Berggren: Tänk på Israel nästa gång du är på hundpromenad!
Mellanösterns politik är legendariskt komplicerad, men samma grunddynamik kan ses varje gång en hund skäller på en annan. Israel är attackerad av en rabiesflock och måste försvara sig. Det finns ingen ansvarsfull ägare som kan hålla i kopplet.
När jag är ute ser jag ofta personer som promenerar med sina hundar. Ibland möter de andra hundägare, och vid somliga tillfällen kan hundarna bli aggressiva mot varandra, varpå ägarna gör vad de kan för att strama åt sina respektive hundars koppel.
Utan ägarna och dessa koppel skulle hundarna attackera varandra. I värsta fall skulle den största eller starkaste hunden döda den andre. I vilket fall skulle den största eller starkaste hunden markera dominans och visa att det var den som bestämde. Detta vardagsscenario kan hjälpa oss att förstå situationen i Mellanöstern.
I Mellanöstern är Iran den största och mest aggressiva hunden. Då jag inte vill kränka verkliga hundar avstår jag här från att dra paralleller mellan specifika hundraser och Iran. Men i motsats till riktiga hundar så drivs Iran inte enbart av naturliga instinkter, utan också av något enbart människan förunnat – ideologiska motiv.
Irans önskan är att utplåna Israel, som Iran betraktar som en oren rivaliserande hund, och som Iran därför givit namnet ”Den lilla Satan.” Från ett västerländskt perspektiv råder dock inga tvivel om att Israel är den välskötta, väldresserade hunden i Mellanöstern, som kan förstå regler, lyssna och agera sansat och rationellt.
Till sin hjälp att utplåna Israel har Iran andra hundar som lakejer. Huthirebellerna i Jemen, Hamas i Gaza, och Hizbollah i Libanon. När Iran skäller gör dessa lakejer hätska utfall mot Israel, ibland enskilt, i andra fall tillsammans.
Men hos lakejerna finns också en viss rädsla. För även om den första halvan av den iranska beskrivningen av Israel stämmer, att Israel verkligen är litet, så är Israel inte svagt. Tvärtom, Israel är – sin ringa storlek till trots – den starkaste hunden i Mellanöstern. Utan denna styrka skulle Israel inte ha överlevt. Iran, med sin rabiessmittade flock, skulle med öppna käftar och vassa tänder ha attackerat och slitit sönder lilla Israel.
Nu går inte det. Men det västerländska nyhetskonsumenter sällan ges insikt om är att detta inte beror på att det finns ansvarsfulla ägare med koppel i det internationella världssamfundet som kan strama åt när den ene gläfser. Det finns det inte. Och eftersom vare sig människor eller nationer är hundar, är det inte heller önskvärt.
Att Israel, den väldresserade och mest västerländska nationen i Mellanöstern, överlever, beror vare sig på det ansvarsfulla världssamfundet eller på Israels storlek. Det beror på Israels styrka. Genom att vara starkast upprätthåller Israel den dominans som gör att det omgivande hundpacket håller sig på mattan. Några storkrig bryter inte ut, eftersom den omgivning som har som ideologiskt mål att utplåna Israel inser att det inte går, och att ett försök bara skulle leda till större skada för egen del.
Men det förhindrar inte att det görs vissa aggressiva utfall. Utfall som begränsas enbart i förhållande till rabiesflockens rädsla för israelisk vedergällning. Hamas terrorattack den 7 oktober förra året, tillsammans med Hizbollahs och huthirebellernas robotar, var ett sådant utfall. Om Israel i en sådan situation inte markerar hårt, så bjuder det bara in till ytterligare attacker, tills fiendeflocken samlat mod att inleda ett fullskaligt krig. Därför är Israels gensvar så nödvändigt.
Genom att i en av världshistoriens mest avancerade underrättelseoperationer slå ut Hizbollahs hela ledarskikt och tydligt förklara för Iran att dess dagar är räknade om de inte skärper sig, så etablerar Israel den nödvändiga dominans som behövs för att värna den långsiktiga freden. Det är detta svenska nyhetskonsumenter har så svårt att förstå, eftersom svensk media propagerar för en regelbaserad världsordning där överstatliga institutioner håller nationerna i koppel.
Den världen finns emellertid inte på riktigt. Det västerlänningar har att välja mellan är en högintelligent, väldresserad ”hund” i Mellanöstern, som i alla avseenden är västvärldens bästa vän, eller, en blodtörstig iransk byracka och dess jihadrabiessmittade flock som skulle döda allt i sin väg om de bara kunde.
Vilken sida bör Väst ställa sig på? Rabiesflockens sida? Det osynliga fantasikopplets sida? Vore det inte bättre att inse att Israels sida är att föredra, oavsett hur mycket vi än sedan kan gräma oss över att den stora världen inte är kopplad och kontrollerad på samma sätt som vi i vår svenska bubbla önskar att den borde vara?
Fundera på det vid nästa promenad.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar