Lömska metoder?

http://www.svd.se/ryska-propagandametoder-sprider-sig-i-sverige/om/overgreppen-under-we-are-sthlm

"Men, vad i all världen länkar de till? Plötsligt i veckan hänvisade vanliga borgerliga, tyckare och politiker, till en av högerpopulistkretsarnas stora propagandasajter. De gjorde det för att sprida uppfattningen att Dagens Nyheter aktivt mörklagt sexövergrepp för att de påstådda förövarna var invandrare. Obekymrat vidarebefordrades grova anklagelser mot medier i allmänhet och DN i synnerhet, och källan var en som anständiga människor generellt hittills inte velat kopplas till."

Så börjar en artikel på kulturen i Svd av Isobel Hadley-Kamptz.

Den metod hon använder är ju inte direkt snyggt utan är ett exempel på hur man inte vill behandla sakfrågan på ett korrekt sätt.

Chang  Frick kan nog själv ge denne skribent svar på tal. Jag har läst hans artiklar på  http://nyheteridag.se/

och han är verkligen en grävande journalist till skillnad mot många journalister på de stora tidningarna.
Han har faktiskt lyckas att klä av stora Dagens nyheter med besked.

Svd har denna dag hängivit sig åt dålig journalistik, ett fenomen som tyvärr sprider sig i många tidningar. Kan det vara närheten till Aftonbladet och att Svd och AB har samma ägare? 

Ska man studera vad populism är för något så är det bara att slå upp dagens upplaga av just Aftonbladet!
 

Boktips!

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2016/01/ove-allansson-ar-dod.html

Ordet till Ann Heberlein!

