Rapport från Hökarängen!

Jag har en självförvållad hjärnskada pga av alkoholmissbruk, förr kallades den för "fylleben"!
Men det är en sjukdom som är lömsk, smyger sig på hjärnan och kroppen. Det är nu tio år sedan jag slutade att missbruka alkohol men den här sjukdomen rullar på ändå dag efter dag.
Igår hade jag den värsta natten hittills i mitt liv vad gäller den här sjukdomen. Vaknade hela natten med jämna mellanrum, högst en halvtimmes sömn i sträck. Vänster ben, vilket var helt friskt för ett par år sedan, var helt förlamat och gjorde f-b ont.
Det gick ej att stödja på benet så jag föll nästan omkull. Kramp ända upp ovanför mitt knä och det är också nytt. Idag när jag skulle duscha så kände jag en obalans som var riktigt otrevlig att uppleva.
Ja, det är dessutom rätt så hemskt att vara ensam just när sånt här uppträder men idag ska jag åka ut till Anne och vara där över helgen så får vi se hur det går.
I natt drömde jag om Anne och hennes pojkar och det var helt igenom  en fin och trevlig dröm. Jag och Anne stod på ett torg med fullt av folk omkring oss och efter en puss  så sa jag till henne: " det bästa man har ställer man mitt på torget"!

Undrar vad Freud skulle ha sagt om denna dröm?
En del undrar nog ibland varför jag tar så häftigt avstånd från alla droger inklusive alkohol men med den historia jag har bakom mig och det tillstånd jag befinner mig i nu så är det ju rätt så självklart att förhålla sig så.
Ångest skapas ofta genom att dricka alkohol, det triggar hjärnan på ett oförnuftigt sätt . Först ett upplyftande stadium sedan rasar man ner i det mörka hålet framåt natten.
Ska man dessutom försöka att gå i någon form av terapi så måste man hålla hjärnan fri från alla droger annars blir det meningslöst.
När människor håller på att gå in i "fyllan" så sprider de en sorts glamour omkring sitt drickande. De berättar gärna  vad de dricker osv men vi som har varit med om hela denna resa anar ugglor i mossen över sånt tal.
Det ingår i förnekelsen av att de håller på eller är beroende! Tyvärr går det nästan aldrig att nå fram till dem med sina erfarenheter, de slår ifrån sig sig "sanningen!"
Sorgligt nog måste de ner ända i skiten innan de börjar förstå vad som gäller och det är DÅ kampen verkligen börjar på allvar. Ska man gå under eller ej?

Jag kan ju sitta idag tio år efteråt mitt beslut och fundera över varför jag inte redan i trettioårsåldern tog ett beslut att lägga av!
Säkerligen hade jag sluppit att lida av den sjukdom jag har idag men människan är tyvärr inte alltid mottaglig för argument.

Lycka till i alla fall alla som försöker att förändra sina liv, gå till AA och gör ett försök!