Fråga psykologen! ( Madeleine Gauffin Rahme Svd)

"Det vi inte fått tillgodosett när vi var små i våra relationer till mamma och pappa är vad vi söker i en kärleksrelation som vuxna. Även till vänner försöker vi ofta få tomrummet fyllt efter det som aldrig fanns där förut."

"Att uppleva att båda föräldrarna svek på olika sätt lämnar dubbelt så djupa spår."

Idag är det en ung kvinna som tar upp sin oförmåga att kunna känna djupa känslor för en man  och våga att öppna upp sig inför mannen. Inget förhållande i hennes liv har fungerat.

Hennes far hade stött bort henne i alla år som ung men mamma stod nära istället. 
Men psykologen ställer en intressant fråga och det är om mamman ställde sig på faderns sida mot dottern under uppväxten?
Och det är i detta sammanhang hon tar upp om det ev. dubbla sveket.

Mina egna erfarenheter av mina föräldrar är ju att jag hade ingen av dem vid min sida någonsin. Varken som litet barn eller längre fram i livet. Allt vad jag gjorde var ju fel.Till och med mitt utseende ,röst och gång kritiserades av min mor. 
Min far brydde sig aldrig om någonting utan teg jämt.
Jag brukar alltid säga att jag aldrig lärde känna honom. Det gick inte att tala med honom. Han var mest irriterad över att vi barn fanns!

När man har haft en sådan uppväxt så blir det nog som jag citerar i början. Att söka kärlek men egentligen aldrig finna den på det sätt som man möter i romaner, filmer eller hur andra berättar om sina förhållanden verkar vara en stängd väg för oss som inte har känt oss älskade som barn.
Det är enligt psykologen mycket svårt att förändra hur man fungerar utan att få hjälp. Jag håller absolut med henne.
I mitt liv har det alltid efter en tid varit så att jag finner "gräset grönare på andra sidan tomtgränsen"! Trots detta har jag levt i långa förhållanden men det ska gudarna veta att det var också med stora svårigheter vilka också ledde fram till skilsmässor !

Jag har åtskilliga gånger gått i olika former av terapi men det har aldrig förändrat något hos mig. Funnit det intressant och faktiskt rätt så roligt att kunna få öppna sig inför en främmande människa med tystnadsplikt.Men efter tio gånger är det slut!
Familjeterapi har jag också medverkat i flera gånger men utan något positivt resultat. Mera en känsla av inre tomhet har infunnit sig.
Man sitter där och lyssnar på varandra utan att nå fram och inser att det är bättre att gå åt olika håll innan det blir värre.

Mitt sätt att svika både andra och mig själv var att dricka alkohol i mängder.Ofta!
Då glider man undan allting på ett fegt och dåligt sätt. Mycket blir faktiskt ännu värre och man förstör många relationer inte minst till sina barn.
Visst kan man peka på barndomens formande av individen MEN det får inte bli en ursäkt att dra sig undan sitt ansvar att göra något åt situationen.
Bara rycka på axlarna och trampa på enligt den man tycker förutbestämda stigen.

Jag sitter vid 74 års ålder och många års nykterhet nu och inser vad jag borde ha gjort redan i unga år . Då är det åtskilligt som säkert hade varit bättre i min tillvaro idag. Jag har ju ett totalt kass förhållande med mina två äldsta döttrar vilket även har spillt över på barnbarnen och jag vet ju idag att många handlingar tidigare i mitt liv hade nog kunnat vara bättre.  Då kanske också många saker hade kunnat fungera  såsom det gör i andra familjer där de har förtroende och kärlek mellan sig.

Mitt råd till alla yngre, se över era liv medan ni kan. Tex dricker ni för mycket, gör något åt detta innan hela livet går i kras. Sitt i lugn och ro med er partner och tala,tala och åter tala. Dölj ingenting!
Visa kärlek, berätta för dina älskade vad du känner inför dem! Det är så man bygger upp broar mellan individer och finner styrka till de tillfällen då det behövs.
Och det vet alla människor att i alla förhållanden så kommer det tillfällen när det kan kännas svårt.
Men med en god grund så blir det lättare att återfinna balansen i familjen.

http://www.svd.se/hur-gor-man-for-att-vaga-trots-gamla-sar