KOMMENTAR ANGÅENDE ÖVERGREPPEN I KÖLN
DELA GÄRNA
I skrivande stund har polisen i Köln tagit emot 379 anmälningar om brott från kvinnor, som under nyårsnatten angreps på torget framför stadens centralstation av en större grupp män, som av allt att döma samlats där för att ge sig på kvinnor på väg till och från nyårsfirandet. 40 procent av dessa anmälningar avser sexuella övergrepp, två av dem fullbordade våldtäkter, det vill säga att penis körts in i kvinnan mot hennes vilja. Flera av de andra 170 anmälningarna angående sexuella övergrepp – fingrar i anus och vagina – skulle enligt svenskt lagstiftning klassats som våldtäkt.
Jag kan inte dra mig till minnes att jag hört talas om någon liknande händelse i Europa. Massövergreppen i Köln nyårsnatten 2016 är något helt nytt i en europeisk kontext. Det jag närmast kan jämföra det med är de övergrepp som skedde i samband med den arabiska våren på Tahrirtorget i Kairo, då män på samma sätt gick samman i grupper, slet av kvinnor deras kläder, tog deras tillhörigheter och förgrep sig på dem, något som drabbade den sydafrikanska journalisten Laura Logan. Därför läste jag Hanna Fahls text om händelserna i Köln med mycket stor förvåning. Fahl hävdar nämligen, på fullt allvar, att många kvinnors första reaktion på de fasansfulla händelserna i Köln ”inte är förvåning utan igenkänning”.
Detta häpnadsväckande påstående angående kvinnors reaktion på massövergreppen i Köln försöker Fahl verifiera med hjälp av anekdotiska bevis av typen ”hårda ord och hårda händer i mellanstadiet”, ”en ovälkommen hand mellan låren på en fest”, ”händer på mina axlar i tunnelbanan”. Fahl menar alltså att främmande händer på hennes axlar i tunnelbanan är jämförbart med ett okänt finger som hårdhänt körs upp i hennes anus medan, låt säga, två andra män håller fast henne? Att en hand som smygs ner mellan hennes lår på en fest är att jämföra med en fullbordad våldtäkt? Fahls analogier är orimliga och, vad värre är, kränkande för kvinnor som till skillnad från Fahl – men i likhet med mig själv – faktiskt blivit våldtagna.
Det är inte det att jag inte känner igen mig. Jag har sedan späd ålder blivit kallad både hora och fitta av pojkar och män, jag har blivit tafsad på och trakasserad, jag har också blivit våldtagen. Detta är erfarenheter – de könade glåporden, tafsandet och trakasserierna – som jag delar med nästan alla mina kvinnliga vänner. En av mina väninnor delar min erfarenhet av att blivit våldtagen. Två av mina manliga vänner har å andra sidan blivit våldtagna (av män), och flera av mina manliga vänner har vittnat om att de blivit utsatta för sexuella trakasserier och/eller övergrepp, ofta av män men även av kvinnor. Erfarenheten av att få sin fysiska och sexuella integritet kränkt tycks tyvärr vara alltför vanlig bland kvinnor, men också förekommande bland män.
Ingen jag känner, varken kvinna eller man, pojke eller flicka, har varit med om något som liknar det som nu skett i Köln, Zürich, Hamburg, Helsingfors, Kalmar och flera andra platser i Europa under nyårsnatten, alltså organiserade massöverfall på kvinnor. År det någon skillnad på dessa massöverfall och på att t ex bli tafsad på i tunnelbanan eller i skolmatsalen? Det menar jag att det är.
Hanna Fahls bisarra påstående att ”mäns våld mot kvinnor finns i vardagen så att vi knappt längre orkar registrera våldtäkter, misshandel, massöverfall” är tack och lov felaktigt. Jag vill nog påstå att massövergreppen i Köln har rönt mycket stor uppmärksamhet och bestörtning i hela västvärlden. Ja, jag skriver västvärlden ytterst medvetet eftersom jag vill betona att det här är ett kulturellt betingat problem, en konsekvens av olika normsystem och värderingar som krockar. Det måste vi tala om. Den minsta gemensamma nämnaren är inte kön, som Hanna Fahl hävdar (draget in absurdum är väl den minsta gemensamma nämnaren för övrigt att samtliga förövare är människor). Den minsta gemensamma nämnaren här tycks vara att männen ursprungligen kommer från länder i Nordafrika och Mellanöstern, länder med en oerhört patriarkal moral.
Det här är länder där värderingar på ett fundamentalt sätt skiljer sig från våra. Kvinnor tillmäts lägre värde än män – och kvinnor som betraktas som sexuellt utlevande är horor. Hos två gripna vid järnvägsstationen hittade den tyska polisen en handskriven lapp som visade hur männen hade förberett sin nyårskväll – en liten arabisk-tysk parlör med lämpliga fraser att kommunicera till den kvinnliga delen av lokalbefolkningen: ”Ich töte Sie – ficken!” (”Knulla – eller jag dödar dig!”) Så ska den västerländska kvinnan hanteras.
Jag är bestört över den flodvåg av texter som nu massproduceras av Sveriges mest profilerade feminister i akt och mening att relativisera sexuella övergrepp på kvinnor och ursäkta en vidrig syn på kvinnan, hennes kropp och hennes sexualitet som hör hemma i ett annat årtusende. Hanna Fahls text är bara ett ovanligt flagrant exempel på en av dessa texter som publicerats i landets ledande dags och kvällstidningar i svallvågorna efter övergreppen i Köln. Jag är djupt oroad över att den svenska offentligheten så lättvindigt offrar kvinnors fri och rättigheter, kvinnors trygghet och rättighet att vistas i det offentliga rummet på lika villkor som männen tillmäts så liten vikt.
Vi måste kunna föra en öppen dialog, en ärlig debatt, kritisk ifrågasätta andra kulturer utan att avfärdas som rasister. ”Rasist” är tveklöst 2000-talets mest missbrukade ord och har kommit att användas för att tysta misshagliga personer och element. Att bli stämplad som rasist i dagens Sverige är värre än att misstänkas för att vara pedofil eller styckmördare. Jag tar den risken. Jag är inte beredd att sätta min dotter, alla döttrars framtid på spel. Jag är inte beredd att offra hennes och alla andra kvinnors frihet. Min dotter ska kunna vistas tryggt i ett badhus. Hon ska kunna fira nyår med sina vänner på stan. Hon ska inte behöva skyla sin kropp för att undvika att bli antastad.
Vad är då en rasist? En rasist är en person som anser att det finns rasspecifika, essentiella egenskaper. Det anser inte jag. Däremot menar jag att vi alla påverkas av det sammanhang och den kontext vi befinner oss i. De värderingar vi växer upp med, de normer som omger oss påverkar naturligtvis oss, vår moraliska identitet och vårt agerande. Värderingar är sega, vilket betyder att de tar tid att ändra. Vi har gjort ett gott arbete i Sverige. Sverige är ett, relativt sett, jämställt land. Män och kvinnor åtnjuter samma fri och rättigheter. Det finns problem även här, inte minst med sexuellt våld, men vi har kommit en bit på väg.
Andra samhällen, andra kulturer, har andra värderingar och andra normer angående manligt och kvinnligt, angående sexualitet. Detta måste diskuteras, på riktigt, inte trivialiseras och relativiseras.
Ann Heberlein

Dödsriket!

