Min favorit i Epoch Times- Heimerson "Alltid på väg"!

 Koloni av klipphopparpingviner på Saunders Island, den fjärde största ön på Falklandsöarna. Fotografi av Ben Tubby.

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS.

HEIMERSON Alltid på väg

Somliga går med trasiga skor

Vem bryr sig om två grusiga, trädlösa, nästan obefolkade öar, belägna i sydligaste Atlanten och året runt med ett väder som blandar regn, blåst och kyla? Ingen? Åjo. Det är tvärtom. Alla bryr sig. Ty öarna bär namnet Falklandsöarna.

Ni noterade säkert för några veckor sedan hur Argentinas spelare i fotbolls-VM vid sin seger i semifinalen mot England genast rullade ut en banderoll med texten ”Las Malvinas son argentinas”, alltså ”Malvinerna är argentinska”. Islas Malvinas är på spanska vad britter och världen i stort kallar The Falklands.

För sin demonstration skulle spelarna straffas. Inte för att deras budskap är en lögn utan för att en Fifaregel förbjuder dem att bedriva politik när bollspel är på gång. Tidigare har laget dömts till böter om 250 000 kronor för samma ”brott”. (Självklart ska ingen straffas. Spelarnas yttrandefrihet är långt viktigare än ett fotbollsförbunds etikettsregel.) En brittisk talesperson tog banderollen med ro. Han sa: ”Medger – VM-guldet blir inte vårt. Men Falklandsöarna är det definitivt.”

Öarna är obetydliga, ja. Nästan värdelösa. De upptäcktes obebodda på 1500-talet. Under de stora geografiska upptäckternas århundraden, 1700- och 1800-talen, gjorde ömsom brittiska, ömsom franska, ömsom spanska upptäckare och regeringar – men aldrig någon argentinsk – anspråk på dem. År 1833 gjorde britterna öarna till en brittisk koloni. De befolkas av 2 000 fiskare och fåraherdar. I sjunde generationen är nästan alla ättlingar till utflyttade britter och är brittiska medborgare.

Ska något ändras är det – precis som i den danska kolonin Grönland – rätten till självbestämmande som gäller. Folkviljan på Falklandsöarna är entydig. I en folkomröstning 2013 ställdes frågan: ”Önskar du att Falklandsöarna behåller sin nuvarande politiska status som ett ’Overseas Territory of the United Kingdom? YES or NO?’” Valdeltagandet var 92 procent, 1 522 personer röstade. 99,8 procent svarade YES och 0,2 NO.

Men, som vi vet, 31 år tidigare var öarna värda att kriga för. Så skedde under 74 dagar april–juni 1982. Militärjuntan i Argentina landsatte 5 000 soldater. De erövrade öarna, vilka ligger 500 kilometer ut från Argentinas östkust, medan det till London är 12 781 kilometer.

Margaret Thatcher, som var premiärminister, bestämde sig för att skicka en flottstyrka till Sydatlanten för att återta öarna. Experter varnade för att operationen skulle bli mycket svår. Förenta staternas flotta bedömde den som ”en militär omöjlighet”.

Icke. Med parlamentets stöd sände Thatcher en insatsstyrka för att återerövra Falklandsöarna. Jag missade det mesta av nyhetsrapporteringen, ty jag var av min tidning placerad i Mellanöstern för att följa upptakten till ännu en israelisk-palestinsk krigsomgång.

På väg till nästa uppdrag passerade jag Stockholm och träffade på ett kalas en av Sveriges viktigaste kvinnliga opinionsbildare.

Hon sade: ”Och den där Thatcher skickar hela den brittiska flottan över halva jordklotet för att rädda några pingviner …”

Jag avbröt henne: ”… samt för att återställa friheten för 1 560 av sina medborgare …”

Sålunda blev jag nyfiken på Falklandsöarna. Brittiska ambassaden fixade så att jag något år senare fick flyga dit med Royal Air Force till det reducerade pris som gällde för brittiska myndighetspersoner. Ändå var det dyrt. Men jag lärde mig en del.

På en punkt hade opinionsbildaren i Stockholm haft rätt: den om pingvinerna. Det fanns pingviner överallt: kungspingvin, klipphopparpingvin, magellanpingvin och åsnepingvin. De samlas i kolonier, är illaluktande men kul att titta på.

Hos guvernören fick jag veta att så fort hans företrädare nåtts av budet om argentinsk landstigning satte han sig i sin åldrade tjänste-Hummer och åkte ner till den argentinske befälhavaren och sade: ”In the name of the British Queen, I hereby arrest you.” Arrestering blev det. Men det var den argentinske översten som fängslade den brittiske guvernören.

Huvudstaden Stanley var så liten (700 invånare) att när jag såg stadsskylten och släppte gasen var jag ur staden innan jag hann trampa på bromsen. Det rådde brittisk vänstertrafik. Invasionsöversten hade varit stolt över att han genast infört argentinsk högertrafik. Det höll i två dagar. Sedan körde öarnas alla Landrovers och Landcruisers till vänster av gammal vana.

Sedan fick jag sitta naglad vid lokalradion, där hallåkvinnan läste upp namnen på de tolv som nästa dag fått plats på flyget från den östra ön till den västra. Jag kom med.

Jag hystes in hos familjen O’Farrell, som skötte om några tusen av öarnas 700 000 merinofår. Familjen levde helt på konserver. Grönsaker var inte att tänka på.

Kriget hade varit kort. När Argentina kapitulerade hade det förlorat 655 man. Britterna förlorade 255 soldater. Nederlaget ledde till att den mordiska militärjuntan sparkades och Argentina blev mera normalt. För Thatcher var det tvärtom. ”Falklandsfaktorn” bidrog till hennes valseger året därpå.

Inne i sin cabin över en kopp te med scones svarade fåraherden O’Farrell på min fråga om vad han kände när de argentinska soldaterna höll familjen fången:

”Jag tyckte bara synd om dem. Här var så regnigt och kallt. Och de hade så trasiga skor.”

Kriget blev till två rader av diktaren Nils Ferlin:

Tistelstigar och kolnad mo trampe du nu med trasad sko.

Eller andra versen av Bob Dylans ”Blowing in the wind” översatt till svenska av Cornelis Vreeswijk:

Somliga gå med trasiga skor tills dom har slutat gå. Gud fader som i himmelen bor kanske vill ha det så.

Staffan Heimerson
staffan.heimerson@epochtimes.se