Är busschaffisar ett släkte för sig?

I många år har jag krigat med diverse bussförare om värmen i bussen. Idag råkade jag ut för ett snille igen som körde i denna värme med fullt ös på sina element.
Det var som en bastu i bussen och jag gick fram och snackade med honom eftersom ingen annan gjorde detta.
 Jaså, var i stort sätt vad han svarade mig och låtsades knäppa på en elknapp på sitt instrument bräde.

I Malmö så var detta med värmen också besvärligt men där erkände en förare att han inte visste var man slog av värmen.
Det visste däremot jag och pekade på en kran som skulle vridas av på den tidens bussar.

Det här att så många tiger still är ett drag som svenskar uppvisar , de behöver sprit i sig för att säga något tydligen.
Samma upplevelse har jag under åren haft på arbetsplatser och fackföreningar, man kan gnälla när inte chefen hör men att framföra sina klagomål sitter långt inne.
Inom sjukvården var man tvungen att göra en "lex Maria" till slut eftersom ingen vågade säga något.

Visst finns det massor med dåliga erfarenheter  för många som har vågat framföra klagomål. Jag minns i min ungdom när jag på ett fackföreningsmöte på Nyby Bruk tog ordet och klagade på vår dåliga arbetsmiljö i samband med att vi slipade prover. /Vi fick slipdammet på oss/!

Ombudsmannen reste sig genast upp och skrek till mig att jag borde fara till Moskva istället.
För en ung man så blev ju allt helsnurrigt med denna arga gubbe där framme som snackade goja.

I vårt land finns en förmåga från en hel del personer att snedvrida en fråga och hetsa fram skitord istället för att ens försöka svara på den ställda frågan.
Eller så använder man knepet att börja tala om annat.
Diverse politiker är fantastiska att kunna prata utan att egentligen säga något!