När någon vilken har följt med i ens liv väldigt länge avlider då kommer det mörka känslor upp i själen på många. Även hos mig .
Jag låg som vanligt i mörkret i tidig morgon och lyssnar på radion och de spelade en låt av Bowie. Bra , tänkte jag , men så fort de började att tala så vaknade jag upp.De sa nämligen att David Bowie hade avlidit och att det var därför de spelade hans musik.

Det gick inte att ligga kvar i sängen. Upp och ta reda på fakta genom datorn och mycket riktigt , cancern hade tagit hans liv vid 69 års ålder.
Själv fyller jag 74 det här året och det är ju inget jag direkt ser fram emot. Många i min omgivning som jag känt har avlidit och börjar jag titta bakåt i mitt liv så är det lika många som pinnarna på ett mycket långt staket.
Någon glädje över att just jag har klarat mig känns ju inte precis. Man suckar och går vidare med vetskapen att man står på tur. Ingen annan kan hoppa över det här heller.

Ovissheten hur det blir framöver kan vara lite jobbig att tänka på ibland men jag försöker som alla andra att trolla bort sådana tankar.
Barn brukar påminna mig om att jag faktiskt är rätt så gammal. De säger det inte på något elakt vis utan barn är väldigt krassa på den punkten.
Det är bara så! Ibland kan de fördjupa sig ett tag i sådana funderingar men det går fort över.

En viss rädsla finns hos mig över den framtid som ev. finns.Jag vet att jag har haft blodproppar och jag vet att jag har haft fettlever  och inflammation i bukspottkörteln  åtskilliga gånger.  Dessutom 17 magsår som lämnat ärr efter sig och läkarna har sagt att risken för cancer är större för individer med ärrbildning i magsäcken.
Förstadiet till ev cancer i tarmen är borta och efter senaste undersökningen så sa läkaren att jag var utanför all risk nu.

Vi är alldeles ensamma vad gäller dessa tankar om döden, hur många andra  du än har omkring dig så är det du och döden som gäller. Du är ensam!
Det gäller att försöka göra upp med sitt liv så gott det går så du inte ligger där och får ångest över att du inte tog tag i de svåra sakerna i ditt liv.
Jag har ju arbetat på sjukhus och haft patienter med svår dödsångest pga av ouppklarade ting i sitt liv.
De kan gräma sig alldeles förfärligt över allehanda ting.

Nu läggs måttstocken framför mig igen, det är alltid samma visa för mig sedan många år.
100 cm är alltså lika med maxålder. Jag är strax på 74!

De flesta blir inte 100 utan sisådär 80-85 i bästa fall. Om jag då får vara optimist så har jag kanske tio år till att leva! Det är inte mycket och tiden har snurrat igång på turbo för mig.

Jag har ju redan bott i Stockholm i snart 12 år och jag tycker det inte är längesedan jag flyttade från Malmö.

Suck och godnatt!

En hjälte till vandrade till Hades!

David Bowie blev 69 år och avslutade sitt liv med att komma ut med en kritikerrosad ny CD där han tar avsked.
Hans karriär har varit så fantastisk i så många år. Berlinåren är ju också en tid då han var oerhört produktiv och jag älskar när han sjunger på tyska !
Hans hyllning till de som tog sig över DDR-muren glömmer jag aldrig.
En scen som jag också aldrig kommer att glömma är en gala för HIV-positiva då han efter en fin låt gick ner på knä på scenen och bad en bön för sina både döda och sjuka kamrater!
Hans deltagande i galan för Freddie när han avlidit är också något att minnas.

David Bowie bytte under sin karriär som bekant skepnad många gånger och det hördes i musiken också.

Han vågade också utnyttja smink och kläder som det sprakade fär omkring.

