Bo Högrelius in på långvården!

Sommaren 1980 så avslutades min karriär på Systembolaget och jag chansade på en sommaranställning som sjukvårdsbiträde på Värnhems sjukhus.
Detta sjukhus hade plats för över 1000 patienter och var på så sätt norra Europas största långvårdssjukhus.
Jag fick börja på en avdelning i det nya stora komplexet där varje avdelning hade 52 patienter uppdelat på fyra avdelningar.(Olika färger)
Man får gå bredvid en erfaren personal i början och sannerligen jag som aldrig satt min fot tidigare på ett sådant sjukhus blev storögd inför vad jag snabbt fick se.
Gamla människor liggande i fosterställning sedan många år. Förvirrade individer vilka inte ens kom ihåg vad det hette och än mindre ens kunde hitta till sin egen säng.
Vuxna i olika ålder som man matade. Vissa  fick man passa sig för därför att de var sk "knipare"! Och rätt snart fick jag se en anställd råka illa ut med en tant som satt i rullstol i korridoren.
Han hade gått för nära och hon fick tag i hans pung och knep till så mycket hon orkade. Han svimmade allt medan gumman flinade med sin tandlösa mun.
Men det som var svårt i början var ju all avföring stup i kvarten.Blöjor som svämmade över. Sängar totalt nerkladdade, patienter som åt sin egen avföring osv.
Nu var det här ju ett modernt sjukhus med bra möjligheter att duscha de som hade gjort ner sig.På med skyddskläder och så in i duschen.
Vissa dagar var ju "dassdagar" och många fick ju olika medel kvällen innan, tex fikonsirap och så på morgonen skulle minst 7 patienter laxeras.
Dessa dagar gick man hem med stanken i näsan och som man tyckte i håret.
Men det blir ju vardag med såna sysslor också och det tunga arbetet blir ju till rutin efter ett tag. Personalen (nästan bara kvinnor) svetsas ihop och tidvis med rätt personer kan man ha rätt så roligt .
Jag hade ju aldrig arbetat på något ställe tidigare med sådan kvinnodominans så det var lite trevande till en början, man måste kunna visa sig som man att man pallar för jobbet. Inte söla i onödan utan jobba på så att alla kunde få sin lilla paus då o då!
Ibland fick vi in unga trafikoffer  under 30 år och det kändes inte bra att se dem bland alla dessa senila. Dålig politik från sjukhusledningen o0ch med all kritik från oss anställda så började det byggas upp en egen avdelning med dessa unga.
Då visade det sig att många som hade varit apatiska på vår avdelning gjorde stora framsteg med allt på den nya avdelningen.
De sporrade varandra!
När jag jobbat en månad blev jag kallad till chefen och jag undrade vad det kunde röra sig om. Men när jag satt mig ner hos henne så frågar hon bara om jag trivs. Ja, det gör jag var ju mitt ärliga svar. Chefen: "kan du tänka dig att få månadslön och fast anställning"? Ja tack, blev ju svaret.
Lönen var ju åtskilligt sämre än på systembolaget och särskilt dålig i jämförelse med stålverket   . Ungefär hälften mot det jag hade på bruket.
Så såg det ut för en yrkeskategori som domineras av kvinnor.
Av så många anställda så fanns det ju en del udda typer som man la märke till då och då. Vi hade en sjukvårdare som försvann då o då och man fick leta efter honom. Då hade han låst in sig någonstans och satt och drack brännvin. Total alkis som alltid mer eller mindre luktade sprit.
Elaka biträden fanns det ju också en del av, de passade på att plåga de gamla när de kom åt och var ytterst hårdhänta.
En ung arbetskamrat anmälde jag efter våld och som det visade sig psykisk terror mot en dam och hon fick sparken på en gång.
När så Malmö stad råkade på obestånd och skar ner överallt inom vård och omsorg vilket drabbade våra avdelningar mycket hårt så tröttnade jag på detta arbete. De tog bort samtliga sjukvårdare,badet och terapin.
Det innebar  att på vår avdelning ,med 13 svåra patienter (11 matningar) så blev vi som mest 2 och en halv personal kvar.Om någon patient skulle tex till röntgen så blev vi 1 och en halv kvar. Tänk dig att sköta svår matning med så lite personal.
När man gick hem efter sitt pass så hade man konstant dåligt samvete över dåligt utfört arbete.
När man känner att man inte orkar ens att vara vänlig då är det något fel.
Orsaken till Malmös kris var ju invandringen som kostade staden oerhörda belopp. Socialunderstödet bara till de som numera bodde i Rosengård uppgick ju till ofantliga belopp.
När läget blev så krisartat så gick till slut staten in med pengar och så fungerar det numera också.Malmö får nästan fyra miljarder om året för att klara driften. Utan dessa pengar så hade staden gjort konkurs .
Efter sju tuffa år så kastade jag in handduken men mest för att vår barnomsorg för vår yngsta dotter mer eller mindre också hade körts i botten genom nedskärningar men det är en annan historia som jag får berätta nästa gång!