När man frågar en troende V om exempel i världen där deras politik har segrat och där allt är så bra så finner de inte ett enda exempel. I länder med socialism finns ingen yttrandefrihet eller tryckfrihet,däremot finns fångläger för en massa människor. Vänsterpartiets alla exempel under åren tex Sovjet, Venezuela, Kuba etc har fallit ihop med ett brak. Fattigdom och pampvälde har alltid socialismens länder uppvisat innan de faller ihop.
Mats Skogkär i Bulletin har just skrivit om V. Så här säger han:
Ett spöke går runt Vänsterpartiet – kommunismens spöke. Det parti som i decennier lydde direkt under Moskva säger sig ha gjort upp med sitt förflutna. Och det för länge sedan. Men den som går igenom partiprogrammen efter 1990, det år då Vänsterpartiet kommunisterna officiellt tog avsked och avstånd från den reellt existerande socialismen, ett farväl markerat genom namnbytet till enbart Vänsterpartiet, ser att den grundläggande analysen och den grundläggande världsbilden är sig lik. Det är formuleringarna som förändrats. Ideologin har dolts i en ny språkdräkt medan kärnan förblivit densamma.
Socialismen har fått sällskap av ytterligare två ledstjärnor för partiet: feminism och antirasism – den udda form av antirasism som går hand i hand med antisemitism, vilket blivit tydligt det gångna året.
Det första kapitlet i Det kommunistiska manifestet, den kommunistiska rörelsens programförklaring, författat i mitten av 1800-talet av Karl Marx och Friedrich Engels, inleds på följande sätt:
“Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.” Två stycken längre ner heter det: “I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.”
Så till Vänsterpartiets nuvarande partiprogram, antaget av kongressen i maj i år.
“Den värld vi lever i har en lång historia av klassamhällen. Människor har tvingats arbeta hårt för att ett fåtal furstar, slavägare och patroner ska kunna bygga upp makt och ägande. Den kedjan av olika klassamhällen fortsätter hela vägen till idag.”
Industrisamhällets framväxt, fastslås det i programmet, “lade grunden för två nya samhällsklasser: en klass av kapitalägare och en klass av arbetare.”
Andra ord, samma andemening. Kontinuiteten, den röda tråden, är tydlig.
Läs även: Skogkär: Än lever liken i Vänsterpartiets garderob
Vid partikongressen 1990, då kommunismen raderades ur namnet, ersattes det fram till dess gällande partiprogrammet från 1987 av elva grundsatser med rubriken Socialism i vår tid. Dessa grundsatser var också tänkta att fungera som utgångspunkt för ett nytt partiprogram som skulle antas vid nästa kongress.
Av grundsatserna framgår bland annat att Vänsterpartiet arbetar för ett klasslöst samhälle – historiskt ofta använt som synonym för kommunism. Vänsterpartiets ideologi vilar på marxismens teorier. Kapitalets makt måste brytas. Avgörande produktionsmedel ska ägas och förvaltas kollektivt. Arbetarrörelsen behöver “marxistisk förnyelse”.
I partiprogrammet från 1996, reviderat 1998, slås fast att marxismen är partiets teoretiska bas, att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti som kräver kapitalismens avskaffande, en jämlik fördelning av samhällets resurser, demokratisk kontroll av ekonomin och ett klasslöst samhälle. Vilket även det, sammantaget, låter förvillande likt ett – kommunistiskt samhälle.
Fram till partiprogrammet från 2000, För en solidarisk värld:
“Genomförandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande, jämlik fördelning av samhällets resurser samt demokratisk kontroll av ekonomin och makt över produktionsmedlen.”
“Marxismen är partiets teoretiska bas […] Den tanketradition som utgår från Marx är levande och kan utvecklas, breddas och fördjupas [...]”
“Klassamhället kan och ska avskaffas.”
År 2013 var det återigen dags för ett nytt partiprogram:
“Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande.”
“... vårt långsiktiga mål, det klasslösa samhället, där klass- och könsförtrycket upphävts och där varje människas frihet är en förutsättning för alla människors frihet.”
Om det sista klingar bekant så kan även det spåras till Det kommunistiska manifestet, där det heter att “envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”.
Ur partiprogrammet från 2016:
“Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande.”
“I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete upphävs ägandet av produktionsmedlen överhuvudtaget, såväl det samhälleliga som det privata. Det ersätts av en gemensam förvaltning och utveckling av gemensamma resurser av de arbetandes fria sammanslutning.”
Nog fortsätter det att klinga det både marxistiskt och kommunistiskt. Kapitalism är ett ekonomiskt system där produktionsmedlen till största delen är privatägda och där marknadskrafter, utbud och efterfrågan, styr produktionen. Det är vårt system. Det är detta system Vänsterpartiet vill avskaffa.
Läs även: Skogkär: Dadgostar upprörs över fattigdom hennes parti skapat
Men åter till det nu gällande partiprogrammet. Här finns inga hänvisningar till marxismen-leninismen, eller ordförande Maos tänkande. Vänsterpartiet har gett upp drömmen om väpnad revolution, hoppet om att de förtryckta massorna ska resa sig och störta allt det gamla i gruset. Istället ska kontrollen över staten och i förlängningen över hela samhället tas med andra metoder. Vänsterpartiet kallar det “demokratisering”. Makten ska flyttas från “ett fåtal rika kapitalägare till demokratiska strukturer”, det vill säga i första hand till politiker. Kapitalet ska exproprieras, spelplanen ändras, samhället organiseras på ett nytt sätt.
Det gemensamma ägandet, i praktiken den politiska kontrollen, ska stärkas kraftigt, steg för steg. Det gäller bland annat viktiga naturtillgångar som gruvnäring och skogsbruk, liksom energiförsörjning, infrastruktur, bostadsproduktion och den finansiella sektorn. På sikt bör bankväsendet i sin helhet “demokratiseras”, anser Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet vill även se “mer demokratiska ägandeformer, som företag som drivs av dem som arbetar där”. Personalen skulle exempelvis kunna ta över IKEA, förklarade förre pariordföranden Jonas Sjöstedt. Slutmålet är ett samhälle helt genomsyrat av “demokatiska processer”, som även omfattar priskontroller – ”demokratiska” sådana, får man förmoda.
“Gemensamt ägda verksamheter kan användas för att driva förändring också i privata företag”, heter det vidare. Men om dessa privata företag också ska vara privat ägda framgår inte. Och i ett land där allt av verklig betydelse ställts under politisk kontroll – naturtillgångar, kreditmarknad, infrastruktur, energiförsörjning, större delen av bostadsmarknaden – och där all ekonomisk verksamhet ska anpassas efter långsiktiga samhällsekonomiska mål, fastställda av politiker, skulle en sådan äganderätt förmodligen vara av liten praktisk betydelse.
Sammanfattnings- och avslutningsvis: Det går att ta bort kommunismen ur partinamnet men det går inte att ta bort kommunismen ur partiet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar