Självmord

"Emil Forselius var en av Sveriges mest rutinerade unga skådespelare. Senare i år har den nya Wallanderfilmen "Indrivaren" premiär med Emil Forselius i en av rollerna.
1998 belönades han med en Guldbagge för rollen som skinnskallen Lasse i filmen "Tic Tac" - samma år som Johanna Sällström. Han har spelat i storfilmer som "Sista kontraktet", "Beck - Vita nätter", "Järngänget" och "Sprängaren" och även medverkat i flera kända teateruppsättningar. Själv var han mest stolt över rollen i "Deadline torp".
Men trots alla framgångar fanns det en djupt deprimerad sida - som få kände till."


Trist att läsa ett sånt här livsöde ,att behöva sluta sitt liv vid så unga år. I Sverige har vi ett stort problem med  alla självmord. Många är så unga!


För en frisk människa är det svårt att förstå de mekanismer som leder fram till att man tar sitt liv.
Jag vet själv hur det känns att vara så nere så att man börjar fundera på att ta sitt liv. När jag var i trettioårsålder så gjorde jag två försök där åtminstone det ena hade kunnat leda till döden. Nu fick polisen ett tips om vad jag hade gjort och lyfte bort dörren till min lägenhet och ambulans förde mig till Eskilstuna lasarett.


När man kommer ut från en sådan vistelse så bör man inte vara ensam och jag hade goda vänner som jag fick bo hos under de värsta dagarna .
Jag hade också små barn från en skilsmässa men när man blir djupt deprimerad så förmår inte ens tanken på dem att avhålla sig från längtan efter döden. Ibland kan tom. barnen göra att man känner sig ännu mer värdelös osv.


Man behöver bra och konstruktiv hjälp vilket är så svårt att få.


Jag beklagar verkligen Emils alla nära och kära men han kunde inte hjälpa att han valde denna dåliga utväg.


Vi lever i ett rätt så kallt samhälle allra helst i storstäderna, känner man sig ensam så förstärks denna känsla av bara en sådan sak som att åka tunnelbanan där alla är anonyma och mestadels tysta.
Vi måste skapa ett samhälle där det inte är fult att känna sig sjuk i själen. Idag är det alldeles för många som går omkring med sjukdomskänslor i själen. De känner inte heller några vägar att kunna ta upp detta, de vågar inte ens inför de närmaste säga något.


Ibland är jag förvånad över att ha överlevt med så mycket eländigt då och då i mitt liv. Jag har fortfarande några mycket svåra saker att försöka leva med , ett trauma utan lösning som det verkar. Skillnaden nu mot förut är att jag har lärt mig att kunna leva med sorgen i mitt hjärta ,dessutom utan att ta till alkoholen som "räddaren"!


Tyvärr är alkohol dåligt för en deprimerad individ och många förstår inte att de borde avhålla sig helt från drycker när de mår dåligt i själen. Alkohol skapar bara mer ångest!