igenom systemet, och man verkar inte koppla händelserna till varandra utan låter dem förbli enskilda incidenter, säger Maria. De kommer in som olika ärenden. Nu har de fattat bilden, men det var först när vi ringde från Öland och grät som det hände något. Då hade det gått tre månader sedan allt startade.

Fast när polletten väl föll ner hade situationen redan hunnit eskalera irreversibelt. Maria har i princip inte jobbat under hela våren, utan ägnat tiden åt att köra Filip överallt. Det har varit många samtal, många utryckningar. Filip har gått i terapi under våren för att våga gå ut.

Polisen har besökt familjen och rekommenderat säkerhetsåtgärder. Det är inte lugnt många dagar, bara tillräckligt många för att alla ska hinna återfå hoppet att det kanske har lagt sig. Ett tag fick Filip en fristad på en skejtingbana. I två veckor kunde han återfå en mer normal fritid innan han upptäckte att han var bevakad och att andra barn fått stryk av Sam som varit där och letat efter honom.

Från sitt gömställe hörde han dem ropa: ”Vad är du? Kom fram, fegis! Horunge! Kom fram, vi ska döda dig!”

En söndag efter midsommar fyllde en kompis till Filip år. Ett gäng med både killar och tjejer hade planerat en picknick vid Storvadsbadet i Gamla Uppsala. De hade köpt med sig fika och cyklat dit. Men väl där kommer en kompis springande. ”Akta dig, Sam är här!”

Filip och två av hans kompisar släppte cyklarna, maten och bara sprang.

Från sitt gömställe hörde han dem ropa: ”Vad är du? Kom fram, fegis! Horunge! Kom fram, vi ska döda dig!”

De är fem, sex personer. Någon ringer 112, och efter 45 minuter kommer polisen dit. Filip och hans kompisar kommer fram. Ord står mot ord. Sam och hans följare har redan tagit i anspråk cyklarna och maten som lämnats på marken. Till polisen säger de helt fräckt att det är deras. Men en tjej från födelsedagssällskapet utmanar dem i polisens närvaro. Hon ropar att de ljuger och uppmanar dem att visa cykelnycklarna. Bluffen avslöjas. Polisen lämnar dem med några förmanande ord.

Så fort polisen åker iväg, börjar gänget ånyo sina trakasserier, verbala och fysiska. Det riktar sig mot många. Den som golar ska få ångest. Filip tar upp sin mobil och filmar det som pågår. Det upptäcks, men Filip tar sig hem med mobilen i behåll. På kvällen kommer nya hot. Han får ett samtal. Kompisar till honom har fått stryk. Han ska gå till skateparken på Portalgatan och lämna videon. ”Annars ska jag döda dig”, säger Sam.

Dagen efter har Filip planerat att besöka Gröna Lund med några kompisar. Tänker att det är på betryggande avstånd från Sams revir. Sam ringer från dolt nummer, trakasserar. Innan Filip har hunnit tänka sig för säger han avfärdande: ”Jag är i Stockholm så du behöver inte bry dig”. Han vet redan när orden lämnar munnen att det är ett misstag.

Vi står på stationen och väntar på dig.

– Filip ringer oss. Vi får alla panik, berättar Michael. Jag åker ner och bevakar stationen i tre timmar. Vi kontaktar polisen, men de säger att det bara är ett hot, så de kan inte göra något.

Marias pappa får sätta sig i bilen och köra till Gröna Lund och hämta pojken och köra hem honom. Filips knogar är trasiga, han har suttit och väntat och slagit i en bänk så många gånger att de har gått sönder.
– Han kom hem och satt i soffan och bara krampade i flera dagar, säger Maria. Vi satt med honom i soffan i två dygn och tittade på filmer, bara för att få honom att skratta lite, få i honom lite mat.

Det är en stark familj, föräldrarna är väletablerade och har en stor släkt och ett starkt nätverk runt sig, men även de starka kan malas ner. Det är en tidsfråga, någon gång brister det. Det kommer en punkt när priset för principerna blir för högt.

I juli for familjen till Öland. Michael överhör samtalen till sonen, hör de hotfulla frågorna om var han är. Sam går i sällskap med äldre killar till en skatepark i Uppsala och hotar Filips kompis Gustav. Gustav ringer Filip på Öland och berättar vad de sagt: Hade inte polisen varit på Storvadsbadet den där dagen hade de skjutit Filip i huvudet, eller spräckt skallen på honom med en sten. De ska döda Filips familj och Gustav kommer att tas med ut i skogen. Båda pojkarna gråter när de talar med varandra.

Det blir för mycket. Vanmakten överväldigar dem: de klarar inte av att skydda sitt barn. Michael och Maria bestämmer sig: de måste lämna stan.