Jag kände smärta i själen men på något sätt så hade jag ändå uppfattat hur läget var när man såg och hörde honom den senaste tiden. Man såg att han var tärd och sjuk!

Otäck rädsla har triggats igång hos mig!

Jag har ju arbetat i besvärliga miljöer där hot och överfall fanns med!

Råkat riktigt illa ut ett par gånger med kniven mot strupen där personen sa att han skulle skära rakt av. Hoten mot mina barn har varit värst och det är omskakande att höra sådant när de kan tala om exakt var vi bor osv.

Ikväll när jag anlände till slussen så triggades min rädsla igång av att se alla dessa yngre män från andra länder stå överallt och trycka. Jag väntar ju tydligen bara på att stöta på de som kopplade strupgrepp på mig före jul!
På tåget till Farsta så satt det gäng lite överallt och det var väldigt oroligt på ett gäng svarta killar, folk började att titta oroligt på dessa gapande ungdomar.Tack o lov steg de av vid Gullmarsplan så det blev lugnt.
Jag känner en krypande rädsla inför dessa svajande, gapande, hotfulla killar.

Man ser aldrig några vakter av något slag på dessa tåg! Det skulle behövas att de steg av och på lite överallt!

Det känns oroligt lite överallt i vårt samhälle nu med olika överfall och kriminalitet. Såg en ung ljus kvinna resa sig från sin plats när två mörkhyade män satte sig vid henne , jag vet ej varför hon flyttade på sig men hon trivdes tydligen inte med sällskapet.

Om SL skulle börja som badinrättningen i Stockholm har gjort med bubblepoolen så får man väl fixa en kvinnovagn, en mansvagn och en delad!

Jobbigt är det i alla fall med så många drivande ungdomsgäng från alla möjliga länder! De som kommmer från tex Afghanistan skulle skickas tillbaka och de skulle in i armén och ta kriget mot talibanerna.

Samma sak med en mängd unga från Syrien -Irak, in i armén och ta kriget mot IS! ( Kurdiska armén) Befria länderna från denna PEST som IS utgör!

Samtrafiken!

Jag har tidigare puffat för denna av samhället ägda företag med bra hemsida
 där alla Sveriges  trafikslag finnes. De säljer även biljetter över sin sida.
Igår tänkte jag testa denna funktion med ett köp för hela familjen till Gävle central från Stockholm.
Allt gick bra och bekräftelse kom via mail. Det är då som jag ser att en extra ekonomiskt post har påförts. Ca 8 % av biljettens sammanlagda pris bokförs som en extra avgift.
Hade jag vetat detta från början så hade jag ju naturligtvis lika gärna köpt den över min mobil och appen till SJ!
Dessutom fungerade inte min prio och värdefulla poäng försvann också.

Nej ni på Samtrafiken, det här duger inte alls och detta är kanske förklaringen till att vi resenärer håller oss till SJ och de andra företagens egna sajter!
Jag känner mig lurad!

Hej Bo,

Nu har vi undersökt din bokning för förstå bakomliggande faktorer och så här ligger det till.

Det rör sig om en presentationsfråga, i tidtabellssöket på Resrobot.se får man se det totala priset, medan det som kallas ”Översikt” när man går längre i bokningen visar nettopris och sedan bokningsavgift ovanpå det, motsvarande det upplägg som står i ditt bekräftelsemejl. SJ visar alltid det totala priset och väljer istället att skriva ”varav bokningsavgift”. Generellt sett är priserna detsamma på SJ.se och Resrobot.se men i vissa fall är priserna lägre på Resrobot.se. Priset som visas i köpdialogen är detsamma men specas på ett annat sätt.

Frågan om Priopoäng kan vi tyvärr inte svara på utan där får jag be dig kontakta SJ, de behöver gå in i sitt kundsystem och titta på din bokning.

Vi kan bara beklaga att det blev otydligt för dig som resenär, det ska vara enkelt att förstå och du ska ju absolut inte känna dig besviken. Jag hoppas att detta hjälpte dig att förstå varför det upplevs olika.

Hälsningar Karin

Skilsmässa med eller utan bråk?

