Jag har länge funderat över hur en politiskt korrekt människas genomsnittliga psyke fungerar. Hur kan en person falla för, eller ge sitt godkännande till, en godhetsreligion som innebär att ge bort sitt eget land? Hur kan någon svensk ens komma på tanken att realisera ut och till och med få betala för att bli av med den välfärd som generationer landsmän mödosamt har byggt upp genom att låta människor från världens mest dysfunktionella länder välla in och få välfärdsstatens skattefinansierade rättigheter och bekvämligheter till skänks?
Migranterna är oftast människor som inte har sina id-handlingar i ordning, det gäller i alla fall för nio av tio asylsökande. Vi vet inte vilka de är. De kommer från länder som är våldsamma, sönderslitna, fattiga, klanbaserade med kultur och religion som ligger så långt ifrån våra egna värderingar som man kan komma. På denna grund lyckas PK-isterna med konststycket att intala sig själva att ett sådant inflöde är berikande för oss alla, och de ger sig själva rätt att uppmuntra eller tolerera angrepp på dem som säger emot. De påstår att migrationen främst rör sig om flyktingar, om människor som flyr för sina liv. Men de senaste 20 åren har bara en fjärdedel av alla asylsökande beviljats uppehållstillstånd med flyktingstatus enligt FN:s Genèvekonvention. De utgör cirka 100 000 av drygt 400 000 asylsökande som har fått stanna under perioden 2000 till 2019.
Naturligtvis inte alla, men skrämmande många, som har kommit hit har obefintlig utbildning och visar sig ha svårt att skaffa sig kunskaper i svenska även efter lång tid i landet. Alldeles ny forskning visar att bara en dryg tredjedel av de i arbetsför ålder som kommer från Mellanöstern och Afrika klarar av sin självförsörjning (och då är dessutom subventionerade jobb inräknade). För utrikes födda tar det i snitt 13–14 år innan 50 procent har uppnått en självförsörjningsgrad på 12 600 kronor per månad efter skatt.
Många blir permanent bidragsberoende, andra kriminella och ett inte obetydligt antal föraktar vårt samhälle. Sverige har beviljat två miljoner uppehållstillstånd sedan millennieskiftet, de flesta permanenta. För mer detaljerad information om befolkningsförändringen i landet hänvisar jag till min senaste text om det här på sajten.
PK-människan bygger sin egen självbild och godhetscertifierar sina åsiktsfränder i vackra, men ohederliga ideologiska luftslott. De använder sig av svårfångade begrepp som ”allas lika värde”, ”ingen människa är illegal”, ”bekämpa främlingsfientlighet och rasism”, ”mångfald mot enfald”, ”öppenhet och tolerans”, ”inkludering”, ”öppna hjärtan” och ”inga murar”. PK-människan anser att homogeniteten i landet ska ”störas” med hjälp av skattefinansierade kommunala projekt.
Den som inte villigt insuper denna tunna luft förpassas raskt till de mentalt stördas paviljong där fobiepiteten haglar: homofobi, transfobi, xenofobi, islamofobi, funkofobi är vad jag på rak arm kommer på. Det här är inte några nyheter, vad som är intressant är de bakomliggande psykologiska mekanismerna.
PK-isten vill ha åsikter som låter bra att spegla sig själv i och vill förmedla en vidsynt bild av sig själv till andra. Det är betydligt tuffare för oss som tvingar oss själva att stå fast även vid obehagliga slutsatser, som kan komma att väcka antipatier från många i omgivningen. Bland annat därför är min slutsats att politisk korrekthet är en starkt identitetsbaserad religion.
Men även om man tror på det man gör, krävs det en riklig dos självbedrägeri, till och med dumhet, för att bortse från hur konsekvenserna av de egna övertygelserna drabbar andra. Exempelvis är det hyckleri att vara god på andras bekostnad, vilket hela den svenska migrationspolitiken är ett exempel på. De som får betala notan har knappast tillfrågats.
PK-människan vägrar konsekvent att tänka längre än näsan räcker och denna faktaresistens har förvånat mig under många år. Man skulle med en freudiansk terminologi kunna säga att de ständigt omedvetet projicerar sina egna mörka sidor på ”den andre” (ett tidigare flitigt använt PK-begrepp som använts för att beskriva den vite mannens koloniala blick för den infödde).
En projektion innebär att man tillskriver någon annan en för det egna jaget oacceptabel impuls eller tankefigur. Wikipedia beskriver det väl: ”Projektion är en term som används inom psykologin för att beskriva en försvarsmekanism som en person begagnar sig av då den inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter och tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild.” Detta är fundamentet i PK-istens själsliv. I den projicerande människans värld är alltid någon annan ”bärare av det onda”. PK-isterna förlägger den egna ondskan utanför sig själva och tillskriver oss invandringskritiker denna ondska. Själv har jag fått höra hela batteriet av deras epitet genom åren, från mörkerman till fascist.
Överjaget, för att åter tala med Freud, förståndets moraliska kompass, sätts ur spel när projektioner tar över. ”Nu har han projektorn på”, brukade man säga när jag jobbade i ”vårdsvängen” på sjuttio- och åttiotalet, när någon klient/patient gick loss på någon i personalen med absurda anklagelser.
Glorian putsas runt den egna hjässan, ansvaret för de negativa konsekvenserna, som leder till att samhället alltmer vittrar sönder på grund av en ansvarslös migrationspolitik, läggs på infantilt manér ut på de demoniserade antagonisterna. Så långt att det tydligen går att benämna sverigedemokrater som ”lågpannande as”, vilket Sydsvenskans kulturreporter Anders Ekström gjorde för några år sedan.
Det riktigt obehagliga uppstår när projektionerna övergår från att ske i samspelet mellan några individer och istället förs över kollektivt på en övergripande samhällsnivå, vilket har skett i Sverige. Summan av de styrandes tillkortakommanden projiceras då på olika grupper som skuldbeläggs. Den misslyckade migrationen skylls på dem som anses ”främlingsfientliga”, ”rasistiska” och ”högerextrema”. I Säpos senaste rapport nyligen om hotbilden mot Sverige nämndes till och med ”antifeminismen” som ett hot mot demokratin.
På så vis kan en grogrund skapas för en masspsykos med sektliknande inslag, vilket är totalitarismens kärna. Jag är rädd för att Sverige har varit i det läget ett bra tag nu. Här drar politiker, myndigheter och media i stort sett åt samma håll medan den akademiska världen, kulturpersonligheter och kändisar fyller på och förstärker den politiskt korrekta värdegrundens budskap till folket. Den som har åsikter som inte är karriärbefrämjande tar gärna till självcensuren.
Det är ett recept för en godhetspsykos som kan dra ett helt land ner i fördärvet eftersom ytterst få vågar göra motstånd då priset blir för högt, vilket ni kan läsa om här i boken Priset, där tolv svenska dissidenter berättar om sina öden.
Vi oliktänkande, som inte låtit oss hjärntvättas eller tystas, kan till exempel få höra att vi jobbar för någon påhittad trollfabrik där Putin verkar för att förmörka Sverigebilden.
BILD: Stillbild ur 1956 års filmatisering av George Orwells roman 1984. Partiets slagord är ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar