Ordet till Ann Heberlein!

KOMMENTAR ANGÅENDE ÖVERGREPPEN I KÖLN
DELA GÄRNA
I skrivande stund har polisen i Köln tagit emot 379 anmälningar om brott från kvinnor, som under nyårsnatten angreps på torget framför stadens centralstation av en större grupp män, som av allt att döma samlats där för att ge sig på kvinnor på väg till och från nyårsfirandet. 40 procent av dessa anmälningar avser sexuella övergrepp, två av dem fullbordade våldtäkter, det vill säga att penis körts in i kvinnan mot hennes vilja. Flera av de andra 170 anmälningarna angående sexuella övergrepp – fingrar i anus och vagina – skulle enligt svenskt lagstiftning klassats som våldtäkt.
Jag kan inte dra mig till minnes att jag hört talas om någon liknande händelse i Europa. Massövergreppen i Köln nyårsnatten 2016 är något helt nytt i en europeisk kontext. Det jag närmast kan jämföra det med är de övergrepp som skedde i samband med den arabiska våren på Tahrirtorget i Kairo, då män på samma sätt gick samman i grupper, slet av kvinnor deras kläder, tog deras tillhörigheter och förgrep sig på dem, något som drabbade den sydafrikanska journalisten Laura Logan. Därför läste jag Hanna Fahls text om händelserna i Köln med mycket stor förvåning. Fahl hävdar nämligen, på fullt allvar, att många kvinnors första reaktion på de fasansfulla händelserna i Köln ”inte är förvåning utan igenkänning”.
Detta häpnadsväckande påstående angående kvinnors reaktion på massövergreppen i Köln försöker Fahl verifiera med hjälp av anekdotiska bevis av typen ”hårda ord och hårda händer i mellanstadiet”, ”en ovälkommen hand mellan låren på en fest”, ”händer på mina axlar i tunnelbanan”. Fahl menar alltså att främmande händer på hennes axlar i tunnelbanan är jämförbart med ett okänt finger som hårdhänt körs upp i hennes anus medan, låt säga, två andra män håller fast henne? Att en hand som smygs ner mellan hennes lår på en fest är att jämföra med en fullbordad våldtäkt? Fahls analogier är orimliga och, vad värre är, kränkande för kvinnor som till skillnad från Fahl – men i likhet med mig själv – faktiskt blivit våldtagna.
Det är inte det att jag inte känner igen mig. Jag har sedan späd ålder blivit kallad både hora och fitta av pojkar och män, jag har blivit tafsad på och trakasserad, jag har också blivit våldtagen. Detta är erfarenheter – de könade glåporden, tafsandet och trakasserierna – som jag delar med nästan alla mina kvinnliga vänner. En av mina väninnor delar min erfarenhet av att blivit våldtagen. Två av mina manliga vänner har å andra sidan blivit våldtagna (av män), och flera av mina manliga vänner har vittnat om att de blivit utsatta för sexuella trakasserier och/eller övergrepp, ofta av män men även av kvinnor. Erfarenheten av att få sin fysiska och sexuella integritet kränkt tycks tyvärr vara alltför vanlig bland kvinnor, men också förekommande bland män.
Ingen jag känner, varken kvinna eller man, pojke eller flicka, har varit med om något som liknar det som nu skett i Köln, Zürich, Hamburg, Helsingfors, Kalmar och flera andra platser i Europa under nyårsnatten, alltså organiserade massöverfall på kvinnor. År det någon skillnad på dessa massöverfall och på att t ex bli tafsad på i tunnelbanan eller i skolmatsalen? Det menar jag att det är.
Hanna Fahls bisarra påstående att ”mäns våld mot kvinnor finns i vardagen så att vi knappt längre orkar registrera våldtäkter, misshandel, massöverfall” är tack och lov felaktigt. Jag vill nog påstå att massövergreppen i Köln har rönt mycket stor uppmärksamhet och bestörtning i hela västvärlden. Ja, jag skriver västvärlden ytterst medvetet eftersom jag vill betona att det här är ett kulturellt betingat problem, en konsekvens av olika normsystem och värderingar som krockar. Det måste vi tala om. Den minsta gemensamma nämnaren är inte kön, som Hanna Fahl hävdar (draget in absurdum är väl den minsta gemensamma nämnaren för övrigt att samtliga förövare är människor). Den minsta gemensamma nämnaren här tycks vara att männen ursprungligen kommer från länder i Nordafrika och Mellanöstern, länder med en oerhört patriarkal moral.
Det här är länder där värderingar på ett fundamentalt sätt skiljer sig från våra. Kvinnor tillmäts lägre värde än män – och kvinnor som betraktas som sexuellt utlevande är horor. Hos två gripna vid järnvägsstationen hittade den tyska polisen en handskriven lapp som visade hur männen hade förberett sin nyårskväll – en liten arabisk-tysk parlör med lämpliga fraser att kommunicera till den kvinnliga delen av lokalbefolkningen: ”Ich töte Sie – ficken!” (”Knulla – eller jag dödar dig!”) Så ska den västerländska kvinnan hanteras.
Jag är bestört över den flodvåg av texter som nu massproduceras av Sveriges mest profilerade feminister i akt och mening att relativisera sexuella övergrepp på kvinnor och ursäkta en vidrig syn på kvinnan, hennes kropp och hennes sexualitet som hör hemma i ett annat årtusende. Hanna Fahls text är bara ett ovanligt flagrant exempel på en av dessa texter som publicerats i landets ledande dags och kvällstidningar i svallvågorna efter övergreppen i Köln. Jag är djupt oroad över att den svenska offentligheten så lättvindigt offrar kvinnors fri och rättigheter, kvinnors trygghet och rättighet att vistas i det offentliga rummet på lika villkor som männen tillmäts så liten vikt.
Vi måste kunna föra en öppen dialog, en ärlig debatt, kritisk ifrågasätta andra kulturer utan att avfärdas som rasister. ”Rasist” är tveklöst 2000-talets mest missbrukade ord och har kommit att användas för att tysta misshagliga personer och element. Att bli stämplad som rasist i dagens Sverige är värre än att misstänkas för att vara pedofil eller styckmördare. Jag tar den risken. Jag är inte beredd att sätta min dotter, alla döttrars framtid på spel. Jag är inte beredd att offra hennes och alla andra kvinnors frihet. Min dotter ska kunna vistas tryggt i ett badhus. Hon ska kunna fira nyår med sina vänner på stan. Hon ska inte behöva skyla sin kropp för att undvika att bli antastad.
Vad är då en rasist? En rasist är en person som anser att det finns rasspecifika, essentiella egenskaper. Det anser inte jag. Däremot menar jag att vi alla påverkas av det sammanhang och den kontext vi befinner oss i. De värderingar vi växer upp med, de normer som omger oss påverkar naturligtvis oss, vår moraliska identitet och vårt agerande. Värderingar är sega, vilket betyder att de tar tid att ändra. Vi har gjort ett gott arbete i Sverige. Sverige är ett, relativt sett, jämställt land. Män och kvinnor åtnjuter samma fri och rättigheter. Det finns problem även här, inte minst med sexuellt våld, men vi har kommit en bit på väg.
Andra samhällen, andra kulturer, har andra värderingar och andra normer angående manligt och kvinnligt, angående sexualitet. Detta måste diskuteras, på riktigt, inte trivialiseras och relativiseras.
Ann Heberlein