– Vi bröt ihop, berättar Michael. Vi ringde till polisen och sa att vi inte orkar fullfölja alla ärenden, att vi inte kan fortsätta på det här sättet, därför att det kan leda till desperata konsekvenser. Jag inser att situationen är på väg till ett läge där jag kan komma att bruka våld mot barn för att skydda mina barn.

Både Michael och Maria gråter när de talar med polisen.

– När man har gjort så många anmälningar, och haft så många samtal, med skolan, socialen och polisen utan att något händer så tröttnar man ju, säger Maria. Det brast för oss båda. Vi sa: vi släpper allt, bara backar ut, vi gör som BUP säger. Och vi lämnar stan.
Polisens respons: ”Det är den bästa lösningen”. Deras rekommendation är att familjen flyttar från Uppsala så fort som möjligt, innan det blir ännu värre. Men de ber att familjen fullföljer anmälningarna, och har lovat dem stöd i den fortsatta processen.

Michael och Maria pratade igenom situationen med Filip.

– Vi sa ”om du inte orkar, så gör vi det inte”. Men han vill.

Familjen hanterar nu parallellt flyttförberedelser och rättsprocess. Brottsrubriceringarna är många: misshandel, trakasserier, rån, olaga hot, häleri. Vad det ska leda till är oklart. För om de misstänkta är under 15 år, som i fallet med Filips förföljare, överförs ärendet till socialtjänsten. Det är den som beslutar om det ska ske någon åtgärd.

Vid den första kontakten med BUP fick Michael och Maria veta att väntetiden för den akuta kristerapin är ett år.

När Maria och Michael berättar om sina många kontakter med BUP, socialtjänsten, polisen och skolan under de senaste månaderna framträder ett återkommande och tragiskt mönster: ingen tycks ha något svar på hur man kommer tillrätta med det här och tycks otillräckligt rustade för rådande läge.

Ungdomsjouren på soc har beskrivit strukturen för Michael och Marie som löst sammansatta gäng som träffas och hänger på samma fritidsgård dit de hotfulla gängen kommer. Ibland är det någon som glider över från den bra sidan till den dåliga, eller från den dåliga till den bra. Många går mellan gängen, men det finns en kärna av mer förhärdade unga som använder droger och har kontakter i de äldre gängen. De som alltjämt är elever blir återkommande omplacerade till nya skolor. De röker på, och hotar och slår andra ungdomar. De unga som blir slagna polisanmäler inte, av rädsla för repressalier. Och de berättar inte hemma att de fått stryk, eftersom det sannolikt skulle innebära förbud mot att vistas fritt ute. Och även skötsamma barn vill hålla sig på god fot med de våldsamma, för att slippa stryk.

På polisen finns fyra personer på ungdomsroteln som har att hantera problematiken med alla stora gäng och grupperingar.

Polishuset i Uppsala. Polisens råd för att undvika oprovocerat hot och våld är att inte ha kläder som sticker ut, inte gå med mobiler synligt, inga klockor. Då blir man måltavla.

Av socialtjänsten får de höra att det är enklare att få tag på unga som missköter sig i klankulturerna, för där finns någon som går att tala med som står högre i rang än föräldrarna. Etniskt är gängen blandade, somliga kan ha en högre koncentration än andra av en viss bakgrund, men det finns också många killar med helsvensk bakgrund som inte heller lyssnar på myndigheter eller har förtroende för systemet.

Vid den första kontakten med BUP fick Michael och Maria veta att väntetiden för den akuta kristerapin är ett år.

Många av skolorna belastas av ett säkerhetstänkande som inte har behövts tidigare, med elever och lärare som blir hotade till livet.

Maria berättar att de tidigt föreslog att de skulle få träffa föräldrarna till de barn det handlar om. I första hand för att kunna reda ut situationen och rentvå Filip från de ogrundade ryktena som har triggat förföljelsen.

– Vi tänkte att soc kanske kunde ordna någon form av medlingssamtal, men har fått höra att den vägen är stängd. Många lever med skyddad identitet, så det går inte att få ut adresser. En mamma är svårt sjuk, och Sam, som är den drivande, är redan känd hos socialen. Han lär vara kopplad mot äldre gäng, och säljer sannolikt droger för att få råd med sina egna. Enligt polisen har han själv blivit misshandlad.

Polisens råd för att undvika oprovocerat hot och våld är att inte ha kläder som sticker ut, inte gå med mobiler synligt, inga klockor. Då blir man måltavla. Föräldrarna berättar att polisen har sagt till Filip att det är bra att han har stått upp för sig, ”men nu räcker det”.

– Instruktionen de har givit honom är att när någon kommer för att slå honom ska han ducka, böja sig, krypa ihop. ”Låt dem känna att de vinner”, råder de, men det är inget bra budskap för honom – han är inte en person som vill böja sig för det han inte tycker är rätt.”