"I den bästa av världar och för barnen önskar jag att vuxna som skiljer sig och har en ny partner kunde vara så vuxna att de ibland kan umgås alla vid vissa tillfällen. Det är förstås bara möjligt om de vuxna kan låta bli att bråka och i stället vara vänliga och snälla mot varandra. Men den nya partnern ser ibland den tidigare som ett hot och den tidigare kan lätt vara arg och besviken på den nya. Och mycket fler känslor kan utspelas på skilsmässoscenen."http://www.svd.se/jag-har-sadana-skuldkanslor-mot-hans-fru/om/psykologen-svarar 

Jag har gått igenom två skilsmässor under mitt liv. Första giftermålet varade i ca 12 år och det andra i 26 år.
Barn i bägge äktenskapen men skillnaden är den att i första äktenskapet var barnen små, sex och nio år medan i det andra var barnen vuxna.
Men sannerligen så blev det jobbigt även för de vuxna barnen men naturligtvis inte så som de små upplevde det hela. 
Skillnaden är ju hur man hanterar skilsmässan.Man kan ju följa det som står ovan och låta bli att bråka och inse att man kommit till en punkt då det är rätt att gå åt vars sitt håll.
I mitt första äktenskap blev det inte så trots att jag anser att jag försökte låta bli att bråka.Min dåvarande hustru kunde bo kvar i villan som jag byggt, kunde köpa ut mig för en ringa penning osv .Hennes inställning var att barnen var hennes och så blev det också. Vi kunde aldrig mer umgås på ett vänskapligt sätt trots att hon hade träffat en ny man liksom att jag gifte om mig. Hon vägrade att ens hälsa på Elisabet och påverkade barnen att ta avstånd från oss. Jag minns hur hon på ett offentligt möte seglade förbi mig och Elisabet med näsan i vädret  och att barnen trots att de hade träffat oss tidigare inte ens stannade och pratade med oss.De såg bara besvärade ut och som sagt , det är ju de vuxna som sätter upp spelreglerna för barnen. Allt blev så omöjligt och till slut blev jag stämd inför tingsrätten av min fd hustru. Pengar som jag inte hade skulle betalas. Nu avskrevs hela skulden i domstol till slut eftersom de hade gått igenom vår ekonomi och förklarat att vi levde så knappt så några pengar fanns inte. 
Hon fick ju som alla andra bidragsförskott från staten . 
Efter detta så var det helt kört. 

I den andra skilsmässan efter alltså hela 26 år så har vi hela tiden kunnat umgås , hela familjen med nya partners på fest tillsammans. Och vi har det trevligt och inga hårda ord finns överhuvudtaget mellan oss.
Våra barn har hela tiden mått bra av detta och det är så det ska fungera.  När man har gemensamma barn så får man faktiskt bjuda till så att det fungerar.
När vi fattade beslutet att skiljas så hade vår resa kommit till sitt slut. Vi var inte bra för varandra längre!  Men ända in i slutet av vårt äktenskap kunde vi åka på semester tillsammans och ha roligt.

Det trista  under alla åren var alla mina försök till att kunna upprätta normala förhållanden med min första hustru men det gick inte och barnen i detta äktenskap och jag har ej något mer att säga varandra.De har tagit så ensidig ställning för sin döda mamma och allt har varit mitt fel i deras ögon. Alla  med lite livserfarenhet vet ju att det aldrig ligger till så och det borde dessa döttrar som bägge är skilda med nya män i huset också ha kunnat förstå.

I vuxen ålder ska man kunna sätta sig ner och lugnt diskutera och komma fram till en lösning , men ingen har ställt upp på detta.
Jag minns vad prästen i Torshälla sa , hon kände hela vår familj, att de som förlorar mest på en så kall och hård inställning som de visat är värst för dem själv. 
De vet ju själv hur de har handlat mot mig med den totala tystnaden vid alla tillfällen.
Det kvittar om jag fyllde femtio eller sjuttio,  inte ett livstecken.
När de gifte sig så fick jag inte vara med ! När jag blev allvarlig sjuk i blodpropp så var det tyst trots att de visste eftersom mitt ena barnbarn var och hälsade på mig just den dagen.

När alla andra hör av sig och undrar hur man mår så känns det ju lite egendomligt att ens döttrar är fullkomligt tysta.
Det är då jag inser att jag slutar med alla vykort med hälsningar när de fyller år. Det finns ju ingen mening till slut med denna enkelspåriga trafik!

Är det så här det börjar?

