Sverige idag? Från Kvartal!

 Hej Anna-Karin!

Jag skriver till dig med en fråga som gnagt i mig under en längre tid. Jag jobbar i kommunal verksamhet och har ända sedan jag påbörjade min tjänst förstått att det pågår politisk aktivism på arbetsplatsen. Inte mellan oss kollegor på rasten utan från chefer till anställda, på betald arbetstid.

På mitt allra första möte med hela kollegiet skulle varje medarbetare presentera sig med sitt namn och med vilket pronomen de ville bli kallade för av sina kollegor. Strax efter det skulle jag gå en hbtq-kurs organiserad av RFSL. Där fick jag lära att man inte föds med ett kön utan man blir tilldelad ett. På ett annat stort möte blev vi uppmanade av vår chef att lära oss ett tal om varför det var så viktigt att vi var hbtq-certifierade. Detta tal skulle vi sedan läsa upp om hbtq-certifieringen blev ifrågasatt av någon på arbetsplatsen.

Strax efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 skulle hela kollegiet gå på en föreläsning om strukturell rasism. Jag kunde inte närvara, men efter att ha läst igenom rapporten och tittat på bifogade filmer förstod jag vad det handlade om. Kollegorna hade fått ta del av aktivism som predikar arvsynd och utövar kollektivt skuldbeläggande. Författaren menade att vita människor automatiskt hade ärvt skuld för tidigare generationers förtryck av rasifierade personer. I materialet stod att en vit person inte kan argumentera sig fri från rasistanklagelser just på grund av sin hudfärg. Efter att föreläsningen hade ägt rum hörde jag mig för med kollegor som varit där. De berättade att en del av arbetet gick ut på att de som såg sig som rasifierade skulle tala i en egen grupp med föreläsaren, medan övriga inte fick närvara vid det samtalet.

Jag kunde inte låta bli att fråga mig hur jag, som vit jude, hade uppfattats där och då. Självklart stod det ingenting alls om antisemitism i rapporten om strukturell rasism. Det är välkänt att antisemitism inte räknas som en form av rasism av dem som kallar sig antirasister.

Efter Hamas massmord, tortyr och kidnappning av merparten civila israeler den sjunde oktober 2023 och den lavinartade ökning av antisemitism som följde på terrordådet, kändes detta bisarrt att vara med om.

På ett efterföljande möte bad jag cheferna om att få en sammanfattning av föreläsningen om strukturell rasism. Under diskussionen som följde påpekade jag det motsägelsefulla i att vi under hbtq-kursen fick lära oss att kön enbart var en konstruktion och att vi kunde identifiera oss helt frikopplat från vårt biologiska kön, samtidigt som vi under arbetet med strukturell rasism fick lära oss att vita människor bar på en kollektiv skuld enkom för att de är vita. Detta torde sätta ljus på nivån av absurditet.

Det jag vill fråga dig är helt enkelt hur jag ska bemöta detta? Jag trivs inte alls med den osaklighet som har genomsyrat dessa utbildningar och vill fortsätta engagera mig, samtidigt som jag är orolig för vad som kan hända om jag opponerar mig för mycket.

Vänliga hälsningar

Fundersam

Kära Fundersam

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst att vi har passerat peak woke. Kulmen nåddes redan för länge sedan, sägs det. Pendeln har svängt. Och sett till riksdagspartiernas program och fokus är det i stora drag en korrekt avläsning. Knappt någon av dem försöker längre profilera sig eller plocka poänger genom att åberopa det tankegods som byggde woke-rörelsen. Om en sådan anspelning händelsevis görs nu, är det i syfte att markera avstånd. Annat var det för ett decennium sedan, när partiledarna från höger till vänster radade upp sig för att gratulera Rättviseförmedlingen som då fyllde fem år. Organisationen, som fick mycket stort genomslag, förespråkade kvotering som botemedel på den strukturella rasismen i Sverige. Dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) fann organisationen så bemärkelsevärd, att han uppvaktade med en egenhändigt skriven dikt. Där är vi inte längre, tack och lov.

Samtidigt är ryktet om woke-döden starkt överdrivet. Hjulen snurrar fortfarande för den identitetspolitiska konsultindustri som för dyr peng säljer skuld och sår split genom att dela in människor efter pigment. I svenska kommuner, myndigheter och, inte minst, högskolor har intersektionalitet, normkritik och genusdoktrinen satt sig som cement i policydokumenten. Så länge teorierna som du beskriver finns inskrivna där finns stöd för att projektera nya utbildningssatsningar och köpa in kurser i utbyte mot diplom och färgglad flagga. Längre ner i systemet har pendeln ännu inte svängt. Desto större anledning att sätta den i rörelse.

Hur gör man det?

Som uppvärmning ska du se två satiriska dokumentärfilmer som den konservative opinionsbildaren Matt Walsh gjort. Med What is a woman? och Am I racist?  går han till attack mot den slags repressiva värdegrundsfostran som din arbetsplats tycks storsatsa på. Jag håller inte med Walsh om allt och tycker att det finns brister i hans granskning, men jag finner den frågeteknik som Walsh använder när han konfronterar såväl transrörelsens som antirasismens mest övertygade frontfigurer, synnerligen effektiv. Ofta gör man sig en föreställning om att det fordras en lång utläggning som leder fram till en invecklad, teoretisk och djupgående fråga, formulerad på ett sätt som visar att du gjort din läxa och ändå fattat grejen. Walsh går på det från andra hållet; han frågar enkla, raka, kortfattade, verklighetsförankrade frågor. Vad är en kvinna? Bär även en vit bebis skuld för tidigare generationers förtryck? Han tvingar motparten att bekänna färg och avslöja sin världsbild och människosyn.

Det är viktigt att förstå att de teser och program som utgör stommen i den aktivism som du beskriver, inte tål närmre granskning. Därför misstänkliggörs omedelbart personen som yppar kritiska frågor. Det heter att den som ifrågasätter gör det på grund av fördomar av just det slag som utbildningen ska avhjälpa. Jag ”avslöjar” mig själv, inte teserna, när jag uttrycker tvivel och tvekan. Men enigheten i kollegiet är högst troligt en chimär; det finns fler som liksom du ser att det evangelium som ni ska bekänna er till bygger på en ej försumbar dos hyckleri och självmotsägelser. Det finns rasism och förtryck som antirasisterna väljer att blunda för. En del står de själva för. Pratet om känslor och empati maskerar i själva verket en disciplineringsprocess. Därför bör man ställa frågor.

Du får vara med på att det kan bli dålig stämning, kanske till och med uppföljningssamtal med chefen. Låt inte sådant stressa dig. Ta det som ett kvitto på att det rör på sig. Inget av detta testuggande kommer att sluta med mindre än att allt fler gör sig jobbiga och sätter sig på tvären. Om man vågar stå kvar i den obekväma, besvärade stämning som uppstår och om man är djärv nog att fortsätta fråga och invänta svar, kommer deras misogyni och rasism att blotta sig. När så sker skiftar positionerna. Då har du pekat på kejsaren och vågat säga vad du ser. Då bryts makten.

Lycka till,

Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.