Johan Hakelius i Fokus får ordet!

 

Gör Greta Thunbergs tokradikalism dig generad?

JAG HAR INTE fått klart för mig om Greta verkligen tänker segla till Kuba, eller om hon bara lånar ut sitt varumärke till andra snedseglare. Det kan kanske kvitta vilket. Hon ska i alla fall ut och resa med Alexandra Urisman Otto, hon som skulle bli redaktionschef på »mediesatsningen« GAD, men slutade innan satsningen började. Resan går inte till Kuba, dock. Urisman Otto och Greta ska »söka svar« genom att resa genom Sverige. Det hela ska publiceras i Arbetaren.

Det låter en aning omständligt. Är det något Greta och Urisman Otto redan har är det väl svar. Varför leta efter dem i Korpilombolo och Gnesta? Kommer de verkligen att hitta något annat än »eskalerad klimatkris«, »folkmord« och allt det andra de redan är ense om?

Är det bara det tragiska faktum att Greta vid det här laget är 23 år gammal och därför inte längre kan tjänstgöra som vänsteropinionens barnsoldat, som gjort att hon hamnat i skymundan, tror ni? Jag vet inte. Men jag tror att det kanske trots allt även har en aning att göra med hennes målmedvetna drift in i tokradikalismen. En del av hennes fans verkar en aning generade. Skulle Dagens Nyheter idag kunna upplåta tidningen till en gästande chefredaktör som med sådan målsökande effektivitet landar på samma sida som Hamas, Iran, Kuba och radikalvänsterns alla andra favoritförtryckare?

Tveksamt, fast kanske inte alldeles uteslutet.

DET ÄR I ALLA FALL hela fyra år sedan en djurart senast döptes efter Greta – hon har redan en spindel, en skalbagge, en groda, ett björndjur och en bandtandssnäcka. Jag antar att det är något slags mått på fallande popularitet i det här lite märkliga hörnet av avgudadyrkan.

Men, apropå det, Gud vet att Greta inte är ensam. Vägbanan vi vandrar tillsammans verkar mer likna en spetsig ås, med såpade sidor ner mot dikena. Jag har tappat räkningen på hur många bekanta – höger som vänster – som satt foten lite oförsiktigt och slirat ner i sörjan. En del av dem tar sig upp igen, men de flesta verkar bli kvar. Det har gått så långt att jag suger in luft och stålsätter mig när jag träffar någon jag inte sett på ett par år. Risken finns alltid att vederbörande bestämt sig för att Hamas inte är så tokigt, att vaccin är livsfarligt, att världen styrs av ett hemligt pedofilgäng, att Donald Trump i själva verket är ett snille, alternativt satan själv, eller att varje önskan om att Irans regim ska falla är kolonialt översitteri.

Till det får vi väl nu lägga övertygelsen att Barack Obama faktiskt försa sig i den där podcasten och att amerikanerna har utomjordingar bakom lås och bom (se sidan 13).

NÄSTAN ALLA AV dem som halkat ner i dikena vet på något plan att de blivit lite tokiga. Så tolkar jag i alla fall den ilskna frenesi som de delar, så snart de berättar om sina insikter. Ibland undrar jag om det i själva verket är ilskan, inte de skruvade idéerna, som är hela poängen med att trampa runt i diket. Kanske är det bara ett sätt att hantera skräcken för att egentligen inte förstå någonting. Jag menar inte att jag förstår något särskilt. Jag har bara aldrig förväntat mig att världen ska vara så begriplig. Skakade kan vi alla bli, då och då, men jag blir sällan överraskad.

Den här dikeskulturen märks förstås i läsarreaktioner också. Om man fortsätter balansera där uppe på den såpade åsen får man ibland höra – alltid på det där tillbakahållet vredgade sättet – att man är irrelevant, feg och naiv. Det kanske man är. Men en alternativ förklaring är att man inte förlorat vettet än.

Vi får se hur länge det håller. Men jag tror i alla fall inte på att man blir mer relevant genom att bli tokigare. Se på Greta: ingen ny djurart på fyra år. <

Följ Johan Hakelius blogg på Fokus.se