Jag är så trött på all denna förstörelse överallt. Det här huset är så svårt drabbat så hela fasaden högt upp är skadad. När jag gick vägen upp till Farsta så fanns dessa "tags" på många ställen.

Dessa unga som håller på med det här är kanske de som senare går vidare med att tutta eld på bilar och garage? Är det dom som när de blir lite äldre skaffar skjutvapen och skjuter andra unga i benen eller rent av skjuter ihjäl dem?

Eller kastar in bomber som sätter eld på husen så de kan kasta sten på brandkåren? Vad vet jag!
Vad  vi vet idag är att dessa händelser oftast inträffar i förorter där man packat in många från andra länder.  Vi vet också att de flesta som skjutits de senaste åren i Sverige är män med utländsk bakgrund. Är det någon som har kunskap och vågar stå för varför de hamnar i det här otäcka?

Jag menar att till och med att klottra inte är ett normalt beteende utan detta handlingsätt visar på att dessa individer inte drar sig en sekund att förstöra för andra. Med ett sådant psyke kan man troligtvis gå vidare in i handlingar som för vanligt folk ter sig otäckt!

Än värre är att vuxenvärlden inte bryr sig, den tar ofta idag inte ens avstånd från tex klotter! Vi har ju en hopel politiker tex i Stockholm som närmast ser med välvilja på detta förstörande av både privat egendom såsom vår gemensamma miljö!


Läs vad den här mannen har att berätta från sin stad  och inse att läget med en massa unga män inte är så kul länge. Som läsaren av denna blogg vet så råkade jag ju också illa ut på en buss där en invandrarkille kopplade strupgrepp på mig i tio minuter och ingen hjälpte mig. Att den här berättelsen är från Malmö förvånar mig inte alls. Malmö är en riktigt otäck stad sedan många år och de måste ha Svenskt rekord i mordbränder skulle jag tro.

Så här "snygg" blir man om man säger ifrån inne på en biosalong i Malmö. Sex stycken killar med utländsk bakgrund sitter och pratar högt och beter sig illa när filmen har börjat. När en kvinna säger till grabbarna att vara tysta, så svarar dem med att säga till henne att hålla käften. Jag säger också till killarna. Killarna lugnar ner sig. För stunden.. Börjar efter ett tag att störa igen. När det återstår fem minuter av filmen så lämnar killarna salongen. Sista killen slår till min kompis i huvudet med en öppen hand. Jag går då ut i gången efter killen och säger "så kan man inte bete sig" då vänder sig han och hans fem kompisar om och börjar slå mig med knytnävsslag. Näsan blev knäckt, kraftig blåtira ömmande skalle som resultat. Polisen griper alla killarna efter en snabb och bra insats. Vill tacka ett vittne som följde efter killarna och kunde peka ut dem åt polisen.
Detta skriver inte jag för att få sympati. Utanför att alla som läser detta ska fråga sig vilket samhälle vill vi alla egentligen leva i? Reagerar man inte mot orättvisor vad får vi då för samhälle?

Sprid dessa ord som en budkavle över landet! (materialet är från Expressen)

Den islamistiska ondskan måste hanteras med samma tydlighet som när Churchill svarade Hitler.
Per Wästberg skriver från ett skakat Frankrike som efter förra årets två terrordåd återuppfinner sig självt.

PARIS. Lördagsmorgonen går jag till marknaden på Avenue Saxe, livlig som om inget hänt. Kvarterets gamla damer har sina favoritstånd med fisk, skaldjur, pärlhöns och kapuner. Sol och värme som i maj. Joggare i shorts. Ett återfunnet lugn i trots mot det som har hotat en glädjefull vardag. Två böcker har blivit oväntade bästsäljare: Voltaires "Traktat om toleransen" och Hemingways "A moveable feast" med sin kärleksförklaring till det eviga Paris.
För ett år sen sveptes jag med i en tidvattenvåg av en miljon människor som beslutsamma och högtidligt stämda, på Place de la république, hyllade republikens värden och muslimers legitima plats i samhället. Nej till barbariet! dånade över Frankrike. Libérations chefredaktör Laurent Joffrin ser i sin bok "Le réveil francais" demonstrationen som de republikanska värdenas förnyelse i ett glödande försvar för Upplysningens tradition.

