I LOVE PINK!

 

Jag ska berätta något jag lärt mig på den hårda vägen.

Ingen gav mig något.

Jag heter Pink.

Men före scenerna, före Grammy, före ljuset...

Jag var bara Alecia.

En flicka med ilska i rösten, sår i hjärtat... och väldigt djupa rötter.

Jag växte upp med att förstå något kraftfullt:

Att vara annorlunda är inte en svaghet. Det är ditt vapen.

Min mamma är jude.

Och om det är en sak judarna vet hur man gör... det överlever.

Överlev när världen vill att du ska vara tyst.

Överlev när de säger att du inte hör hemma.

Överlev när de ser annorlunda på dig.

Jag växte upp med berättelser.

Berättelser om motstånd.

Minnesberättelser.

Berättelser som säger: Aldrig mer.

Och det hamnar i blodet.

När musikbranschen försökte forma mig, mjuka upp mig, göra mig mer "smältbar" ...

Jag kom ihåg var jag kommer ifrån.

Jag kommer från ett folk som inte böjer huvudet.

Jag kommer från människor som sjöng även mitt i smärtan.

Jag kommer från ett folk som byggde hopp ur aska.

Och jag förstod att MIN RÖST inte bara var en röst.

Det var arv.

Det var minne.

Det var identitet.

Ja, jag är stark.

Ja, jag är direkt.

Ja jag säger vad jag tycker.

För jag lärde mig att gömma dig aldrig räddar dig.

Att vara äkta gör det.

Att vara jude är inte en etikett för mig.

Det är en låga.

Det bär med stolthet på en årtusenden gammal historia.

Det är att veta att varje gång jag kliver upp på en scen bär jag på något större än framgång.

Jag bär på motståndskraft.

Jag bär på minne.

Jag bär rötter.

Framgång kom inte för att jag var perfekt.

Det kom för att jag var verklig.

För att jag aldrig bad om lov att vara den jag är.

Och om det är en sak jag vill att du ska förstå så är det detta:

Det spelar ingen roll hur många gånger livet knäcker dig.

Det viktiga är att du kommer ihåg vem du är.

Varifrån du kommer.

Och vad du representerar.

Jag bär inte en stjärna för mode.

Jag bär den för historien.

För stolthet.

För kärleken.

Jag är Israel Chai.