Tid för världen att ställa sig med Israel!

Datumet 7 oktober är för alltid ingraverat som ett fasans datum i historiens linje av våld och förföljelse mot det judiska folket. Inför ettårsdagen av Hamas massiva terrorangrepp är det läge att vidga perspektivet och utvärdera vad som skett, och vad allt i grunden handlar om.

De senaste dagarna har både det militära och mediala fokuset vridits från Gazaremsan till Libanon. Förloppen har skilt sig åt, vilket illustrerar det flerfaldiga hot som den lilla judiska staten ständigt lever med. Via kraftfulla riktade angrepp har Israel slagit ut stora delar av Hizbollahs ledarskap, följer upp detta med ett markangrepp i södra Libanon, samtidigt som Iran har attackerat Israel från luften än en gång.

Ledande svenska medier borde rimligen ha tillräckliga resurser och kompetens för att ge en saklig bild av en av världens svåraste konflikter. Men i Mellanöstern hamnar många svenska medier ofta i en bild som ekar mer av marxistisk klassanalys än av perspektiv och sann förståelse. Låt oss därför rekapitulera den faktiska situationen.

Antisemitismen är ett historiskt gift med många avsändare. I vår tid dominerar det islamiskt motiverade hatet, uttryckt både i Mellanöstern och i Sverige. Shia- och sunnimuslimska grupper, som annars står i inbördes konflikt, har enats i målet att utplåna den judiska staten. Hamas har varit spjutspets från den ena sidan, understödd av andra radikala sunnimuslimer. Från andra hållet har Hizbollah utgjort Irans och shiaislams förlängda arm. Ända sedan 7 oktober har de beskjutit Israel från norr, och fördrivit den israeliska befolkningen nära gränsen från sina hem. Under detta år har Iran också själva utfört två massiva raketanfall mot Israel. Israel har under detta år alltså levt under existentiellt hot från två håll – en annorlunda situation än alla andra länder i världen.

Radikala muslimer över världen gav sig direkt efter Hamas massaker ut på gatorna och jublade över det lyckade angreppet, understödda av vänsterradikala grupper som även de sökte tillfälle att lufta sin vrede mot Israel. Dessa demonstrationer inleddes alltså innan Israel påbörjade sin operation in i Gaza i syfte att befria gisslan och oskadliggöra Hamas. Före 7 oktober rådde det vapenstillestånd som demonstranterna ropar på; det är i grunden inte detta saken gäller. Den israelfientliga delen av vänstern drivs av idén om en konflikt mellan en stor och våldsam makt och ett utsatt litet folk. Problemet är att de spegelvänder rollerna, och då blir också deras respons helt sned.

Den svenska mediekören tycks just nu osäkra på hur de ska skildra Israels pågående motangrepp. En saklig beskrivning är att en shiitisk armé oinbjudna har slagit långvarigt läger i södra Libanon och blivit en stark maktfaktor i denna mycket svaga stat. Många libaneser avskyr Hizbollah och firade när Israel lyckades bomba ut dess ledare Nasrallah. Ändå rapporterade SVT med ensidiga rubriker om ilska och oro och undrade ”Vem ska nu slåss mot Israel?”

Nu inför årsdagen borde alla som vill värna demokrati och mänskliga rättigheter stå upp för Israels rätt att leva mitt i en omvärld som vill dess död. De borde enas i målsättningen om gisslans frigivande, om ett slut på Hamas och Hizbollahs krig mot Israel och deras dödsgrepp över befolkningarna i Gaza och Libanon, så att människor från varje nation och religion skulle kunna leva sida vid sida i fred. Men då krävs att resten av världen höjer sin moraliska nivå, agerar utifrån hela bilden och ställer sig med den utsatta parten, istället för med angriparen.