Ernest Hemingway

I Paris har de flesta sannolikt vid det här laget bestämt sig för att leva enligt sina värderingar: ansvar, delaktighet, social rättvisa. Och en fest i den vackraste av städer. I demokratins och rättsstatens namn har det efter attentaten också gått lättare att rekrytera frivilliga till polis och militär.
I terrorns 11:e arrondissement växer kulturen i gamla arbetarkvarter: gallerier, bokhandlare, barer, restauranger, designverkstäder, alla slags hantverk. Bagerierna öppnade så snart sirenerna tystnat. Nätsignalen "Alla till bistroerna!" rönte mäktigt gehör hos de många som såg ett existentiellt hot mot en västlig livsform.
De som mördades var unga människor som älskade fotboll, rock och en fredagskväll på kafé. Förövarna var tämligen välutbildade och kom från hem en bra bit från botten. De var fransmän som i moskéer och på internet marinerats i wahabi-salafismens tankar. Ursäktskulturens förespråkare pekar på de förödmjukade och nedtrampade och på vår egen skuld. Ungefär som man urskuldade tyskarna med Versaillesfredens förödmjukelse, tills Churchill genom att nämna verkligheten vid namn räddade oss från nazismen. Det är viktigt med orden. Möter vi inte dagens ondska såsom Churchill mötte Hitler väntar nya attacker och i dess spår en växande islamofobi och högerextremism.
Ett krig utan fronter förs av fanatiska individer, redo att döda vem det vara må och själva dö, det är deras övertag, eftersom det är livet de är rädda för. Sju åtta personer kan terrorisera hela städer. Halshuggningar, stympningar, piskstraff, tre dagars korsfästning på offentlig plats av de avrättade - enligt sharialagen - är de kriminellas vällust. Homosexuella störtas från hustak, kvinnor stenas för påstådd otrohet, medan Allah sägs tillåta samlag med en flickslav som inte är i puberteten.
De som flytt Raqqa intygar att det så gott som alltid finns en korsfäst kropp att betrakta. IS stänger skolorna för att eleverna ska bevittna exekutioner. "Kalifatets unga lejon" varvar religiös skolning med vapenövningar; några utses till självmordsbombare. De som inte är jihadistbarn driver på gatorna; det är förbjudet att undervisa hemma. Kurderna har upptäckt en massgrav för kvinnor för gamla att bli sexslavar. I ett yasidiskt flyktingläger intervjuas en man: "Ingen vettig människa slaktar ett barn, men under en natt dödade IS 1800 människor. De ser oss som maskar."
IS rekryter hittar ingen mening i våra postmoderna, postreligiösa samhällen. De fruktar det personliga ansvarets börda. Underkastelse - titeln på Houellebecqs roman - är något de eftertraktar. IS lovar att världen ska förintas i eld och våld och utmålar Katastrofen som den gladaste fest. Dessförinnan ska i blinda repressalier muslimer hetsas mot varandra och västerlänningar mot muslimer så att klyftorna djupnar tills ett samhälle bryter ihop.

