Mats Skogkär fick själv sparken från sydsvenskans ledarred. Han blev för frispråkig i bla invandrarfrågan! Men här får han ordet från Bulletin!
Demonstranter i Stockholm 1991 när frågan om läkarna som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa skulle få tillbaka sina läkarlegitimationer togs upp i kammarrätten. Foto: Bertil Ericson/TT
Drevet mot de två läkare som anklagades för att ha styckmördat Catrine da Costa för fyrtio år sedan är bara ett exempel på den konformism och åsiktsenfald som så länge utmärkt svensk journalistik.
Ett av Sveriges mest omtalade och omskrivna rättsfall genom tiderna har fått förnyad aktualitet. Det gäller det olösta styckmordet på Catrine da Costa 1984 som aldrig upphört att fascinera och engagera.
I den just nu aktuella dokumentärserien Det svenska styckmordet i SVT granskas denna Kafkaartade rättsprocess ännu en gång.
Av reaktionerna på dokumentärserien att döma tycks det nu vara på väg att bli allmänt accepterat att de båda utpekade läkarna Teet Härm och Thomas Allgén utsatts för ett justitiemord. Något som borde ha stått klart för de flesta redan när Per Lindebergs bok Döden är en man gavs ut 1999.
I början av 1990-talet hade Anna Hedenmo, under många år en av svensk public service mest kända journalister och programledare, just börjat jobba på Ekot i Sveriges Radio. Rättsprocessen i fallet da Costa pågick fortfarande, nu i kammarrätten, dit Härm och Allgén vänt sig för att försöka få tillbaka sina läkarlegitimationer – förgäves, skulle det visa sig.
Hedenmo beskriver i Expressen stämningen på Ekots redaktion vid denna tid som minst sagt uppjagad. Varje ord som yttrades under förhandlingarna i kammarrätten ansågs ha ett enormt allmänintresse.
“Allt mot bakgrund av förvissningen att männen var perversa individer som säkert var skyldiga till både mord och styckning. Det var ingen tvekan om var Ekots redaktion eller resten av medie-Sverige stod i skuldfrågan”, konstaterar Hedenmo.
Kan det möjligen ha varit tidsandan? Eller kan förklaringen vara en klassanalys grundlagd under det röda 1970-talet, funderar Hedenmo?
Med tanke på att i runda tal tre av fyra journalister röstar vänster vore det inte konstigt om den ideologiska slagsidan skulle ta sig sådana uttryck. Då blir da Costa den unga kvinnan som av omständigheter hon inte råder över drivits in i missbruk och prostitution, för att bokstavligen sluta som offer i händerna på två sexualsadistiska läkare, sinnebilden av en samvetslös, perverterad överklass. Sådan är kapitalismen, som det heter i visan.
Hedenmo söker men hittar ingen förklaring som är riktigt övertygande – för henne. Denna vandring utmed minnenas allé leder henne slutligen till följande fråga:
“Hur ska man förstå att journalistkåren, med bara några enstaka undantag, övergav sitt kritiskt granskande uppdrag just i fallet Catrine da Costa?”
Läs även: Skogkär: Lögn, förbannad lögn och däremellan lite journalistik
Men det vore fel att beskriva styckmordet som ett enstaka misstag, en avvikelse. Hedenmo nämner själv metoo “och den huvudlösa uthängningen av män som utan rättslig prövning pekades ut som sexuella förövare eller som hårdföra ledare” som exempel på ett liknande beteende. Det är en passande jämförelse med tanke på den roll radikalfeministiska aktivister kom att spela i båda fallen.
Men listan kan enkelt byggas ut med ytterligare exempel på hur journalistkåren, på ett liknande lämmelaktigt sätt, rusat åstad i samma riktning. Då framstår journalistkårens agerande i styckmordsfallet inte längre som avvikande utan snarare som något normalt. Det är ingen felfunktion, det är så medierna opererar – it’s not a bug, it’s a feature.
Hur var det med de apatiska flyktingbarnen, barnen som föll ner i bottenlös, förlamande förtvivlan när deras familjer inte fick uppehållstillstånd? I efterhand har en del av dessa barn själva berättat att de tvingats spela sjuka. Men när regeringens utredare Marie Hessle då det begav sig vågade hävda att det förekom både att barn drogats och att barn simulerat fick hon löpa gatlopp i den svenska offentligheten.
Eller hur var det med vågen av tiotusentals ensamkommande flyktingbarn? Trots att “barnen” påfallande ofta framstod som klart överåriga var det i princip aldrig någon journalist som ifrågasatte deras berättelser. Bristen på journalistisk nyfikenhet – den omtalade – var påtaglig.
Och se på hur klimataktivisten Greta Thunberg har hyllats och lyfts fram som frälsare och orakel av en samlad, totalt okritisk journalistkår. Thunberg fick till och med hoppa in som chefredaktör på Dagens Nyheter och visa hur riktig klimatrapportering ska se ut.
Anna Hedenmo medger att hon inte kunde låta bli att dras med i ”det blodtörstiga drevet mot de två läkarna”. Något hon nu beklagar. Men att gå mot strömmen, att ifrågasätta konsensus, kostar på, konstaterar Hedenmo. Den som gör det riskerar att stötas ut ur gemenskapen.
Den svenska journalistkåren ser sig i allmänhet som fritänkare, orädda sanningssägande individualister som inte går i någons – allra minst maktens – ledband. Deras beteende – som i exemplen ovan – visar något annat. En långtgående konformism. En ständig önskan om att passa in, att vara en i gänget. Och inte minst att visa upp de rätta värderingarna. Att helt enkelt vara politiskt korrekt. De flesta gammelmediaredaktioner är i själva verket vindlande åsiktskorridorer.
Journalistiken blir därefter.
Läs även: Altstadt: Journalister är aktivister
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar