lördag, oktober 26, 2024

Brinkemo i Bulletin.

 

Brinkemo: Sagan om den rasistiska antirasismen!

Det var en gång för (inte så) länge sedan, ett land där rasismen var det fulaste som fanns. Allt ansågs tillåtet i kampen mot denna. Bara ondskan var stark nog att utrota ondskan, och sanningen ansågs mest vara i vägen. Tvivlet och försiktigheten bara splittrade, och tillät rasisterna att gömma sig. Men hur hårt man än kämpade växte sig ondskan bara starkare. De godas Ilska, hat och frustration växte.

Folket i landet var enade. Rasism är fult och den värsta rasismen är antisemitismen. Folket blev stolt när internationella undersökningar presenterades. Av alla folk på jorden var detta det minst rasistiska.

Men det räckte inte. Rasism var så fult, så fult att man gärna markerade mot alla med minsta tendens till fulhet. På så vis ville var och en självdefiniera sig som antiful. Varje vrå i samhället skulle städas från minsta misstanke på denna syndfulla fulhet.

En metod var analys av människors psyken.

”Aha… var inte det där du sa rasistiskt? Kanske inte ogenerat rakt fram, direkt, men det fanns ett rasistiskt motiv”, kunde det låta. Man anade fula drivkrafter, en underton av rasism. Den som sagt det sagda var ”en sån där”, en ful människa som försökte dölja sin fulhet genom att inte uttala den rakt ut, men tonen, själva tonen, a-n-d-a-d-e-s rasism.

Det sagda var den illvilliges infernaliska trick för att slingra sig förbi den ogenerade och uppenbara rasismen. Genom en taktisk manöver försökte skurken smyga in fulheten genom om att prata på ett sätt som inte skulle framstå som rasistiskt. Men de verkligt antifula kunde genomskåda tricket, och för de mindre sofistikerade avslöja att det rörde sig om en rasistisk… tankefigur.

I radion, där det förr i tiden mestadels diskuterades sakfrågor, blev det allt mer gångbart att inte diskutera sakligt, ty den ene som debatterade kunde ju vara rasistisk. Den som då definierade sig som mest antiful kunde säga: ”Jag förstår argumentet men jag tycker mig ana en underliggande rasism”.

På så vis sköts meningsmotståndarens argument i sank, inte genom intellektuell prövning, men genom anspråk på att kunna analysera debattmotståndarens själsliv. En ful människa ska inte lyssnas på, och även om den fule inte var jätteful var det bättre att stämma i bäcken. Hellre idka försiktighetsåtgärd, bättre att förekomma än att förekommas så att rasismen inte gavs minsta chans att sticka upp sitt fula tryne i landet.

På så vis blev den antifula aktivisten upphöjd till ett orakel, en skicklig psykoanalytiker med en övernaturlig förmåga att nästla sig in i människors själsliga skrymslen och blottlägga deras egentliga drivkrafter och avsikter.

Och som vore detta inte nog: För att försäkra sig om att 30-talet aldrig mer skulle återkomma hade en statlig utredning lanserat en idé om att själva strukturen i landet var byggd på rasistisk grund. Institutionerna var genomsyrade av denna fulhet. Konstruktionen av landsgränser, precis som det språk som talades inom nationen, var i sig exkluderande.

Hur än detta folk, som enligt alla globala jämförelser närde minst rasistiska attityder, vände och vred på sig förblev alltså ändalykten bak.

Och det hände sig därför vid denna tid att det från regeringen utgick ett påbud att en myndighet skulle inrättas. Det skedde när Fredrik Reinfeldt var statsminister i Sverige, och året var 2009.

Diskrimineringsombudsmannen var den första myndigheten i sitt slag, och den hade höga ambitioner. Den skulle utöva tillsyn över människor så att det inte förekom någon diskriminering inom några områden av samhällslivet. Till sin hjälp fick myndigheten allt fler antifula föreningar och organisationer, som finansierades av staten: Antirasistiska Akademien, Rättviseföreningen, Afrosvenskarnas Riksförbund, Vit icke vit, Muslimska mänskliga rättighetskommittén… De poppade upp som svampar ur jorden och skulle bidra till saneringsarbetet i landet.

Och folket uppmanades bekänna att alla i landet har ett kolonialt och rasistiskt förflutet, vilket gör att ”koloniala och rasistiska tankemönster är en del av vår samtid och miljö, och därför… även en del av oss själva.”

Det fick till följd att varje invändning kunde avfärdas som ett falskt medvetande, varför varje protest ytterligare förstärkte fulheten.

Antifula filmdagar arrangerades, antitfula böcker och tidningstexter skrevs. Tv-program producerades och antifula föreläsningar hölls av de mest antifula. På dessa fick folket lära sig vilka ord de fick använda, och uppmanades att idka självrannsakande och introspektion. Ty där skulle de möta sitt mörka själsliv och få syn på sitt antifula tänkande och beteende, och bli medveten om att den mesta rasismen sker – omedvetet!

Förståelsen av begreppet rasism som folket i landet tidigare varit ganska ense om hade sålunda vidgats till att gälla – allt!

Under tiden fortsatte livet i landet, men med allt mindre skratt och ironi.

I det tysta gjordes analyser av några som med Guds nåd behållit sin mentala hälsa och förstånd intakt. De erkände tillvarons skavanker och gjorde sig inga föreställningar om en utopi. De blickade mot de människor som presenterade sig som jätteantifula, log å deras vägnar överseende, ja, till och med förlåtande, medan de sörjde flockens bristande insikt om att människan som art söker tillhörighet till en grupp som ser sig som god. De försökte förgäves höja rösten men tvingades bida sin tid, hela tiden oroliga att det som förfäder med möda skapat för att hålla människans sämre sidor i schack – gränser, lagar och fungerande institutioner – var på väg att nötas ned.

I mjugg tänkte de på ordstävet ”Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser”, men insåg nog inte själva hur illa det så snabbt kunde bli.

När allt fler så småningom vaknade ur den landsomfattande psykosen insåg de att man försatt samhället i ett tillstånd av både kaos och förvirring. Medvetenheten om vikten av lagar och strukturer för att skydda mänskliga friheter blev återigen central, och långsamt började orden återfå sina ursprungliga egentliga betydelser. Den destruktiva cykeln av ständiga anklagelser om fulhet bröts långsamt upp, och ett nytt kapitel började skrivas. Många av de tidigare fuljägarnas organisationer lades ner eller förlorade medlemmar och inflytande.

Då inträffade en händelse långt bort från landet som fick de kvarvarande antifula att ogenerat bete sig fult, medan de fortsatte att se sig som en del av en antiful rörelse. Anklagelser om mikroaggressioner och kravet på trygga rum övergavs. På gatorna skanderades en ramsa om ett landområde mellan floden och havet. Antisemitismen strök runt på gator och torg där den visade sitt fula tryne.

Den var maskerad men – då som nu – ful som stryk.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<

Translate