Michelle HouellebecqFoto: Miguel Medina

Kalifatet kräver obetingad lydnad. Den godtas av individer som då tycker sig stå på moralens högsta topp. För dem är tillvaron förutbestämd. Så slipper de personligt ansvar och blir robotar som lyder Guds vilja vilken legitimerar varje ondskefull handling.
IS bulletin den 14 november 2015: "Kalifatets soldater attackerade i går prostitutionens och lastens huvudstad /.../ De valde ut stadion där två nationer Frankrike och Tyskland tävlade i fotboll /.../ och Bataclan, där hedningarna samlats till konsert för att hylla prostitutionen och lasten /.../ Frankrikes flyg skyddar förgäves huvudstadens pestsmittade gator och gränder."
Tahar Ben Jelloun, Marockos främsta författare, betonar hur salafisterna är besatta av kvinnorna. Dessa får inte beröras eller mötas med blicken utan måste gömmas i hemmet och bakom heltäckande kläder. För honom, muslim i Paris, är Frankrike ett sekulärt land där religionen stannar i moskén och i hjärtat:
"En god muslim anpassar sig till den värld han lever i. Ingenstans i Koranen påbjuds slöjan. Den får inte bli ett sätt att dölja sin identitet, då beslöjar den även kulturen."
Men för IS är det förbjudet att tolka Koranen i ljuset av en gången epoks seder och politik eller granska textens symboliska karaktär, det vore att späda ut Allahs budskap. En kanoniserad dogm får inte ifrågasättas. Så stängs muslimer inne i bokstavstro som om de läste recept i en kokbok. I stället för gåta och mysterium blir det gudomliga en handbok.
President Hollande: "Terroristerna vill utplåna allt: kultur, ungdom, liv, historia och minne. Vi ger inte avkall på vårt sätt att leva. Men vi är inte engagerade i ett civilisationernas krig, dessa mördare företräder ingen civilisation." (Marco Rubio och andra republikaner talar i USA om en civilisationernas kamp, vilket är att smickra barbariet.)
Jag kom att samtala med Rama Yade, svart kvinna, född i Senegal, tidigare statsråd för mänskliga rättigheter i utrikesdepartementet, en av landets mest populära och kontroversiella politiker, som nyligen har förlorat ett ärekränkningsmål mot Marine Le Pen. Hon pekade på hemmen som fäderna övergett, mödrarna i underbetalda jobb som inte ger meriter, ungdomarna som försvinner i en förgiftad digitalsfär för att dyka upp i ett "kalasjnikovliv".
Men starkare betonade hon att de vuxna inte har förstått behovet av disciplin och auktoritet i skolan, i synnerhet inte sedan värnplikten avskaffats. Av slöhet kallad tolerans har kommunerna inte ingripit mot salafistimamer som lockat skolbarnen in i farliga beteenden. Undervisning i sekulära ideal kräver modet att i kaotiska förstäder benämna saker vid sitt rätta namn.
Ett hundratal franska moskéer uppges stå under extremisters inflytande. Hälften av internerna i fängelse är muslimer. Hos dem gror hatet och drömmen att döda förtryckarna. Mohammed Merah grep i Toulouse en åttaårig judisk flicka i håret och sköt henne i huvudet- med SS Einsatzgruppen som uttalad förebild. Likt Coulibaly och bröderna Kouachi är han en ikon i fängelserna.
Men en majoritet muslimer anses sekulära i sin livsföring. Ledande feminister som Julia Kristeva och Helène Cixous har för övrigt kritiserat det konservativa islams kvinnosyn med en kraft som med få undantag (Nalin Pekgul) inte märkts i Sverige.

Julia KristevaFoto: Stefan Hyttfors

Judarna i Frankrike är en halv miljon, tio gånger färre än muslimerna. Men antisemitiska brott var första halvåret 2015 nästan två gånger fler än de islamofobiska. Vichys skugga vilar än över historien. 13 000 fångades in i Paris en natt 1942 och deporterades till döden, däribland 4 000 barn. Yttersta högern och vänstern likställer Israel med nazismen. Antisemitism förenas hos vänstern med antiamerikanism, antikapitalism, sympati för Palestina och medkänsla med förorternas muslimer. Att judarna vill dominera världen och har infört aids i Afrika hör till de konspirationsteorier som tumlar runt och möts på nätet med ett "Ja, vad ska man tro?". Och kommentarerna blir därefter: oredigerade. Ofta med anspråk på att vara antirasistiska.
USA:s president slutar sina tal med "God bless America". Otänkbart i Frankrike. Gud är privat eller inte alls. Femte republikens författning 1958: "Republiken varken erkänner, avlönar eller understödjer någon religion." Den sekulära staten är den religiösa frihetens garanti.
Den frihet som låter Charlie Hebdo publicera sina karikatyrer är samma frihet som tillåter muslimer att öppet uttrycka sina åsikter. "Det är en grundläggande skillnad mellan friheten att vara oförskämd och rasism, antisemitism, förintelseförnekande", påpekar premiärminister Manuel Valls.
De fria andarnas debatt, kritik och skärmytslingar imponerar mer än vanligt i attentatens spår. Franska intellektuella tröttnar inte på att analysera och filosofera; böcker och essäer strömmar till bokhandeln. Enbart om IS finns med ens ett tjugotal studier. Friheten att söka kunskap - bortom propaganda och totalitära ridåer - förefaller starkare än någonsin. Vi måste inför 2016 också önska fler av våra muslimska medborgare kraften att i än högre grad inom offentligheten värna demokratin gentemot den islamiska fascismen.

Per Wästberg