Roar Sörensen får ordet. /Världen idag/

 En professor på Hebrew University sade en gång till mig, lite skämtsamt, att det är omöjligt att bli expert på Israel, för saker och ting förändras hela tiden. När man följer israeliska nyheter inser man också att den ena stora händelsen avlöser den andra – och ofta löper många saker parallellt. Så är fallet även nu.

De flesta tänker, med all rätt, på det krig som Hamas och Hizbollah startade i oktober 2023, på de hundra gisslantagna i Gaza, och nu på det som sker i Syrien. Men en annan, minst lika viktig, fråga har återkommit starkt på dagordningen de senaste månaderna: kampen om ledar­skapet i Israel.

Många inser att Israel, strax före kriget, var starkt splittrat och landet genomgick fem val på tre–fyra år. Mycket handlade då om rätts­reformen som Netanyahu-regeringen ville införa. 

Det är detta som utgör frontlinjen i kampen om ledarskapet, och här handlar det om maktbalansen mellan parlamentet (Knesset) och Högsta domstolen. Enkelt förklarat kan man säga att det gäller vem som ska ha sista ordet – vem som bestäm­mer vilka lagar och regler som ska gälla i Israel.

I ett samhälle där det råder ett förtroende­fullt förhållande mellan dessa instanser vore idealet att så gott som alltid uppnå en kompromiss. Som det ser ut i Israel för närvarande är denna tillit nästan borta. 

Parlamentet, som med korta avbrott har dominerats av den politiskt konservativa sidan de senaste trettio åren, är på kollisionskurs med den liberala och delvis progressivt dominerade domstolen – som i sin tur har ett starkt stöd i media och den akademiska världen. Kampen gäller i hög grad hur balansen mellan Israel som en judisk och demokratisk stat ska fördelas.

Kampen om ledarskapet tar sig exempelvis uttryck i vilka lagar som parlamentet tillåts att stifta, vilka ämbetsmän de får utnämna, vilka politiska kompromisser för mobilisering av ultraortodoxa till militären de får göra, och vilka utnämningar av militära ledare de tillåts göra. 

Många, inklusive tidigare domare vid Högsta domstolen, menar att denna har gått långt utöver sitt mandat i dessa frågor.

I centrum för allt detta står högerns obestridde ledare under de senaste trettio åren, Benjamin Netanyahu. De nu åter­upptagna rättegångarna mot honom är inte grundlösa, men man anklagar i flera fall en politisk ledare för saker som aldrig tidigare har betraktats som brottsliga. Även om det finns substans i vissa av anklagelserna, kan de som helhet knappast förstås som annat än en del av ett försök att fälla regeringen – som en del av kampen om ledarskapet.

Det är tragiskt att det, medan soldater ger sina liv på stridsfältet för att Israel ska fortsätta existera, finns en stark elit som försöker bevara sin hegemoni genom att splittra nationen. 

Men något hände i kölvattnet av den 7 oktober. Folket är mycket mer förenat, har sett andra perspektiv och är förhopp­ningsvis inte längre villiga att gå elitens ärenden.

Tumme upp

För införlivandet av druserna på syriska Golan, som enligt rapporter har bett om att få annekteras till Israel. ”Vi står med dem som bevarar vår värdighet”, sade de drusiska ledarna.

Tumme ner

För Sky News Australia, som utan angivet skäl sparkade nyhetsankaret Erin Molan, som flera gånger har talat till stöd för Israel. Sky News hävdar att avskedandet inte har med detta att göra.